I hjärtat av Helsingborg ligger en liten butik som rymmer mer än mode. Här möter kunderna Harriet Kyolaba Johansson, en kvinna med en ljus närvaro, men formad av ett mörkt förflutet. Ett levande bevis på att det går att välja ljuset. Hennes tro på människors godhet är fortfarande hennes största gåva.
När Harriet låser upp sin butik varje morgon, känner hon sällskap av sina ”änglar”, mamma och mormor som alltid går bredvid henne. Andligheten har följt med sedan barndomen, genom smärta och motstånd, och det är kanske därför hennes blick är så mjuk när hon möter kunderna.
– Människor stannar ofta längre än de tänkt, öppnar sig och lämnar butiken med hjärtat lite lättare, säger Harriet.
Ja, som om väggarna viskar att det är okej att andas ut, som att alla som kliver in här är omslutna av välvilja.
För Harriet är butiken mer än kläder. Det är en varm fristad där ingen behöver känna köptvång. Många tittar in, bara för att dricka en kaffe i fönstret.
– Jag vill skapa en plats där människor känner sig sedda, säger Harriet. Att handla är sekundärt. Först vill jag vara en ärlig medmänniska.
Harriet Kyolaba Johansson
Född: 1976.
Bor: I Helsingborg.
Familj: Min man Roger och mina tre barn, Leon, Freyah och Kenzo samt fyra bonusbarn som är Rogers barn.
Gör: Driver butiken Blank The Hub i Helsingborg.
Ljus och glädje i Uganda
Men livet har inte alltid varit så ljust och enkelt som Harriet får det att låta. Att hitta sig själv, sin kraft och en mening med livet har tagit många år. Att orka vara en positiv själ är något hon har kämpat sig fram till.
För att förstå hennes resa behöver vi gå tillbaka till där allt började. Till Uganda, där hon växte upp med sin älskade mamma och mormor. Harriet föddes 1976. Hennes mamma var bara sexton år när hon blev gravid, efter att ha träffat Harriets pappa på en fest. Nyheten om graviditeten föll inte väl ut hemma. Familjen kom från ett ansedd och välbärgad släkt i byn och Harriets morfar hade stora ambitioner för sin dotter, som var intelligent och duktig i skolan. Hon skulle studera, göra karriär. En oplanerad graviditet vid 16 års ålder passade inte in i hans drömmar.
Trots det valde Harriets mamma att behålla sitt barn. Hon tog sig vidare i livet och arbetade så småningom som chef på ett stort företag som tillverkade bakverk. Familjen bodde i ett tryggt inhägnat område där barnen hade det bra. Och när Harriets mamma arbetade i fabriken, var det mormor som tog hand om flickan, alltid kärleksfullt.
– Uppväxten fram till 8 års ålder var mycket ljus och jag minns den med glädje, säger Harriet.
Nytt liv i Sverige
Harriets pappa hade flyttat till Sverige och levde där tillsammans med en annan kvinna från Uganda. Hemma i byn talade man ofta om hur livet i Europa kunde ge unga människor bättre möjligheter. Harriets mamma ville ge sin dotter just det – en chans till utbildning och ett gott liv. Hon tyckte därför att det var en bra idé att Harriet skulle resa till sin pappa i några år.
Planen var att Harriet skulle få trygghet, gå i skola och sedan återvända hem igen. Det handlade inte om att fly eller om brist på resurser, utan om en mammas önskan att ge sitt barn de bästa förutsättningarna. Det skulle hon få i det vita landet, Sverige.
Harriet var åtta år när beslutet togs. Hon och hennes yngre kusin, som också skulle flytta, förbereddes noggrant. Före avresan hölls en avskedsfest för dem. Harriet minns den väl, hon var stolt och förväntansfull inför resan och tänkte att hon snart skulle komma tillbaka.
Läs även: Wilma Forsberg är medium och häxa: ”Det mediala blev en räddning för mig”
På planet till Sverige satt en flicka bredvid Harriet, någon hon aldrig träffat förut. Det visade sig vara hennes syster, med samma pappa i Sverige.
– Det blev en oväntad glädje för mig, jag hade en syster som jag inte vetat om, säger Harriet.
När de landade i Sverige fortsatte resan till pappan i Växjö. Harriet kände omedelbart att sambon inte ville ha dem där, mottagandet var allt annat än varmt. Harriet, som var längst och snart skulle fylla nio, sågs som den äldsta, trots att systern var äldre, vilket Harriet fick veta långt senare.
Våld och övergrepp
Tillvaron i hemmet utvecklades till en mardröm. Styvmodern behandlade både Harriet och systern illa. Slog dem, skällde på dem och lät dem arbeta som om de var vuxna – städa, laga mat, bädda sängar och sköta hushållet.
– Ibland krossade hon porslin framför mig och anklagade sedan mig, inför pappa, för att ha förstört det, berättar Harriet. Skräcken var enorm och pappa valde alltid att tro på sin sambo. Straffet för mig var stryk.
Skolan blev Harriets fristad. Hon kom dit tidigt varje morgon och stannade så länge hon kunde, för i klassrummet fanns lugn och en känsla av normalitet. Men när kvällarna kom började nu en ännu mörkare tid.
Harriet minns tydligt natten då pappan druckit och hade vänner hemma. Barnen skickades in på sina rum, som vanligt. Senare väcktes Harriet av att någon knuffade på henne. I förvirringen såg hon sin pappa sitta på sängkanten, med en kniv i handen. Han gjorde tystnadstecken. Harriets förvirringen övergick snabbt i skräck.
Det var första gången hennes pappa förgrep sig på henne.
Efteråt stod hon i duschen och försökte skrubba bort allt, medan hon grät tyst genom hela natten. Morgonen därpå varnade han henne. Han hade ”spioner överallt”, och om hon berättade för någon skulle han döda henne. Hon skulle aldrig få se sin mamma igen.
– Döden skrämde mig inte lika mycket som tanken på att förlora min mamma, och tystnaden blev mitt enda skydd, säger Harriet.
Minns befrielsen
Harriet levde många år i skräck utan att våga berätta om vad som pågick. Men en dag öppnades en spricka i tystnaden.
– Min bästa vän anförtrodde mig att föräldrarna skulle skiljas och jag fick lova att inte säga det till någon. Då såg jag min chans att själv få berätta, säger Harriet.
Avskilt på skolgården avslöjade hon sanningen och var övertygad om att det kunde kosta henne livet eftersom hennes pappa ”hade spioner överallt”. Vännen började gråta och kramade henne länge, och berättade sedan allt för sina föräldrar.
– Nästa morgon när jag vaknade var jag förvånad över att jag fortfarande levde.
Läs även: Annika Jankell: ”Jag tycker man ska leva hela vägen in i kaklet”
Rädslan var så stark att Harriet knappt vågade gå till skolan. Men där väntade två personer: en kvinna från socialtjänsten och en man från BUP. De bad henne följa med, hjälpte henne packa en väska och tog henne till BUP där de första samtalen började. Där brast allt och hon berättade om vad hon utsatts för. Minnena är diffusa, men känslan av befrielse minns hon tydligt.
Hennes pappa dömdes senare till fängelse. Idag har hon ingen kontakt med vare sig honom eller sin syster.
Pratat om allt
Harriet placerades i en fosterfamilj på landet. Där började ett nytt liv, med trygghet och omsorg. Men när Harriet var 15 år kom ett brev som slog sönder världen igen. Hennes mamma i Uganda hade dött, endast 35 år. Sorgen var bottenlös. Harriet kände att allt hopp var förlorat och försökte ta sitt liv med hjälp av tabletter hon hittade i huset.
Hon överlevde och tack vare fosterfamiljens närvaro hittade hon sakta tillbaka till livet.
– Jag har aldrig gått i terapi men hittade min egen hjälp genom att prata om allt, säger hon. Jag vill aldrig någonsin hålla något inom mig igen. Jag vill inte sitta på hemligheter, att prata är lösningen till att bli fri.
Harriet utbildade sig på Estetprogrammet och senare på Tillskärarakademin. Idag driver hon sin butik och designar även kläder. I hennes syateljé flödar kreativiteten.
Hon är mamma till tre barn, Leon, 26, Freyah, 16, och yngste sonen Kenzo, 8 år, som hon fått tillsammans med sin stora kärlek Roger. Hon har också fyra bonusbarn som kommit in i hennes liv och när Harriet pratar om Roger går det inte att ta miste på hur mycket han betyder för henne.
– När jag såg honom visste jag att han var rätt, men jag trodde aldrig att han skulle vara möjlig för mig att få leva med, säger hon leende.
– Han var så snygg, helt ouppnåelig.
Ett sagolikt bröllop
De träffades tidigt i livet. Då hade Harriet redan fött Leon, som föddes med en blodsjukdom, och hennes vardag kretsade kring sjukhusbesök och tryggheten i att bo nära vården. Roger var på väg att flytta till Stockholm för arbete, och deras vägar kunde inte mötas fullt ut.
Åren gick. Mycket hann hända i bådas liv, de fick barn på var sitt håll, bodde i olika länder, gick igenom sina egna prövningar.
Men så, många år senare, kom den där oväntade vändpunkten som bara livet kan ge. Harriets moster i Uganda, en mycket klok kvinna, uppmanade henne att söka upp Roger igen. ”Du behöver reda ut dina frågetecken för att kunna gå vidare”, sa hon.
– Det blev början på något helt nytt. Jag kontaktade Roger, som då bodde i Tanzania, och kommunikationen tog fart. Ganska snart tog han beslutet att flytta hem till mig i Sverige. Det är nu tio år sedan, och allt föll på plats på ett sätt som nästan kändes ödesbestämt.
Läs även: Nathalie Steffner fann vägen till sig själv: ”Jag levde ’by the book’ – men det kändes aldrig rätt”
Kort därefter föddes Kenzo, deras gemensamma solstråle och för två år sedan gifte sig Harriet och Roger i Marbella, ett sagolikt bröllop där 35 nära vänner och familjemedlemmar samlades.
– Det var en mäktig känsla att se min moster från Uganda, som numera bor i Kanada, tillsammans med våra barn på samma plats, säger Harriet och visar mig bilder från bröllopsdagen. Det var magiskt.
Bröllopet var fullt av symbolik. Harriet sydde sin egen brudklänning och sydde in ett gammalt nattlinne efter sin mamma.
– Det gjorde den ännu mer värdefull, säger hon.
Hennes yngre kusin Paulo från Uganda följde Harriet uppför altargången, en stark och fin gest, eftersom Harriet inte längre har någon pappa att gå med. Det blev en dag fylld av tacksamhet och en känsla av att livet äntligen hade landat där det skulle.
Vill föreläsa för barn
Harriet bär stilla sina ärr, men låter dem aldrig definiera henne. När hon ser tillbaka på sitt liv undrar hon ibland hur hon överlevt.
– Minst en gång om året tänker jag: ”kommer jag orka fortsätta vara positiv, är det möjligt efter allt?”, säger hon med eftertänksam blick.
Varje gång landar hon i samma övertygelse – det hon gått igenom måste hjälpa andra.
– Jag vill nå barn som lever i misär och visa att det finns en väg ut, att allt faktiskt är möjligt.
Hon drömmer om att föreläsa i skolor.
– Som barn tror man på allt som sägs. Hot, slag och kränkningar formade min verklighet. Om någon bara hade visat mig hur livet kan se ut, kanske jag vågat berätta tidigare.
Harriet vill också skriva en bok om sin historia för att ge mod och tröst till andra i mörker. Hon vet vad ord kan betyda, efter att själv ha hört de värsta: att hon var ful, luktade illa och aldrig skulle bli något.
– Sådant tror ett barn på, säger hon tyst.
Kanske är det därför revanschen känns så stor idag. Harriet jobbar även som modell, och när hon visar upp tidningsomslag där hon medverkat gnistrar ögonen.
– Tänk om mitt lilla jag hade fått se det här, säger hon. Fått höra ”du är vacker, du duger”.
Och vi som möter henne kan intyga det. Harriet är en person man vill vara nära. Hon är varm, generös och med en utstrålning som lyser upp rummet.
Medan hon tar en tugga av sina nybakade äppelscones och fyller på tekopparna hemma vid köksbordet, känns det alldeles självklart – Harriet är beviset på att ljuset kan överleva den mörkaste början. Och den som överlever, kan bli ljuset för någon annan.
Harriets 3 bästa tips: Så håller du kursen i livet
1. Stå trygg i den du är.
När du är nöjd med den person du är, vågar du också vara dig själv i alla rum du kliver in i. Låt din positivitet följa dig – den smittar.
2. Möt alla människor med respekt.
Oavsett bakgrund eller position förtjänar alla att bemötas med värdighet. Ge respekt tills någon visar att de inte förvaltar den – aldrig tvärtom.
3. Sätt ord på det som gör ont.
Försök aldrig lägga locket på sådant som skaver. Prata om det – öppet, eller med någon du har förtroende för. När du vågar säga det högt börjar läkningsprocessen.
