Lisa: Efter pappas död kunde jag bearbeta mitt förflutna

När pappa gick bort, 76 år gammal, hade jag inte sett honom sedan mammas begravning femton år tidigare. Det var ett val jag hade gjort. Varje gång jag såg pappa påmindes jag om mina smärtsamma barndomsminnen. Till slut stod jag inte ut. Som vuxen behövde jag inte utsätta mig för det. Efter mammas död höll jag mig helt sonika borta från mitt barndomshem.

Nu med pappas död blev det dags att köra dit igen. Jag var enda barnet. Det gjorde mig inget att resa på egen hand. Det skulle bli ett slags avslut.

När jag körde in på gården kändes det konstigt att vara där igen. Jag kände sorg men inte över förlusten av pappa utan snarare över hur annorlunda allt kunde ha varit.

Pappa hade ett fruktansvärt temperament

Jag kunde ha haft en idyllisk och underbar barndom på gården. Det blev inte så och det var pappas fel. Han hade ett fruktansvärt temperament. Han blev arg för ingenting, skrek och slog sönder saker. Jag och mamma försökte undvika hans vrede. Jag tog aldrig med mig några vänner hem. Det var en ensam och olycklig barndom.

Det allra värsta hände när jag var 14 år. Pappa var äldst och hade två yngre bröder. Den mellersta brodern var obehaglig. En sommardag attackerade han mig ute i stallet. Jag hade ingen chans att komma undan. Efteråt, när jag chockad och förkrossad tog mig därifrån mötte jag pappa. Han förstod vad som hänt men sa inte ett ord. Han bara gav mig en blick som om det var mitt eget fel. Jag berättade aldrig för mamma. Jag ville inte tynga henne med den bördan.

Dagen innan begravningen fick jag besök av en kusin som jag aldrig träffat förut. Hennes far hade varit pappas yngste bror. Hon berättade sådant som jag inte känt till. Som att pappa och hans bröder vuxit upp med mycket våld.

– De fick stryk jämt och ständigt. Ibland fick de gå utan mat och det hände att de blev inlåsta i vedboden mitt i smällkalla vintern. Det rådde misär i det där huset, sa hon.

Trots allt kände jag medlidande med den utsatta pojken som vuxit upp till min arga pappa.

Konfrontera det förflutna

Min man kom upp till begravningen och morgonen därpå körde vi hem tillsammans. Under hemresan började jag känna en smygande lättnad. Jag skulle aldrig behöva återvända.

Gården blev såld och jag började bearbeta mitt förflutna. Jag läste på om barnmisshandel och insåg att pappas beteende var typiskt för någon som vuxit upp med mycket stryk. Han bar på en vrede inom sig som han inte kunde kontrollera. Det fick mig att förstå lite mer hur allt kunde bli som det blev. Jag tror inte att mamma hade klarat av att lämna pappa men hon hade kunnat bygga upp ett annat slags liv åt oss två.

Några månader efter begravningen berättade jag om övergreppet för min man. Han blev förfärad men för mig var det en lättnad att inte längre bära den bördan i ensamhet. Jag har fortfarande en del kvar att bearbeta men jag har kommit en bra bit på väg. Att konfrontera mitt förflutna har gett mig en frihet som jag aldrig upplevt förut.

Lisa