Kjell Westö: ”Författandet har kostat mig två äktenskap”

Dagen före den här intervjun stöter jag och Kjell ihop med varandra på Albert Bonniers förlagsfest på Nedre Manilla på Djurgården, där författare och journalister traditionsenligt har samlats för att fira in bokhösten. Jag pekar på mitt glas – fyllt med äppeljuice. Kjell pekar på sitt – med mineralvatten. Vi ska ses relativt tidigt på morgonen och båda vill uppenbarligen vara i form.

– Du är ingen partyprisse som festar med kultureliten? undrar jag när vi ses på Kjells hotell på Strandvägen i Stockholm dagen därpå. Och Kjell ler snett.

– Först och främst: Jag har väl aldrig trivts sådär jättebra med kultureliten… Men rödvin har jag gillat – ja. Jag spottade inte i glaset som ung. Men den tiden är förbi sedan länge, av många orsaker. När man är i min ålder och fortfarande har ambitioner med skrivandet, plus att jag är amatörmusiker i tre, fyra olika band, och dessutom försöker hålla flera språk vid liv så fungerar det inte att dricka. Nu för tiden är ”släppa loss” att dricka tre glas vin.

Kjell Westös nya bok ”Coda”

Kjell Westö är i Sverige i några dagar för att lansera nya boken ”Coda”. När han kan hoppar han på Viking Line-­färjan – ”Sverigebåten” som den kallas på andra sidan Östersjön – och njuter av turen genom först den finska, sedan den svenska skärgården. Han är en flitig sverigeresenär och stamgäst på båtarna, men den här gången gjorde tidsbristen att han var tvungen att flyga fast han inte gillar det.

Det är alltså inte fest som står på agendan under besöket i den svenska huvudstaden, däremot har han packat löpar­skorna och efter intervjun väntar en joggingrunda runt Djurgården.

– Jag var jättesportig som ung. Ett totalt idrottsfreak. Jag är född 1961 och när jag var i tioårsåldern hade Finland massa bra löpare. Riktiga Andreas Almgren-typer. Jag ville bli en sådan. Och så spelade jag fotboll. Jag älskade sport, men allt tog slut som emot en vägg när jag var i 13-årsåldern. Jag började röka cigaretter, festa och spela gitarr. Nu ville jag istället bli Jimmy Page i Led Zeppelin. Under åren mellan 15 och 35 utövade jag ingen sport, däremot rökte jag som en borstbindare. Jag levde ett bohemiskt liv.

Gick inte att kombinera skrivandet med festande

– Men sedan hände något i 35-årsåldern. Det hängde förstås ihop med att jag blev farsa tidigt, jag var 26 när första barnet kom, och 30 när den andra sonen föddes och man ville ju ta ansvar för ungarna. Men jag hade också börjat fatta att skrivandet är så pass krävande att det inte fungerade att kombinera det med festande.

Han slutade röka vid 38, och brännvin har han inte druckit sedan början av 90-talet. Och han har börjat spela fotboll igen.

– I nedre regionserien för södra Finlands 60-plussare. Senast mötte vi ett lag som spelade jätteaggressivt. Jag fick en skada i korsryggen, och har fortfarande ont, säger Kjell och tar sig för vänster sida.

Seniorfotboll låter som upplagt för skador.

– Jo. Vi har aldrig spelat en match där alla i laget varit fit for fight. Just nu är det jag som är den svaga länken. Men fotbollen håller mig igång. För två år sedan fick jag en diabetes 2-diagnos, och numera tänker jag på vad jag äter, att jag rör på mig, lever regelbundet och tar min medicin.

Livet kan inte tas för givet, det har Kjell Westö fått erfara den hårda vägen. För några år sedan miste han tre nära vänner, alla i sextioårsåldern.

– Det var tankeväckande. Jag har andra vänner som är mer pragmatiska i sin inställning till livet, och de brukar dissa mig för att jag är melankolisk och tänker mycket på död och förgängelse. De hänvisar till statistikcentralens siffror som visar att män blir över 80 år gamla. Men det är ju en matematisk villfarelse. Somliga människor blir förvisso 99, eller till och med 105. Men om medelåldern är 82 så betyder det ju också att många sticker tidigare. Det är ingen medborgerlig rättighet att bli 82 bara för att statistikcentralen säger det.

Anda av konkurrens på gymnasieåterträffar

Själv har jag precis varit på återträff med mina gamla gymnasiekompisar, de som jag lärde känna för 40 år sedan – som också är den tid då stora delar av boken ”Coda” utspelas. Jag berättar om helgen, och Kjell spetsar öronen. Hans egen gymnasieklass brukar ses vart femte år.

– När jag gick där var det en elitskola och jag trivdes inte odelat. Det fanns en anda av konkurrens, och våra klassträffar de första årtiondena var ganska olidliga. Särskilt männen tävlade. Hur ser din karriär ut? Hur många barn har du? Men jag måste säga att de senaste träffarna – sedan vi blev femtio – har haft en mycket varmare atmosfär. För vi är alla märkta av livet. Man har kanske mist båda föräldrarna, själv varit sjuk eller har barn som mår dåligt. 

– Det har förändrat oss. Det är fint, men samtidigt lite märkligt att människan måste bli tilltufsad innan hon blir vis.

Det är naturligt att tala om det som varit. Det är också vad Kjell Westö ägnar sig åt i den nya romanen. I ”Coda” skriver han om den litterära miljö som han levt i under fyra decennier, och skildrar en generation som ser tillbaka på sina val, misstag och förluster. Förläggaren Andy Montag närmar sig pensionen, författaren Willy Thelins (som inte är Kjell Westös alter ego) stjärna har börjat dala och affärskvinnan Corinne Kattelus har nått näringslivets topp.

– Konstnärskapets problematik intresserar mig. I tidigare böcker har jag skildrat musikvärlden och teatervärlden. Så det var ganska logiskt att jag nu skulle våga mig på litteraturvärlden. Men det var en tröskel att ta sig över. För ju närmare ett ämne kommer en själv och ens egen verklighet, desto knepigare är det.

Ja, det är ju onekligen din hemma­arena.

– I en intervju fick jag frågan om ”Coda” är en nyckelroman (en skönlitterär berättelse där verkliga personer, händelser och miljöer skildras under påhittade namn), men det är det inte. Jag är fiktionsförfattare, och i den här romanen har jag fått anstränga min fantasi till det yttersta. Men för läsaren ska det kännas som att det är på riktigt, och jag har förstås använt mig av min kunskap om den litterära världen.

Kjell Westö om framgångarna som författare

Du är synnerligen framgångsrik – både bland läsare och kritiker, säger jag, och Kjell Westö skjuter snabbt in:

– Gynnad.

Framgång är alltid svårt att tala om. ”Gynnad” låter mer rimligt, tycker han.

Och precis som Willy, författaren i boken, har du kunnat försörja dig på författarskapet ett helt liv.

– Jag fattar ju att jag är jättegynnad. Jag började som poet på ett minoritetsspråk. Förväntningshorisonten på en sådan tillvaro är att sälja några hundra exemplar per bok – med god tur – och man kommer att leva ett författarliv helt beroende av stipendier. Om någon skulle ha sagt till mig då jag debuterade som poet att jag en dag kommer att ha jättemånga läsare i flera länder så skulle jag inte ha trott den personen. Det hjälper förstås att jag är tvåspråkig, och att jag kan röra mig i den finskspråkiga miljön. Det är ingen självklarhet att man som finlandssvensk författare når över den gränsen, men jag har en stor finskspråkig publik. Och i Sverige hände det något när jag gav ut ”Hägring 38” 2013. Efter det har jag haft så många svenska läsare att jag nästan baxnar.

Skrivandet av ”Coda” har ofrånkomligen fått Kjell Westö att fundera över sitt eget författarliv. Vad har det gett? Och vad har varit mindre bra?

– 2026 är det 40 år sedan jag debuterade med en diktsamling, och 30 år sedan min första roman ”Drakarna över Helsingfors”, som förändrade mitt författarliv, kom ut. Det är 20 år sedan min i Finland mest kända roman ”Där vi en gång gått” kom ut, och i sommar har den gått som teaterföreställning för fulla läktare på finska. Dessutom är ”Coda” min tionde roman och jag själv har fyllt 65 år. Det är så många jubileer att jag vore gjord av sten och stål om jag inte reflekterade. Så det gör jag.

Författarskapet har gett honom ofantligt mycket. Han konstaterar återigen att han är ”jättegynnad”, och han vill absolut inte framstå som klagig. Samtidigt måste han ändå tillstå att han periodvis har haft det rätt svårt att finna sig tillrätta i den inre litterära världen.

– Tanken kan smyga sig på: Vad kunde jag ha gjort istället? Tänk om jag hade blivit jägare i finska armén och fått skida längs gränsen i de stora skogarna. Det skulle förstås kräva att jag inte är rädd för vargar, björnar eller ryska soldater. Och jag är rädd för alla tre. Plus att jag borde vara en skicklig skid­åkare och jag är väldigt medelmåttig. Så det faller bort. 

– Men så kom jag på: stadsträdgårdsmästare i en liten stad. Inte i Helsingfors för där finns så ofantligt många parker. Jag hade blivit döstressad. Men i en mindre stad! Tänk att få vara utomhus hela dagarna, och att inte behöva sitta still. Jag har suttit i fyrtio år och jag börjar få problem med ryggen.

Betalat ett pris för författarskapet

Vad har författarskapet kostat? ”Två äktenskap” som Peter Englund brukar säga?

– Ja, två äktenskap för mig också. Plus ett par andra längre förhållanden, jag har haft fyra separationer under de senaste femton åren. Det finns ju alltid flera skäl till att en relation tar slut, men det är klart att jag går djupt in i min egen värld när jag skriver romanerna. Jag åker till min sommarstuga eller författarcentrum i Visby, eller någon annanstans, och isolerar mig. Jag måste bli introvert för att kunna skriva och det är klart att det har påverkat mina förhållanden. 

– Men det handlar också om att mitt grundlynne kanske egentligen inte är gjort för författarskapet. Sedan barnsben har jag vetat att jag inte fixar hierarkier och regelverk, ändå valde jag ett yrke där man blir vägd och bedömd till sin dödsbädd. En nära vän sa en gång till mig: ”Titta på ditt cv, titta på vad du har gjort – trots alla framgångar låter du ibland som en arg och missförstådd ung man”. Han har rätt, men det lynnet sitter så djupt i mig. Så för att svara på din fråga: ja, för mig har det funnits ett pris att betala. Och det har inte så mycket med branschen att göra, utan handlar mer om att jag har ett upproriskt grundlynne som gör att jag kanske borde ha valt ett annat yrke.

Recensionerna då – hur har du förhållit dig till dem?

– Haha, jag har ett elefantminne när det kommer till recensioner. Jag kan citera meningar ur 30 år gamla sågningar. Vill du höra? ”Aldrig har jag läst en lika ambitiöst upplagd roman som tråkat ut mig så fullständigt som denna”. Den publicerades i en av de riktigt stora tidningarna, men jag säger inte vilken bok som var föremål för sågningen, säger Kjell och skrattar högt och tillägger:

– Men jag minns nog en del av de vackra orden också.

Kjell Westö talar långsamt och formulerar vackra meningar på sin finlandssvenska. Utläggningarna är emellanåt långa och det är bara att luta sig tillbaka och lyssna.

– Jag är så benägen att ge mig ut på stickspår att jag har svårt att hitta tillbaka till huvudspåret ibland. För mig är alla frågor komplexa, så mina svar blir alltid femton minuter långa, säger han ursäktande.

Succé på scenen

Därmed är det inte konstigt att Kjell Westö gör succé på scenen. Besöken på bibliotek och bokmässor drar alltid horder av människor – inte minst här i Sverige.

– Jag gillade inte scenframträdanden som ung, då hade jag en tendens att bli nervös. På den tiden hade man heller ingen moderator, utan man skulle stå där själv i 45 minuter och hålla en monolog. När jag blev nervös så ökade jag tempot, och då tappade jag andningen och blev ännu sämre. Och ännu mer nervös. 

– Men en dag upptäckte jag att scenen ju är min, och att det är jag som bestämmer. Om jag känner att jag måste andas, då tar jag en paus och andas. Då kan det få vara tyst i tio sekunder, det gör mig ingenting. Det var en sådan otroligt viktig insikt. Jag upptäckte också att det är möjligt att ta kontakt med publiken. När du vågar ge av dig själv och stå där som den sårbara människa som du egentligen är, så vågar också publiken ge tillbaka.

Är du rentav mer poppis i Sverige än Finland?

– Mina goda vänner och samarbetspartners säger att jag har mycket läsare i Sverige. Men jag försöker hålla det ifrån mig. Det är inte nyttigt för en konstnär att sitta och pösa över sin egen förträfflighet. Men jag är fantastiskt glad över mina svenska läsare.

Säger Kjell Westö och berättar att han härstammar från en släkt som i princip var helt svenskspråkig. Hans pappa gjorde karriär inom musikbranschen och blev till slut vd för Finlands största musikkoncern.

– Många av mina finlandssvenska vänner har vuxit upp i hem där man sjungit Evert Taube och Olle Adolphson. Men i mitt hem var det finsk schlager som gällde. Och Edith Piaf för det gillade morsan. Jag fick tidigt finskan djupt i min själ. Jag behövde aldrig plugga finsk grammatik, vilket är en lättnad eftersom den är skitsvår. 

–  Men finskan är djupt rotad i mig, och för mig skulle det vara idealiskt att skriva 70 procent på svenska och 30 procent finska. Trots att svenska är mitt modersmål finns det saker som jag skulle ha lättare att uttrycka på finska. Ungdoms- och musikerjargong till exempel, många av banden jag spelat i har varit mer finskspråkiga än svenska.

Är Kjell Westös sista roman skriven?

Det ryktas om att ”Coda” är Kjell Westös sista roman, men Kjell vill nyansera bilden.

– Jag ska inte säga att det är min sista roman, för det vet jag inte. Om jag säger att det är min sista roman, men sedan ändå skriver ännu en, så blir jag som de där banden som annonserar sin farewell tour, och så går det ett par år och så kommer farewell tour nummer två. Då är det ju som att jag har lurat läsarna. Varje signal om ett farväl är ju att säga till sin publik: läs nu, köp nu, låna nu! Men jag kan i alla fall konstatera att jag har jobbat oerhört. Det kan man kanske inte tro med tanke på att jag kommer med en roman vart tredje eller fjärde år. Det finns författare som är mycket mer produktiva. Men de senaste trettio åren tycker jag att jag inte har gjort just något annat än skrivit romaner.

Kjells vänner brukar skratta åt honom: ”Varje gång du har avslutat en roman är du jättetrött och säger aldrig mer”. De har rätt, så har det varit. Men nu känns det på ett annat sätt, menar Kjell Westö.

– Tidigare har det alltid funnits en ny romanidé någonstans i bakhuvudet eller till och med uppskissad på papper, men nu är det ärligt talat helt tomt. Dessutom fyllde jag 65 för några veckor sedan. 

– Det finns massor av saker förutom skrivandet som jag älskar att göra – spela gitarr i mina band, fiska havs­öring i novemberstormen och försöka spela fotboll till exempel. Att skriva en roman tar mig fyra, fem år. Vem säger att jag om fem år har benen och ryggen i sådant skick att jag fortfarande kan fiska från såphala klippor? Eller springa på en fotbollsplan? Att skjuta upp allt annat än skrivandet här i livet… är det värt det?

Nu är vi väl tillbaka där vi började den här intervjun, konstaterar Kjell Westö.

– Att människor faller bort och att ingenting ska tas för givet.