Jag är så besviken på min mamma. Hon lovade för en månad sedan att passa mina barn nästa helg, men så ringde hon i går och ställde in eftersom hon ska åka på semester. Hon och den nya pojkvännen ska åka till varmare breddgrader.
Ett impulsivt infall som hon inte kunde säga nej till eftersom Björn bara kom med biljetterna, sa hon. Men att vi två hade gjort upp om det i god tid eftersom jag ska på min väninnas möhippa, det betyder ingenting.
Jag blev så irriterad att jag slängde på luren. Det är tredje gången på två veckor som hon ställer in planer, och jag vet att det inte blir sista gången.
Läs även: Min mans familj styr våra liv
Skilsmässan blev en chock
Allt har förändrats sedan mina föräldrar skilde sig för två år sedan. De var gifta i 32 år, och jag hade ingen aning om att det var något fel i deras äktenskap. Jag blev chockad och var tvungen att arbeta mig igenom en sorg som jag fortfarande kämpar med.
Det sista året innan de gick skilda vägar var allt som vanligt när jag hälsade på dem. Jag tänkte alltid på mina föräldrar som tryggheten själv, och att det de hade tillsammans var stabilt och bra. De har alltid funnits där för oss barn, och vi har genom alla år haft en stark och fin familjesammanhållning.
Det var middag hos mina föräldrar varannan söndag, och varken barnvakt eller hjälp med andra saker var något problem.
Barndomshemmet var en plats jag alltid kunde åka till och känna mig uppskattad, älskad och välkommen. Men nu är allt annorlunda, och jag har svårt att hantera det.
Mamma ställde upp
”Vi är helt överens om det här”, försäkrade de när de berättade för min bror och mig att de skulle skiljas. De hade vuxit ifrån varandra och hade inget gemensamt längre, sa de. Efter några få månader var huset och stugan sålda, och mamma och pappa hade flyttat till varsin lägenhet.
På den tiden var mina barn, Joel och Josefine, två och fyra år gamla, och jag var själv mitt i en separation. Allt var svårt, men mamma kom och ställde upp för mig. Min exman Henrik flyttade ut, och jag blev ensam med de små.
Efter en kort tid träffade han en ny kvinna och flyttade till en annan ort. Därmed har det regelbundna umgänge vi kom överens om under separationen slutat med inget umgänge alls.
Henrik har barnen bara när det passar honom, och när han orkar köra hela vägen till vår stad för att hämta och lämna. Det händer mycket sällan. Eftersom jag litade på att mina föräldrar skulle ställa upp orkade jag inte lägga energi på att få Henrik att vara en mer närvarande pappa.
Läs även: Jag tyckte synd om mamma – tills jag insåg sanningen
Pappas nya verkar inte intresserad
Det första halvåret efter att mamma och pappa flyttade isär blev barnen och jag bjudna på middag titt som tätt, och båda kom ofta på besök. Tonen då var att vi inte skulle märka så mycket av att de var skilda, de var goda vänner och skulle alltid prioritera oss. Men det var innan andra kom in i bilden.
Pappa var först ut med att hitta en ny kärlek. Han träffade en yngre kvinna med ganska små barn. De flyttade ihop efter kort tid. Nu var han plötsligt styvpappa, och därför hade han mindre och mindre tid för sina egna barn och barnbarn.
”Det kommer att ordna sig, bara du och Pernilla lär känna varandra lite bättre”, försäkrade han mig. Det har inte hänt. Jag gillar inte Pernilla.
I början var jag positiv, och jag åkte dit på besök när pappa inte kom till mig. Men hur trevligt är det att besöka sin egen pappa i ett hem där vi inte känner oss välkomna? Jag var där fem-sex gånger, men Pernilla satte sig aldrig ner tillsammans med mig eller bjöd på en kopp kaffe, så jag tog hinten.
Har aldrig tid längre
Sista gången tog jag med mig ungarna och åkte utan att säga hej då. Då hade vi suttit ensamma på terrassen i närmare tre kvart och väntat på att pappa skulle bli klar med något på datorn och att Pernilla skulle ställa ifrån sig dammsugaren. Men ingen av dem kom ut till oss.
De få gånger jag har frågat pappa om han kan passa mina barn har han sagt nej efter att ha rådfrågat Pernilla. En gång fick jag honom att vara hemma hos mig medan jag var på bio.
När jag kom tillbaka och såg fram emot ett litet pappasnack eftersom jag äntligen hade honom för mig själv, stod han i dörren med ytterkläderna på, redo att störta hem till Pernilla. Jag var så besviken att jag grät efter att han hade gått.
Läs även: Varför finns det så mycket ilska i min familj?
Så blev hon förälskad
Mamma ställde upp som tidigare, det kompenserade till viss del. Men plötsligt blev hon också förälskad, och allt annat glömdes bort. ”Jag har träffat mannen i mitt liv”, kvittrade hon.
Jag blev ledsen i stället för att bli glad för hennes skull, jag såg framför mig att hon skulle bli som pappa. Och mycket riktigt: Den här Mattias upptog all hennes tid utanför jobbet. Om jag ringde för att fråga om vi kunde hitta på något, eller om hon kunde vara barnvakt, passade det aldrig.
Det enda hon ville prata om var hur fantastisk Mattias var, och att han fick henne att känna sig som en förälskad tonåring igen.
Förhållandet varade i ett halvår. Då kom det fram att han drack för mycket och att hon inte orkade mer. Efter uppbrottet blev hon återigen den omtänksamma mormor hon alltid hade varit.
Så dök Harald upp, och samma sak hände. Mamma försvann in i sin egen värld, allt handlade om Harald. Det var ingen ände på hur rätt allting var den här gången. Nu skulle de sälja sina lägenheter och köpa hus. Det skulle bli så fint, mina barn skulle få ett eget tv-rum när de sov över. Harald var tydligen så förtjust i barn.
Inget av det blev verklighet. Förhållandet var snart över, och mamma kom tillbaka till oss, lika närvarande och omtänksam som tidigare. Allt stöd hon bidrog med under den här tiden gjorde mig mer harmonisk och glad.
Ännu en kille dök upp
Det var skönt att mamma gick att lita på igen. Nu höll hon alla överenskommelser, och jag började känna mig trygg med hennes stöd. För några månader sedan dök Björn upp, och han tände nytt hopp hos min mamma.
Det är inte så att jag inte unnar henne kärlek och ett gott liv, men det är svårt och provocerande när en främmande man tar all hennes tid. Jag har varit van vid att ha henne där, nu försvinner hon plötsligt helt. Det gör ont och är svårt.
Björn har pengar, och som egenföretagare har han möjlighet att vara impulsiv. Han kan göra saker på stående fot, och han drar med sig mamma.
Hittills har jag ändå ett gott intryck av honom, men jag ser också att han inte är så intresserad av barn. Han har två vuxna söner, men inga barnbarn ännu.
Det som irriterar mig gränslöst nu är de brutna överenskommelserna som kommer på löpande band. Mamma och jag bestämmer saker, och sedan ställer hon in dem igen. Hon har tydligen svårt att säga nej till Björn, och hon klarar inte att säga att hon har bestämt med mig och barnen om en sådan överenskommelse krockar med hans förslag.
Läs även: Ska jag lämna min 20 år äldre man?
Hade sett fram emot det länge
Möhippan för min väninna har jag sett fram emot länge. Nu har jag ingen aning om hur det blir, om jag lyckas ordna det på något annat sätt. Oavsett är det dåligt gjort av min mamma att göra så här.
Jag behöver komma mig ut, vara social och kanske träffa en ny man. Nu har jag två föräldrar som vårdar sina nya kärleksförhållanden.
Jag vill självklart att min mamma och pappa ska ha det bra, det är inte det. Men allt hade varit enklare om pappa hade sagt till Pernilla att hans barn är viktiga för honom och att hon måste respektera det.
Och om mamma inte struntade i oss varje gång hon hittar en ny man, skulle det vara mycket lättare för mig att acceptera att mina föräldrar faktiskt inte längre är gifta med varandra.
Artikeln publicerades först hos Klikk.no, som också är en del av Story House Egmont. Artikeln är översatt och redigerad. Namnen i texten har ändrats för att värna om de inblandades anonymitet.
Mest läst just nu
-
Traditionella julen är tillbaka – därför vill vi ha porslinstomtar och julbockar just nu
-
Så får du julstjärnan att hålla hela december – 4 viktiga tips
-
Så skapar du perfekt julkänsla i vardagsrummet – 5 enkla knep
-
Så skapar du julstämning med amaryllis – 4 fina tips
-
Så skapar Charlotte julstämning i den moderna villan: "Det är inte alls lika lätt här"