Relationer

Vi har varit tillsammans i ett år, men jag älskar honom inte

Både Erik och alla runt omkring oss räknar med att vi ska stadga oss och bilda familj. Och jag spelar med. Ingen vet vilka tankar jag kämpar med.

Läsarberättelse Läsarberättelse
Erik och jag har varit tillsammans i ett år nu, och jag blir alltmer tveksam om han är rätt man för mig

Min pojkvän Erik och jag var på en väldigt trevlig middag igår. Vi var fyra par som satt runt ett långbord och pratade oss genom kvällen medan vi åt god mat och drack lika gott vin. 

När en av gästerna började prata om samboskap, sa Erik att han och jag hade tänkt på att flytta ihop snart, och att vi också har tittat på ett par hus.

Jag kände att jag blev tyst, men ansträngde mig för att delta i samtalet och visa någon form av entusiasm. För jag vet att Erik inte är den rätta mannen för mig, men jag klarar inte att bryta med honom. 

Jag känner mig bunden till honom på många sätt, inte minst gillar jag det intresse han visar mig. I hans ögon är jag allt han kan drömma om, och det gör mig lite hedrad att han ser något i mig som andra män inte har sett.

Jag hade varit ensam i fem år när jag träffade Erik på en klubb. Han gav mig mycket uppmärksamhet, ville ständigt dansa, bjöd mig på drinkar och gav mig komplimanger. I fyra år hade jag längtat efter en pojkvän. Jag hade ägnat ett år åt kärlekssorgen efter att min dåvarande sambo flyttade ut, men hade inte räknat med att det skulle ta så många år innan jag hittade en ny och passande pojkvän.

Under fyra år var jag på diverse dejtingappar, och jag träffade många män som till slut föll igenom. Jag har blivit utsatt för lögner och bedrägerier. Det har varit gott om komplimanger där också, men bara för att få tillfälligt sex. Till slut orkade jag inte mer, jag hade lagt för mycket tid och resurser på alla dessa upp- och nedgångar. Jag drog mig ur allt och satsade på att mannen i mitt liv skulle dyka upp på andra arenor.

Erik är både en trevlig och spännande man, och han har en stor och intressant vänkrets. Precis som jag, var han också på jakt efter kvinnan i sitt liv när vi möttes på en danskurs. Jag kände en stark spänning i början, och jag trivdes i hans närvaro.

Behöver det han ger mig

Erik och jag har varit tillsammans i ett år nu, och jag blir alltmer tveksam om han är rätt man för mig. Vi är väldigt olika, men jag märker att jag gör allt för att anpassa mig. Efter så många år ensam, behöver jag det han ger mig. Jag njuter av uppmärksamheten, och jag gillar att jag inte är ensam. 

Men jag älskar honom inte. Jag tycker mycket om honom. Men jag ser också att han har sidor som irriterar mig gränslöst, sidor jag försöker ignorera så gott jag kan.

Jag märker att jag kan bli trött på hans intensitet, men jag har kommit på att det finns sätt jag kan frigöra mig från den. Jag tränar mer och gör mig lite mer otillgänglig för att få egentid för mina tankar. Erik är förälskad i mig, och för honom är det en självklarhet att vi nu flyttar ihop och funderar på att bilda familj. Jag känner att det egentligen inte är rätt att få barn med honom, men kanske gör jag det ändå. För jag önskar mig en familj jag också.

Under mina fyra år som singel var det allt detta jag nu delar med Erik som jag saknade allra mest. Nämligen tillhörigheten som uppstår så fort man är ett par, och alla inbjudningar vi får som följd av att vi är ett par. Jag har blivit en del av hans familj också och har funnit min plats där. 

Hans föräldrar är fantastiska människor som är villiga att göra allt för att Erik och jag ska ha det bra. De har föreslagit att ge Erik ett förskott på arvet, så att vi kan köpa det hus vi vill ha. För mig är detta så generöst att jag blir helt mållös. Och det bevisar också att de önskar mig som svärdotter. Jag hatar tanken på att göra dem besvikna.

Det finns alltså många anledningar till att jag stannar i förhållandet med Erik. Han är snäll och generös. Han vill mig allt gott och han är omtänksam. Ändå är det något med honom som gör att jag inte älskar honom, utan att jag helt kan definiera det. Att han har sina negativa sidor, det kan jag ju leva med, för det har vi alla. Men när de rätta känslorna saknas, är det svårt. Jag skulle så gärna ha älskat honom!

Det jag vet, är att jag inte orkar bli ensam och vara på jakt efter mannen i mitt liv igen. Jag har det alldeles för bekvämt tillsammans med Erik och det han kan erbjuda mig av både fantastiska människor och upplevelser. Men å andra sidan är jag livrädd för att jag ska missa den starka och stora kärleken medan jag är i detta förhållande. 

Tänk om den rätta mannen är precis runt hörnet, och att jag gör mig otillgänglig för att jag är tillsammans med Erik! Sådana tankar kan riva och slita i mig.

Kanske kommer känslorna

På jobbet känns det bra att prata om Erik och allt vi har planerat. Alla mina kollegor är i förhållanden, och jag känner mig som en jämlike. Som singel kände jag mig ofta misslyckad och annorlunda, som om det var något fel på mig och att ingen ville ha mig. Utåt är det skönt att referera till en pojkvän och visa att jag inte längre är ensam. Erik pratar mycket om det här huset han vill att vi ska köpa, och jag låtsas som om jag är mer intresserad av det än jag faktiskt är.

Det är hela tiden tvivlet som håller mig tillbaka, som skapar oro inom mig och som gör mig så osäker. Men när jag sitter tillsammans med hans vänner och familj, kan jag känna mig hemma och njuta av allt. Då kan jag bli gripen av den goda stämningen, och i vissa ögonblick känns även Erik som den rätta mannen för mig. 

Jag är eftergiven och undvikande för att jag inte vill att Erik ska upptäcka hur envis och egenrådig jag kan vara. För honom är jag den perfekta kvinnan, och han tror bestämt att jag kommer att vara den perfekta mamman till hans barn. Han tycker att jag passar in i hans liv på alla sätt.

Jag vet inte var detta slutar. Jag vet bara att som det är just nu, är jag med på allt som händer. Så får jag ta det därifrån. På många sätt känner jag mig beroende av det jag delar med Erik, och jag tänker med fasa på hur jag hade det innan jag träffade honom. Då stod mitt liv nästan stilla, och alla mina vänner som är i förhållanden, var upptagna med sitt.

Det är något speciellt med att vara ett par. Det öppnar så många nya dörrar och skapar ett helt annat liv, i alla fall för mig. Jag har bestämt mig för att ta en dag i taget. Jag har inte så många andra möjligheter, inte så länge jag inte orkar tanken på att bryta med Erik. 

Jag får följa med på vägen en stund till och kanske är det som man säger, att det mesta stannar av sig själv den dagen det inte känns rätt längre. Eller att de rätta känslorna kan komma efter hand. Ingenting står ju stilla här i livet. Så jag får ta tiden till hjälp. 

Namnen i texten har ändrats för att säkra anonymitet.

Artikeln publicerades först hos Klikk.no, som också är en del av Story House Egmont. Artikeln är översatt och redigerad.

Mest läst just nu

Recept från Hemtrevligt

Inredning

Relationsexperten svarar

Husmorsknep

Hälsa

Läsarresor

Hemma hos