Birgitta Andersson: Jag behöver ingen man – jag får så mycket kärlek ändå!

I över femtio år har vi kunnat njuta av hennes lysande komik och västgötska charm. Skådespelerskan Birgitta Andersson lämnar ingen oberörd. Hemmets Journal träffade henne för ett samtal om män, sorg och livet med de älskade barnbarnen!

Fakta om Birgitta Andersson

Namn: Birgitta Andersson
Ålder: 74 år
Yrke: Skådespelerska och legend
Bor: På Östermalm i Stockholm, har även sommarhus på Älgö i Stockholms skärgård.

Birgittas ord på vägen

° Var schysst mot dina barn – det får du tillbaka!

° Lek med dina barnbarn! Som mormor och farmor får man vara hur larvig som helst.

° Fråga dina barn vad som är ok vad gäller barnbarnen. Som mormor/farmor vill man helst mata dem med choklad, men det går ju inte!

° Umgås över åldersgränserna och sök dig till människor med livsglädje.

° “Stryk över och gå vidare”, som Strindberg sa. Att älta leder ingen vart.

Birgitta Andersson: Jag behöver ingen man - jag får så mycket kärlek ändå!
– Jag blir tokig om jag inte får krama mina barnbarn varje dag! Här ser vi Birgitta Andersson med dottersönerna Timon och Joel.

Att intervjua Birgitta Andersson är sannerligen inte lätt. Knappt har hon satt sig ner vid matsalsbordet och hällt upp lite kaffe, förrän yngsta barnbarnet Joel 1,5 år dyker upp och vill ha kramar. Som på en given signal kommer storebror Timon, 3 år och vill prata hemligheter med mormor i ett annat rum – och strax därpå kommer Birgitta rusande efter lille Joel som ger ifrån sig förtjusta skrik i glädje över att bli jagad.

Och så håller det på. Alla tre verkar ha en outsinlig energi trots en period av långdragna förkylningar och en dag som börjar övergå i kväll. Barnens mamma, Birgittas dotter Hanna, ler överseende – barnen stormtrivs hemma hos mormor i den vackra våningen där inga ytor är förbjudna för lek och stoj. Ett brak hörs från salongen, Timon har precis vält ut en jättekorg med leksaker på mattan. Birgitta slår sig vigt ner bredvid och börjar plocka bland klossar och små plastdjur.

– Tänk vad man förändras av att ha barnbarn. Jag har fått ett helt nytt liv! Förr var jag så glad åt mitt jobb, var så stolt och ville göra bra ifrån mig. Sedan barnbarnen kom har jag ingen längtan till teatern längre! Jag har liksom gjort mitt, säger hon på klingande västgötska.

Stor framgång

De välsminkade ögonen är fortfarande lika djupt blå och ja, epitetet “Stockholms smalaste midja” gäller ännu. De små vilda grabbarna har en välbevarad mormor, inte tu tal om saken. Men sjuttiofyra år fyllda har hon all rätt i världen att vilja dra sig tillbaka.

Fröken Andersson eller “handlarns Britta”, som hon kallades hemma i Mariestad, har varit flitig. Från debuten 1954 har hon oavbrutet arbetat med film, revy, teater och allt där emellan. Och inte utan framgång. Så skrev till exempel en recensent en gång att Birgitta Andersson var så begåvad att hon kunnat göra något njutbart av en telefonkatalog! Många minns det klassiska revynumret Världens vackraste röst liksom alla odödliga filmkaraktärer hos HasseåTage. Och för generationer barn blev Birgitta odödlig genom roller som Teskedsgumman, Hedvig i från A till Ö, och Daisy i Trolltider.

– Mitt äldsta barnbarn Nino sex år älskar Trolltider! Han är så stolt över att jag varit med i TV, skrattar Birgitta. Själv är han väldigt musikalisk, fast jag tror att han blir regissör en dag. När vi leker har han alltid gjort upp repliker i förväg. Och när jag inte säger rätt replik, vänder han sig om och suckar: “Det blir bara fel och fel och fel…”

Ninos pappa heter Matti och är Birgittas äldsta barn från äktenskapet med den norske dramatikern Anders Bye. När paret träffades på 60-talet var Birgitta mitt uppe i ett glädjerus över jobben som avlöste varandra. Att binda sig och bli en snäll liten fru kändes långt borta liksom tanken på barn. Dessutom var man, menar Birgitta, “inte klok” om man som skådespelare sumpade chansen till jobb när karriären väl fått fart. Men naturen ville annorlunda…

Birgitta Andersson: Jag behöver ingen man - jag får så mycket kärlek ändå!Ensamstående mamma

– Jag blev gravid med Matti och det var en stor omställning. Du förstår, det var en kärlek som jag aldrig tidigare hade stött på! Jag hade inte längtat efter barn men det hörde ju till när man hade gift sig… Jag hade varit inställd på att ha premiär en månad efter födseln men teatern blev helt ointressant. Han var allt!

Hon sparkar av sig sina grå leopardmönstrade tofflor, sätter sig tillrätta i en vit fåtölj och stryker den lekande Timon över håret. Småbarnsåren i slutet av 60-talet blev trots det mer hektiska än någonsin.

Äktenskapet sprack ganska snart och Birgitta stod plötsligt ensam med ett litet barn att försörja. Från att tidigare varit målmedveten, blev hon nu tvungen att lägga i ytterligare en växel.

– Jag fick ta alla jobb som fanns. Jag var ju tvungen att försörja mitt barn! Usch, jag minns en gång när jag skulle iväg, Matti höll om mig och ville inte släppa. Till slut fick jag slita bort hans armar för att kunna gå. Det gör ont i hjärtat än idag att tänka på det. Varför tog jag inte bara med honom till jobbet?

– Men Matti, tillägger hon, är idag en högst välmående man, kompositör och stumfilmspianist sedan 15 år tillbaka. Dåligt samvete kan man inte ha som ensam förälder, dessutom vet hon att brist på tid inte är samma som brist på kärlek.

Birgitta var själv ett älskat barn, äldst av tre syskon, och resultatet av en flyktig kärlekshistoria innan modern träffade sin blivande make.

– Mamma träffade min älskade styvfar när de båda sålde ost på Mariestads torg, mamma var då gravid med mig och ensam. Senare fick jag ju veta att jag var adopterad av mannen jag trott var min riktiga pappa. Och för det var nog mamma lite extra mån om mig.

Sörjer sin exman
Hon reser sig och springer ut i köket för att göra smörgåsar till barnbarnen som nu hoppar upp och ner i soffan och vill se på TV. Dottern Hanna kommer in och hjälper till att hitta i skåpen.

– Jag har ju aldrig något hemma, suckar Birgitta. Jag är inte så förtjust i mat. Min mamma var skolkökslärarinna så hemma var det mat, mat och mat hela tiden.

Hon kastar en blick på Hanna och säger att hon nog är annorlunda som mormor och farmor än vad hon var som mamma. Tid och förmåga att leva i nuet har kommit med åren. Sedan är det ju, tillägger hon, alltid lättare när man är två om ansvaret.

Efter några år som ensamstående på 70-talet, träffade Birgitta den 17 år yngre författaren Carl Zetterström, son till legendariske Kar de Mumma och hans Viola. Dottern Hanna föddes kort därpå och det tjusiga paret syntes ofta ute på olika tillställningar. I tretton år levde de som sambor innan förhållandet övergick i den bästa av vänskap.

– Jag har aldrig upplevt villkorslös kärlek tillsammans med en man, säger Birgitta. En kärlek där jag har kunnat vara och se ut precis som jag vill. Carl och jag var så väldigt olika och det hade inget med åldern att göra! Han var äldre än jag trots att han var 17 år yngre.

År 2005 avled Carl efter en längre tids sjukdom, endast 51 år gammal. Birgitta drar en djup suck och fortsätter:

– Carl var sjuk ganska länge och så ung… Det var förskräckligt, särskilt för Hanna. Hon och hennes pappa var oerhört sammanflätade. När vi separerade flyttade Hanna, som då var 13 år, med sin pappa eftersom jag jobbade så mycket. Så här i efterhand kan jag se att det var bra att hon fick så mycket tid med sin pappa.

Begravde sig i jobb

Birgitta slår sig ner i soffan bredvid småkillarna och säger att visst, sorg hör livet till, men för egen del lever hon efter Strindbergs devis: “Stryk över och gå vidare”. Vad är meningen med att gräva ner sig – det förändrar ju ingenting! Hon minns brodern Lars som endast 18 år råkade ut för en bilolycka. Birgitta, som var ute på turné, fick i ilfart fara till intensiven i Göteborg för att tillsammans med familjen vaka över den svårt skadade brodern.

– Han hade körde in i ett träd. Det var hemskt! Vi stod varandra nära. Han var så ung och frisk och alla trodde att han skulle klara sig. Mamma var inne hos honom och masserade hans fötter men då var det redan för sent.

Ställd inför den oväntade sorgen reagerade Birgitta genom att till varje pris undvika att vara ensam. Genom mer arbete och socialt umgänge kunde hon förtränga känslorna, eller i alla fall hantera dem portionsvis.

– Det var min första stora sorg i livet. Jag hängde på de andra, men var helt frånvarande! Jag vågade inte vara ensam med min sorg. Jag minns att jag stod på scen och sjöng “Ta av dig skorna” medan mina tårar föll…

Birgitta Andersson: Jag behöver ingen man - jag får så mycket kärlek ändå!Lever ensam

Joel klättrar upp i mormors knä och undersöker noggrant medaljongerna kring hennes hals. Nä, tråkigheter är inget roligt att tänka på. Numera lever Birgitta ensam i våningen på Östermalm och i sitt älskade sommarhus på Älgö i Stockholms skärgård där även dottern Hanna med familj bor sedan tio år tillbaka. Underbar natur, familjen in på knuten och behaglig stillsamhet. Uppvaktande män göre sig således icke besvär.

– Jag behöver ingen man. Det har aldrig betytt så mycket för mig… Jag får så mycket kärlek ändå! Vi älskar varandra, barnbarnen och jag, säger hon och ler mot Joel.

I Birgittas vackra våning är det fritt fram för stoj och stim. Och att mormor hunnit bli 74 hindrar henne inte för att ge sig in i den vilda leken.

– Jag glömmer aldrig när Matti en dag frågade mig hur det skulle kännas att bli farmor. Jag blev så tagen att jag trillade baklänges! Aldrig hade jag trott att jag skulle få barnbarn. Samma sak var det när Hanna ringde och sa att hon var gravid.

– Jag bara skrek av glädje!

– Men, påpekar hon i nästa andetag, det är också viktigt att ha ett eget liv.

Inbjudningar till premiärer dimper fortfarande ner i brevlådan och fem gånger i veckan går Birgitta stavgång tillsammans med en väninna – en och en halv timme åt gången följt av ordentlig stretching. Förutom artros i händerna har hälsan stått henne bi under åren, liksom lusten till livet. Sjuttiofyra, vad är det annat än några siffror på ett papper?

– Jag hänger inte upp så mycket på åldrande, vad ska man göra åt det? Jag håller mig i form och försöker vara en bra mamma, mormor och farmor. Jag vill leva så länge det går, och kanske kommer en ny våg av lust till teatern igen? Än är det inte slut!

Kikki Danielsson om nya livet!
Revykungarna Lars och Krister om sin bipolära sjukdom
Lasse Åberg och Jon Skolmen drömmer om en ny resa – med käpp och rullator!
Scroll to Top