I kväll har jag äntligen berättat för min pojkvän att jag inte längre orkar höra mer om hans exfru Linda. Han ringde mig för ett par timmar sedan, och vi pratade om allt möjligt innan han kom in på Linda igen.
Ännu en gång fick jag höra om hur manipulativ hon var medan de var gifta. Han pratade nedlåtande om henne och förbannade sig själv för att han inte lämnade henne tidigare.
Thomas har varit skild i snart tre år, och vi har varit tillsammans i nio månader. Vi pratar om att flytta ihop, men jag känner en osäkerhet. Det var därför jag var tvungen att säga ifrån tydligt. Thomas och jag är båda vuxna, och vi har varsin historia med oss in i vårt förhållande.
Thomas var gift i över 20 år, och han har berättat att han aldrig trodde att han skulle bli skild. Han blev bedragen mot slutet av äktenskapet, och det satte naturligtvis djupa spår i honom. Ändå var det Linda som ville skiljas. Själv var han villig att förlåta och hoppades att allt skulle ordna sig med tiden.
Jag har varit överseende länge och lyssnat på Thomas behov av att prata om sitt äktenskap, som han har sagt att han är färdig med. Men jag blir alltså ständigt påmind om hans bitterhet och ilska riktad mot Linda .
Det finns många obearbetade känslor i honom, och varje gång han har druckit blossar det upp för fullt, och han kan prata om Linda i timmar.
Ofta måste jag be honom att sluta, för han gör det inte av sig själv. Men även i vardagslivet kommer både olika minnen och bitterheten fram.
Nu räcker det
Jag har aldrig träffat hans exfru, och jag brukar inte döma någon utan att känna dem personligen. Men fram till nu har jag varit tålmodig och lyssnande, så att Thomas skulle få möjlighet att sätta ord på sina egna känslor kring sitt äktenskap. Och för att jag bättre skulle förstå vem han var.
Nu har jag insett att det här behovet av att prata om det förflutna inte tar slut. Det finns alltid något att berätta om Linda som han irriterar sig på, antingen i nutid eller dåtid.
Så fort han har haft besök av sina barn ringer han mig och berättar det senaste i negativa ordalag. Jag har fått nog nu. Jag orkar inte längre vara någon slags terapeut.
Han vill så gärna veta vad jag tänker om det han har varit utsatt för, och allra helst att jag ska stötta honom fullt ut. Men det har varit flera händelser som han har berättat om för mig, där jag faktiskt tycker att det Linda har sagt eller gjort är det rätta, sett med mina ögon.
Vi har hur som helst kommit till en punkt där jag tycker att tiden är inne för att Thomas söker upp en psykolog.
Jag kan inte längre ta in allt detta, även om det också har gjort att jag har lärt känna Thomas och hans känslor ännu bättre. Jag har länge velat sätta ner foten, men jag har känt att det har varit svårt eftersom han är så upptagen av sitt eget förflutna.
Därför är jag stolt över mig själv för att jag nu har lyckats sätta punkt för min roll när det gäller Thomas frustration.
Han behöver hjälp
Och även om han reagerade genom att bli förolämpad, då han tagit för givet att han kan prata med mig om allt, förstår han mig också på ett sätt.
För mig handlar det inte om att han inte kan prata med mig om det mesta, det handlar om att han måste släppa sitt förflutna för att kunna gå vidare in i framtiden tillsammans med mig. Och för att klara det behöver han professionell hjälp.
Thomas sa att han skulle fundera på att ta kontakt med en psykolog, och jag hoppas att han gör det. Det var uppenbarligen en främmande tanke för honom, men mitt argument var att det skulle vara för allas bästa att han får en egen plats där han kan prata så mycket han vill om det som plågar honom.
Min förhoppning är att han kommer att förstå att detta kommer att hjälpa honom. Och efter vårt samtal i dag känner jag att han kommer att inse det. Så nu ser jag ljusare på vår framtid tillsammans.
Artikeln publicerades först hos Klikk.no, som också är en del av Story House Egmont. Artikeln är översatt och redigerad. Namnen i texten har ändrats för att värna om de inblandades anonymitet.
