Biograferna lever än – tack vare landets entusiaster

Det är onsdag eftermiddag och jag tar bilen till Gusum, ett östgötskt samhälle med ungefär 1 200 invånare. En gång i tiden fanns här ett stort bruk som bland annat gjorde blixtlås och saker i mässing.

Samhällets mesta kändisar är nog fotbollsspelaren Bengt ”Julle” Gustavsson och längre fram syskonen Sofie Sarenbrant och Tom Sjöstedt. Idag är 75-årige Kenneth Qvick en av de största lokala profilerna. Det är han som under många år sett till att biografen Folkan lever kvar trots att den gått igenom både pandemier och tekniska revolutioner.

Gusum var en utpräglad bruksort, så det är inte så förvånande att det finns ett stort Folkets hus i ett centralt läge. Här kryllar det faktiskt av olika aktiviteter men det som är mest publikt är biografen som alltid haft namnet Folkan. Att gå in i biosalongen skapar en riktig wow-känsla. Här har man minsann inte sparat på färgerna! Väggarna går i en stark lila färg medan biofåtöljerna är orange, röda och gröna.

– Jag har hand om ekonomin i föreningen och är kassör, säger Örjan Karlsson. Det här huset är byggt 1950 och både Kenneth och jag är födda samma årtal, säger Örjan Karlsson. Nu, 75 år senare, drivs allting helt ideellt. Vi har inga anställda. Tidigare drevs bion av Folkets hus men de hade svårt att få till det. Då kom Kenneth och några andra eldsjälar och fick fart på bion.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Hobbygruppen snickrar för välgörenhet: ”Det bästa är gemenskapen”

Opera på bion blev succé

För yngre personer kan det vara svårt att förstå hur uppdelat det svenska samhället var ända in på 1970-talet. På ena sidan stod arbetarrörelsen med Socialdemokraterna, Konsum och Folkets hus.

Tjänstemän och egna företagare röstade oftast på Centerpartiet, Folkpartiet eller Moderata Samlingspartiet. När de handlade var det Ica som gällde och helst läste man Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet.

– Ja, jag skulle faktiskt säga att det finns en del Gusumsbor som aldrig varit här beroende på sin politiska åsikt, säger Kenneth Quick. En del är ju tjänstemän och det kan vara farligt att beblanda sig med arbetare.

– Sen blev det lite annorlunda när vi började visa opera här på bion, fortsätter Kenneth. Det var sonhustrun till vd:n på bruket som tipsade om det. Jag var tveksam men vi satte igång med det. Första visningen kom det två per­soner – från Gamleby! Men ­sedan blev det en succé och vi kör det vidare.

– Det är livesändningar från Metropolitan i New York. Vi hade publik från Stockholm som kom hit för att se opera. Det gick även bussar från Norrköping med symfoni­orkesterns vänner, SON. Vi hade också fördelen att vi kunde servera vin i pausen, vilket uppskattades.

Icakuriren Resor och fritid

Läs även: Kicki och Lotta kör husbil till värmen: ”Det är resan som är äventyret”

Gick på bio trots tv

Men tillbaka till bion. Snart ska Kenneth och Örjan sälja biljetter och godis i kassan innan det är dags för att sätta igång dagens film, Nunnan. Den visas idag efter det att en av biobesökarna haft önskemål om just den filmen.

När och var började ditt intresse för film, Kenneth?

– Det började redan som barn. Vi gick på bio två gånger i månaden. Men 1962 började min pappa att fundera på ett tv-inköp. Så det blev ett familjeråd vid köksbordet om vi skulle köpa tv eller fortsätta gå på bio. Egentligen fanns det inget att välja på, nu var det tv som gällde. Men vi fortsatte att gå på bio i alla fall …

Ni har dekorerat väggarna med filmaffischer. Hur har ni kommit över dem?

– Vi hittade dem faktiskt uppe på vinden, säger Kenneth. Vi har nästan 400 från 1950- och 60-talen. Men de har inget större värde för någon har skrivit på dem, biljettpriser och liknande. Förra året hade vi en utställning med ­affischer på biblioteket i Valdemarsvik.

Svenska öden & äventyr Svenska öden & äventyr

Läs även: Filmen Strul – succén som började med en lögn

Hur har utvecklingen med ­besökare sett ut genom åren?

– När tv slog igenom så halverades antalet biobesökare. På 80-talet så kom videon och tog ytterligare biobesökare. Men det bästa som hände då var att B och C-filmerna faktiskt gick över till video­uthyrning. Helt plötsligt så blev det lite kvalitetsfilm här nere. Men filmleverantörerna gjorde allt för få kopior, det tog lång tid innan de kom hit och det var ofta slitna film­rullar. När filmen gick av fick vi ta paus.

Har du alltid varit maskinist på biografen?

– Från början sa jag att jag aldrig skulle sköta projektorn, bara det runt om. Men så hade vi en maskinist som pluggade i Linköping och han var tvungen att åka dit i rimlig tid på kvällen. Då fick jag ta hand om söndagens sista film.

Andra roliga minnen?

– När vi drog igång biografen 1988 bestämde vi oss för att ha ett mål, nämligen att få visa en svensk premiär inom tio år. Och vi lyckades – det blev Hälsoresan. Vi köpte faktiskt rättigheterna till filmen för 20 000 kronor. Sen transporterade vi runt den filmen med bil från biograf till biograf i Östergötland under två veckor. Vi hann med 16 små orter, ställen som Kuddby, Östra Husby, Rejmyre och Rimforsa.

Svenska öden & äventyr Svenska öden & äventyr

Läs även: Bengt Feldreich, 100 år – bilder ur livet

Så börjar besökarna så smått att komma in på Folkan. På eftermiddagstid är det förstås nästan enbart pensionärer, eller daglediga som Kenneth hellre väljer att kalla dem. Precis som i forna tider köps det lite popcorn eller ­godis innan föreställningen. För några år sedan renoverades biografen och då valde man att ta bort en del stolar för att skapa bättre benutrymme. Det verkar vara en succé – alla ser bra och sitter skönt.

Sverige äldsta biograf

Nästa biografiska resa tar mig till Vingåker i Sörmland. Här hittar man nämligen Sveriges äldsta biograf som fortfarande är i drift. Strax söder om samhället plockar jag upp Mats Lantz som är en av eldsjälarna inom den biografförening som står bakom filmvisningarna. Den sorterar i sin tur under IOGT-NTO.

– Jag har varit med i den här föreningen i fyra år nu, berättar Mats Lantz. Det behövdes fler personer som engagerade sig och jag hade blivit pensionär. Jag har ett stort, brinnande filmintresse.

– Bland annat tar jag emot filmerna som kommer över internet och tankar ned dem på vår egen server. Det kommer också en länk, ett slags nyckel, som ­behövs för att kunna starta filmen. Numera textar vi alla filmer, även de svenska. Det underlättar för väldigt många. Den digitala tekniken har också gjort att vi kan visa ­filmerna mycket snabbare. När vi ska visa Avatar 3 gör vi det samma dag som den har världspremiär.

Vi kommer fram till ett vanligt gult tvåvåningshus i trä på en genomfartsgata. Skylten där det står ”bio” är nästan det enda som signalerar att det visas film här. Här möter jag fler filmentusiaster: Ingvar Lind, Åsa Söderström och Jan-Ove Wallqvist.

Idag kommer vi att möta en annan typ av publik. Det är nämligen matiné och Zootropolis 2 ska visas. Biljettpriset är humana 80 kronor och då ingår till och med en person som river din ­biljett när du kliver in i salongen med röda stolar i plysch.

– Det är jag som river biljetterna, säger Ingvar Lind. Vi har faktiskt manuella biljetter fortfarande och de är onum­rerade. Man får välja plats i ­salongen själv. Det är lite av charmen med en sådan här landsortsbio.

Svenska öden & äventyr Svenska öden & äventyr

Läs även: Pippi Långstrump 80 år: 50 saker du (förmodligen) inte visste om Pippi!

15–20 besökare räcker

Vingåkers bio säljer heller inga förköpsbiljetter, men det finns oftast plats för den som vill. Salongen tar 150 besökare. På senare tid är det filmerna Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och Den sista resan som har dragit fulla hus. Kommer det 15–20 personer till en föreställning går den runt ekonomiskt.

– Biografen startade här ­redan 1906, berättar Ingvar Lind. De som var med i IOGT var framsynta helt enkelt, vi var före både Stockholm och Göteborg. På den tiden vände man en cykel upp och ned, vevade och fick filmen att rulla. Ofta var det också en person som reste runt och visade upp sin film.

Under några perioder har Vingåkers bio också drivits på ett vanligt kommersiellt sätt, men när intäkterna sviktade återgick den till IOGT-NTO. Numera finns det också en filmförening med namnet Bio Kontrast som hyr in sig i lokalerna. Den visar lite smalare filmer som kanske inte alltid tar plats i det reguljära utbudet. Film­entusiasten Mats Lantz är förstås med även där.

– Varje vår och höst visar vi sex filmer som kräver ett medlemskap, säger Mats. När Bio Kontrast firade 25 år ­arrangerade vi en heldag med tre filmer för 100 kronor.

Maratonvisningar förekommer lite då och då.

– För några år sedan visade biografföreningen alla tre ­Sagan om ringen-filmerna, i sin fulla version, under en dag. Vi började vid 10-tiden och höll på till efter midnatt. Besökarna kunde ha med matsäck eller ta en fika i vårt samlingsrum.

Härlig gemenskap

Innan Åsa Söderström tar plats i den lilla kassa-kiosken frågar jag henne vad som får henne att engagera sig ideellt i Vingåkers bio.

– Det är en social bit för mig som är pensionär och det finns en gemenskap som gör att man vill fortsätta. Sen är det också fascinerande att få se så pass mycket olika filmer. Man blir verkligen en allätare.

Nu är det dags för Jan-Ove Wallqvist att lämna foajén. Märkligt nog måste faktiskt maskinisten gå utomhus och sen in i ett litet maskinistrum.

– Den digitala tekniken har gjort det lättare att visa film, säger han. Det värsta som hänt är en gång när filmen bara frös i en specifik filmruta. Men vi har back-up från vår filmdistributör och kan få hjälp därifrån. De kan faktiskt fjärrstyra vår anläggning här i Vingåker från Stockholm.