Kultur

Merit Hemmingson – ny skiva och nya fans: ”20-åringar tjoar med i mina solon!”

Med sin unika förening av spelmans-musik och hammondorgel har Merit Hemmingson skrivit in sig i svensk musikhistoria. Nu är hon aktuell med ett nytt album som förmodligen inte blir det sista. För att musicera kommer 86-åriga Merit att fortsätta med så länge hon förmår. ”Ja, ända tills jag får dåndimpen. Jag förstår inte vad farao jag annars skulle göra.”

En äldre kvinna med glasögon ler och lutar huvudet mot handen i ett ljust rum.
”Jag kommer alltid att hålla på med musik. Det är mitt liv”, säger Merit som har ett eget musikrum hemma i våningen.
Annons

Det var en vacker sensommardag 2009 med klarblå himmel och ett Östersjön som för ovanlighetens skull låg helt spegelblankt. Vår svenska hammondorgeldrottning Merit Hemmingson hade klivit på Gotlandsfärjan för att besöka sonen André som nyligen slagit ner bopålarna i Visby.

– Jag gick upp på däck för att filosofera över mitt liv. Då bara kom det: Jag flyttar till Gotland!

Funnit sin tillhörighet på Gotland

Merit knäpper med fingrarna för att demonstrera ingivelsen hon fick den där dagen. Omlokaliseringen till ön satte punkt för ett rotlöst och kringflackande liv som har inkluderat så många flyttar att Merit tappat räkningen på alla gånger hon packat ner sina pinaler för att sedan packa upp dem i Dalarna, Skåne, Oslo, Stockholm eller någon annanstans dit instinkten fört henne. Men nu har flyttlasset gått för sista gången, försäkrar Merit. I Visby har hon funnit sin tillhörighet.

En kvinna spelar keyboard i ett rum med tavlor, noter och musikutrustning.
”Jag älskar speciellt moll och det nordiska vemodet, det där ödesmättade.” Porträttet till vänster är original till omslaget till albumet ”Balsam” (1975), målat av Yrjö Edelmann.

– Att komma hit är som att resa utomlands. Och så är det litet och nära till allting. Och folk pratar dialekt och ser varandra i ögonen. Det är ett lugnare tempo. Jag blir direkt negativt påverkad av hetsen i Stockholm när jag kommer dit. Då jag var där häromdagen för att göra promotion för mitt nya album vägrade jag nästan att lämna hotellet. 

– När jag i tv fick frågan om varför jag inte gillar Stockholm kände jag att jag inte kunde säga något negativt. ”Stockholm är en vacker stad”, var det enda jag fick ur mig. För det är ju sant, det är bara omöjligt för mig att bo där.

Merit Hemmingson

Ålder: 86 år.
Familj: Sambon Lennart Lindgren, barnen Merete och André, samt tre barnbarn.
Bor: I Visby.
Yrke: Musiker och kompositör.
Hobby: Musiken är min hobby och mitt kall, och så gillar jag att lösa korsord på kvällarna.
Aktuell: Med albumet ”Pekkos Per å jag” med tolkningar av spelmannen Pekkos Pers musik. I november och december gör Merit fyra spelningar i Göteborg, Malmö, Stockholm och Östersund.

Fann kärleken i Lennart

Något som i allra högsta grad har bidragit till trivseln på Gotland är att Merit för elva år sedan fann kärleken där, efter att under lång tid ha sökt efter den.

– Jag tänkte: Hur fanken ska jag hitta någon, jag som aldrig går ut på krogen utan bara hänger på jazzklubbar? Så jag gick ut på nätet och höll på och letade där i några år, men huvva, det var inget kul. Jag och min sambo Lennart blev hoptotade av sångerskan Annika Fehling som kände oss båda två. ”Du borde träffa Lennart Lindgren”, sa hon en dag.

En leende kvinna med blomsterkrans och blont hår mot oskarp bakgrund.
1990. ”Jag på min 50-årsdag som firades hemma i Gärdsta.”

Ömsesidigt tycke uppstod över en lunch. Förälskelsen resulterade i ännu en flytt för Merit, men denna gång behövde hon bara ta sig innanför ringmuren där Lennart hade en magnifik femrumsvåning på en av kullerstensgatorna. Det är i deras numera gemensamma hem vi ses denna dag. Lennart är ”styrelsemänniska” och har bland annat ett förflutet som departementsråd på Jordbruksdepartementet och generalsekreterare för Rädda barnen.

– Det är väldigt långt från min värld, men vi kompletterar varandra fantastiskt. Lennart är enormt omtänksam och snäll. En riktig guldklimp. Vi tycker väldigt lika om saker och ting, även om jag tror att Lennart anpassar sig en del efter mig. Han är så flexibel och gillar till och med opera som jag alltid har hatat. Jag har svårt för sådana här mezzosopraner. När Lennart spelar den musiken måste jag gå ut. Tyvärr har jag oerhört smal musiksmak, konstaterar Merit beklagande.

Merit Hemmingsons nya album

Vid 86 år fyllda har hon fortfarande sin musikaliska törst i behåll. Förra hösten började det återigen klia i fingrarna på Merit att ge sig i kast med ett nytt album.

– Det är ju då det händer något, va. Först försökte jag göra egna låtar, men jag tyckte inte att de blev något bra. Och när jag tittar bakåt är det faktiskt folklåtarna som folk har gillat mest. Mina egenskrivna alster har inte gått hem på samma sätt. När jag ringde trummisen Ola Winkler för att bolla idéer föreslog han att jag skulle ha en spelman som tema den här gången. En minut senare bara kom det till mig: ”Pekkos Per å jag” ska skivan heta.

En kvinna med långt vitt hår sitter inomhus och håller upp ett albumomslag med blå fjällmotiv.
Merit Hemmingspn är aktuell med albumet ”Pekkos Per å jag”.

Pekkos Per var en mytomspunnen 1800-talsspelman från Bingsjö i Dalarna. Det som lockade Merit att ta sig an hans låtskatt på sitt nya album var att kompositionerna går i dur och moll samtidigt.

– Jag älskar speciellt moll och det nordiska vemodet, det där ödesmättade. Därför har jag ofta valt dalalåtar som har mycket moll i sig.

Började spela dragspel som 4-åring

Spelmanstraditionen var även stark i Jämtland där Merit växte upp som det äldsta barnet av tre på en bondgård i Gärdsta, någon timmes bilresa från Åre. Pappa Nils var så skicklig på fiolen att kvinnorna grät, berättar hon. Själv började hon spela dragspel som fyraåring, för att tre år senare övergå till piano. Men att traggla övningsstycken med pianofröken var så tråkigt att klockorna stannade. 

Svartvit barndomsbild av en liten flicka med rosett i håret och ett leende på läpparna.
”Jag i fyraårsåldern med rosett i håret.”

Så snart Merit upptäckte hur roligt det var att spela på gehör slutade hon att ta lektioner och fortsatte sitt musikaliska utforskande på egen hand. Under tonårstiden blev det pianospelande i olika band i Östersund där hon var inackorderad för att studera, först på realskola och sedan på gymnasium.

– Jag vantrivdes något så fruktansvärt i skolan. I mina ögon var alla klasskompisar trista och knäppa plugghästar. I själva verket var det jag som var knäpp och annorlunda. Jag var aldrig mentalt närvarande i klassrummet. Efteråt har jag sett att jag satt och skrev titlar på jazzlåtar i mina läroböcker. Det förundrar mig att jag härdade ut. Kanske ville jag inte göra mina föräldrar besvikna. Att ta studenten var som att slippa ut ur ett fängelse för mig.

Legendariska jazzklubbar

Den frigivna studentskan begav sig omgående till Stockholm där Nalen blev hennes andra hem. Om Merit inte satt i publiken och diggade stod hon på scenen och kompade kabaréartister. Ursprungsplanen var att hon skulle vidare till Toronto och gå på pianisten Oscar Petersons jazzskola, men på Nalen korsades hennes vägar med en musikagent som föreslog att hon i stället skulle åka till New York och rekrytera ett band med färgade killar. ”Varför inte tjejer?” undrade Merit som i övrigt lydde rådet och satte sig på flyget över Atlanten. 

En kvinna står leende på en kullerstensgata mellan ljusa hus, med glasögon på huvudet och händerna i fickorna.
”Det var jättemånga år som det var svårt att livnära sig på musiken.”

Under månaderna som det tog att hitta bandmedlemmar spenderade hon mycket tid på New Yorks legendariska jazzklubbar och kom i kontakt med flera uppburna musiker som hon tidigare beundrat på avstånd, inte minst den store Miles Davis som hade nåtts av ryktet om den unga svenska talangfulla pianisten.

– En kväll när jag satt i baren med min svenska väninna Meta kom det in drinkar till oss som vi inte hade beställt. ”De är från Miles Davis”, upplyste personalen. När jag hade börjat sippa på drinken blev jag uppropad på scenen av Miles trombonist J.J. Johnson. Jag som aldrig dricker en droppe innan spelningar. Som tur var gick det bra. Det var som att sitta på moln och spela.

Vilka musiker, suckar Merit hänfört.

Var inte alls mogen

De fyra kvinnliga musiker som Merit med stor möda lyckades skrapa ihop till sin kommande turné visade sig efter ankomsten till Sverige ha en del i övrigt att önska gällande arbetsmoral. Sena ankomster och en hotellavhysning på grund av för högljutt festande var bara några av alla incidenter som den blott 23-åriga kapellmästarinnan tvingades hantera.

– Jag var inte alls mogen att hålla i det där. Trummisen tog upp killar från gatan på hotellrummet och begärde att jag skulle köpa kondomer åt henne. Som bandledare tyckte jag att det var min plikt att göra henne till viljes, men jag var fruktansvärt generad när jag gick in i en Nils Adamsson-affär för att införskaffa kondomerna. Och basisten hade världens temperament. Hon skällde ut mig inför mina föräldrar. På slutet hotade hon att mörda mig.

Svartvit scenbild med en kvinna vid en hammondorgel och två musiker i bakgrunden.
”Jag, Kalle Almlöf och ”Svempa” Erixon på turné 1972. Vår agent kallade oss för Folkmusikgruppen. Vilket himla trist namn!”

De ständiga problemen tog knäcken på Merit. Till slut såg hon ingen annan råd än att uppsöka en psykiater för att få ett sjukintyg så att turnén kunde avbrytas. Bränd av erfarenheten gjorde hon ett lappkast och började läsa engelska på universitetet.

– Jag visste inte vad jag ville utan var totalt vilsen. Fast så här i efterhand kan jag konstatera att jag behövde den där smällen. Det var den som fick mig att inse att det fanns andra värden i livet än jazz.

Merit Hemmingson släppte folkmusik

Kanske hade Merit aldrig på allvar hittat tillbaka till musiken om hon inte 1967 hade hört den brittiska gruppen Procol Harums numera klassikerstämplade låt ”A whiter shade of pale” på radion. Låtens stämningsfulla hammondorgelparti gjorde henne så trollbunden att hon på studs köpte en egen hammondorgel. Ett livsförändrande beslut som på 1970-talet gjorde Merit nationellt känd för sin nyskapande fusion av svensk spelmansmusik och hammondorgel. 

Äldre kvinna sitter i en fåtölj och håller upp håret i ett ljust rum med växter och högtalare.
Livets slut är ingenting som Merit tänker på. ”Nej, faktiskt inte. Lennart och jag lever på, gör grejer som vi gillar och är så glada över att vi har varandra.”

Tre år i rad släppte hon folkmusikalbum som alla sålde guld. Under samma tid födde hon också två barn med ett drygt års mellanrum.

– Det var som en stor karusell som bara snurrade. Men jag var ju bortskämd. I och med att barnens pappa stannade hemma med dem och vi kunde anlita barnflickor har jag aldrig upplevt det där jobbiga med småbarn. Men när barnen var tre och fyra år gamla flyttade vi till Leksand. Då bröt jag helt med musikbranschen och tog två sabbatsår. Jag ville sluta medan jag fortfarande var på topp och tyckte det var roligt. Jag hade spelat in så många folkmusiklåtar att det kändes som att det inte fanns några kvar.

Uppförsbacke att ta sig tillbaka

Att efter sabbatsåren ta sig tillbaka in i musiketablissemanget var en uppförsbacke för Merit. I ett försök att göra sig kvitt folkmusikstämpeln famlade hon efter en ny riktning.

– Jag hade en massa idéer, men det var ingen som tände på någonting. Det var jättemånga år som det var svårt att livnära sig på musiken. Jag försörjde mig i stor utsträckning på pengar från olika stipendier som jag tilldelades.

Två personer står nära varandra utomhus under en klarblå himmel.
80-tal. ”En semesterbild på mig och min då tonåriga son André. Barnen är mina bästa vänner.”

Det var inte förrän Merit flyttade till Visby och mötte musikproducenten Tobias Fröberg som karriären fick sig ett ordentligt uppsving. 

Plötsligt slapp hon de långsamt malande kvarnarna inom musikindustrin i Stockholm. Nu kunde beslutet om ett nytt album i stället tas över en spontan middag på den lokala restaurangen. Och när det var dags för inspelning behövde hon bara förflytta sig den korta sträckan till studion i hamnen där hennes hammondorgel numera har sitt permanenta hem.

– Ibland går jag ner dit bara för att öva på orgeln. Det är så himla kul. Och så gläder jag mig åt att jag har fått en sådan ung publik. Senast när jag var på Fasching i Stockholm och spelade var det en massa tjejer från 20 år och uppåt som stod precis bredvid scenen och tjoade och hojtade mitt i solot.

Omsorg om hälsan

Att vara yrkesverksam efter 80 kräver omsorg om hälsan. På diskbänken står en exklusiv hälsodryck som Merit och Lennart slaviskt dricker av två gånger om dagen. Jo, hon försöker att leva så nyttigt det går, bekräftar Merit. Det enda som i nuläget står i vägen för hennes musicerande är den med åren allt sämre hörseln. Efter intervjun väntar ett besök hos en audionom.

– Då ska jag fråga om det finns någon bättre hörapparat som jag kan investera i. Det är jättejobbigt att hörseln har gått ner så kraftigt. Helst vill jag spela utan hörapparat, men dilemmat är att jag i så fall inte kan kommunicera med de andra musikerna. Det är mitt största problem just nu.

5 snabba frågor med Merit Hemmingson

Bästa karaktärsdrag: Att jag fortfarande brinner för musiken.

Sämsta karaktärsdrag: Att jag är så kritisk gällande det mesta. Med åldern har jag blivit lite blasé.

En favoritartist: Den spanska sångerskan Rosalia. Jag gillar flamenco.

Person jag skulle vilja träffa: Den samiska skådespelaren, renskötaren och konstnären Maj-Doris Rimpi. Efter att ha haft lite telefonkontakt med henne skulle jag vilja åka och se hur hon har det däruppe med renarna.

Käraste ägodel: Öronfjädrarna. Utan dem känner jag mig naken.

I den idylliska asklunden på Norra kyrkogården i Visby har Merit och Lennart tingat varsin plats ”med havsutsikt” bredvid varandra. Men det annalkande slutet och sitt eget eftermäle som musiker är inget Merit funderar så väldigt mycket över, även om hon tycker det är ”toppen” att hennes musik kommer att överleva henne själv och förhoppningsvis inspirera nya generationer. 

En äldre kvinna med glasögon sitter leende vid ett keyboard i ett rum med konst på väggen.
”Folk frågar hur jag orkar hålla på. Jamen det är ju för att jag håller på som jag orkar.”

2019 mottog hon det prestigefyllda Gannevikstipendiet på en halv miljon kronor. I prismotiveringen stod det bland annat: ”Genom att tolka befintlig folkmusik på ett så främmande instrument som hammondorgeln väckte hon liv i vårt kulturarv.” Stora ord som fortfarande överväldigar Merit.

– Jag har svårt att ta till mig av sådant där beröm för jag blir så generad. Alla priser som jag har fått på senare år har nästan gjort mig lite folkskygg, tillstår hon.

Fortsätter så länge hon kan

Utmärkelser för lång, trogen och banbrytande tjänst i all ära, men om Merit själv får bestämma är hennes yrkesgärning inte på långa vägar till ända.

– Folk frågar hur jag orkar hålla på. Jamen det är ju för att jag håller på som jag orkar, konstaterar hon med ett skratt.

Och så länge hon någonsin förmår kommer Merit att fortsätta plinka på hammondorgeln.

– Ja, ända tills jag får dåndimpen. Jag förstår inte vad farao jag annars skulle göra. Jag har alltid varit fruktansvärt ensidig och inte intresserat mig för någonting annat. Musikens kraft har varit så otroligt stark för mig. 

Två kvinnor med blommiga toppar ler mot kameran inomhus.
Bengt Palmers, som producerade Merits framgångsalbum på 1970-talet, har sagt att hon nog är den chosefriaste människa han någonsin har träffat. Efter att för första gången ha mött Merit förstår jag vad han menar. Den alltjämt intakta jämtländskan bidrar till hennes oförfalskade aura. Vid något tillfälle måste jag be henne att översätta de dialektala uttrycken till rikssvenska. När vi skiljs åt utanför hennes port och jag förklarar att jag ska ta en taxi tillbaka till flygplatsen blir Merits ögon klotrunda av förvåning. ”Men har du kommit hit till Gotland bara för att träffa mig?” undrar hon nästan chockat.

Recept från Hemtrevligt

Inredning

Relationsexperten svarar

Husmorsknep

Hälsa

Läsarresor

Hemma hos