Relationer

Svärmor höll på att förstöra vår relation

Efter förluster och utbrändhet behövde jag förändring. Då kom Peter in i mitt liv. Allt kändes så rätt och enkelt – tills jag lärde känna hans mamma.

Ett leende par står framför ett modernt hus med glaspartier och grön trädgård.
Problemen med hans mamma drev oss isär. Det höll på att kosta oss vår fina relation. (Personerna på bilden har inget samband med artikeln.)
Annons

Jag var sjuksköterska och jobbade halvtid efter att ha varit utbränd. Jag hade jobbat för mycket och sedan mist båda mina föräldrar inom loppet av två år. Till slut tog det stopp. Efter det hade jag lovat mig själv att leva ­annorlunda. Det löftet ledde bland annat till en kurs i karibisk matlagning och där träffade jag Peter som fått kursen i present. Vi fann varandra ­direkt. Vi hade lätt för att prata och skratta tillsammans.

Efter några månader tillsammans fick jag träffa hans föräldrar för första gången. De var översvallande välkomnande.

– Vi har verkligen sett fram emot att få träffa dig. Känn dig som hemma, sa Kerstin och gav mig en stor kram.

Även Peters pappa Harry kramade om mig och de verkade intresserade av att få lära känna mig. Jag var lättad och glad. Vem kan hoppas på ett bättre första möte med sin partners föräldrar?

Tiden som följde blev intensiv. Kerstin och Harry ville träffas ofta och jag var glad över att vi kom bra överens varför jag sa ja till allt. Det var middagar, föreställningar och dagsturer. Snart kretsade en stor del av mitt sociala liv runt Peters föräldrar.

Svärmor tog illa upp

Ett halvår senare kom min bror på besök med sin familj. De skulle bo hos våra föräldrar och vi skulle umgås hela helgen. Detta kunde obegripligt nog inte Kerstin förstå.

– Middag på lördag? Men jag har ju beställt ­teaterbiljetter. Kan ni inte äta en annan kväll? sa hon.

Jag blev ställd.

– Nej tyvärr, min bror är bara här över helgen.

– De förstår säkert om ni skippar en enstaka middag. De kanske vill följa med? Ska jag försöka få tag på fler biljetter? sa hon avfärdande.

Det där var första gången som jag insåg hur påträngande Kerstin kunde vara. Jag visste att min familj absolut skulle föredra att vi tillbringade helgen för oss själva och ärligt ­talat ville jag detsamma.

– Tack, det var snällt tänkt av dig. Men den här gången tror jag inte att det passar så bra, sa jag.

Jag försökte urskuldra mig med att mamma inte hade ­varit så pigg den senaste tiden och att hon nog inte skulle orka med ett teaterbesök. Dessutom hade vi ju mina brorsbarn att tänka på.

Jag kände mig dum. Jag hade svårt att stå på mig och Kerstin reagerade som om jag varit otacksam och egoistisk.

– Jaha. Jaja, där ser man! sa hon kort.

Vad nu det skulle betyda. Att jag hade en egen vilja? Kerstins beteende var en riktig kalldusch.

Problemen drev en kil mellan oss

Under helgen träffade Peter min familj några gånger men han spenderade mer tid med sin. Jag tror att han försökte kompensera sin mamma för det som hänt.

Efter detta var min och Kerstins relation förändrad. Hon ringde inte längre till mig med inbjudningar utan till Peter istället. Han blev irriterad.

– Varför kan inte du och mamma göra upp om saken?

När jag försökte förklara hur hon betett sig blev han defensiv. Det var väl bara att bita ihop och bjuda till? Det hade fungerat bra tidigare. Dessutom visste jag att de bara hade oss eftersom hans syster med familj bodde långt bort.

Just då kändes det inte så men senare skulle jag förstå att Peter och jag var på samma sida. Det hade varit en lättnad för honom när Kerstin började ringa till mig istället. Han tyckte också att hon var kontrollerande men han klarade inte av att ta diskussioner om detta. Han ville bita ihop och se åt ett annat håll.

Problemen med hans mamma drev oss isär. Jag kände mig allt mer utsatt och illa ­behandlad. Peter tog henne i försvar och det kändes både orättvist och omanligt. Varför tog han ingen hänsyn till mina känslor? Varför sa han aldrig ifrån när hans mamma klampade på och bara tänkte på sig själv?

Han i sin tur upplevde att jag placerade honom i en omöjlig situation och att jag försökte tvinga honom att ­välja sida. I hans ögon var jag okänslig och tog ingen hänsyn till hans perspektiv.

Vi pratade förbi varandra och frustrationen växte. När vi försökte bita ihop och hoppas att allt skulle ordna sig av sig självt blev det bara värre.

Hans familj var skadlig för relationen

Vi hade pratat om att flytta ihop men nu tystnade de samtalen och framtiden blev ett känsligt ämne. Jag älskade ­Peter men jag började inse att det skulle krävas något mer än kärlek för att rädda vår relation.

Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen. Peters ­familj var skadlig för vårt förhållande och det skulle inte fungera att fortsätta leva som vi gjorde. Efter inte ens ett år tillsammans hade vi slutat att planera för framtiden.

Jag gruvade mig för stor­helgerna. Peter hade nämnt hur viktiga de var för Kerstin och det kändes som en förvarning. Då behövde vi verkligen ställa upp. Jag förstod att jag skulle förväntas prioritera hans familj före min egen. En sak var säker, helgerna skulle inte bli harmoniska för oss.

I november reste vi till ­Karibien för att fira vårt första år tillsammans. Det var med dubbla känslor jag klev på flyget. När vi bokat resan hade allt varit annorlunda. Det var innan problemen med hans mamma började och vi hade sett fram emot en romantisk semester i solen. Nu fanns det mycket spänningar mellan oss. Jag var rädd för att detta kunde bli en vecka som drev oss längre isär.

Äktenskapet kommer först

Det blev tvärtom. Att äntligen få vara för oss själva, att få bestämma allt på egen hand utan att någon annan la sig i – då fungerade det. Det var precis vad vi behövde. Det räddade vårt förhållande.

När vi började prata i den avkopplande miljön föll sig allt naturligt. För första gången kunde vi prata om situationen med hans familj så att han kunde se det från min sida.

Ju mer vi pratade om det, desto tydligare blev det för ­honom att situationen var osund. Och att vi båda hamnat i kläm.

– Det behöver inte vara så komplicerat. Om du och jag kommer överens om hur vi vill ha det får alla andra acceptera det. Vi har faktiskt rätt att dra våra egna gränser. Eller hur? sa jag.

Han höll med och såg lättad ut. Det kändes äntligen som om allt skulle ordna sig.

Det blev långt ifrån enkelt men det gick. Jag försökte undvika situationer där Kerstin triggade mig och jag fokuserade på att hålla mig lugn och oberörd. När vi inte träffades för ofta blev det lättare.

Peter och jag är gifta idag. Jag lever med mannen jag älskar och så länge vi prioriterar äktenskapet kan jag hantera svärmor!

Marianne

Skicka in din berättelse!

Har du själv upplevt något i ditt liv som du vill berätta och dela med dig av till andra? Det kan vara stort som smått. Skriv och berätta med dina egna ord!

Du får gärna vara anonym, men ange namn, adress och personnummer eftersom alla införda bidrag honoreras. Vi kan behöva redigera och korta ner texten.

Adress: Läsarnas egna berättelser, Hemmets Journal, 205 07 Malmö.
E-post: lasarberattelser@egmont.se

Välkommen med din läsarberättelse!

Carina Löfgren, redaktör

Recept från Hemtrevligt

Inredning

Relationsexperten svarar

Husmorsknep

Hälsa

Läsarresor

Hemma hos