När jag växte upp, före internet, så fanns det ett antal obligatoriska kulturella milstolpar som var gemensamma för nästan alla tioåringar. Att spela Monopol var en självklarhet till exempel. Ett brinnande intresse för Hobbex-katalogen, i synnerhet skämtartiklarna, var givet. Och precis alla jag kände läste ”Guinness rekordbok” som Bibeln kändes det som.
Här fanns en hel del konventionella rekord som världens snabbaste landdjur, den högsta byggnaden och så vidare. Och de slank ner – men det var ju inte de som fascinerade mig när jag hittade en upplaga av boken på mellanstadiet, i Centralskolans bibliotek i Umeå år 1974. (Då var ”Guinness Rekordbok” inte lika allmänt känd som idag utan fortfarande bara en del av Forums pedagogiska När? Var? Hur?-serie, faktaböcker i alla tänkbara ämnen).
Världens längsta naglar lockade
Det som fick mig att fastna i denna nötta bok var suddiga svartvita bilder tryckta på grovt, gulnande papper, och de föreställde individer som världens längsta man (Robert Ladlos: 2,72 meter), världens kortaste kvinna (Jyoti Amge: 63 centimeter), världens tyngsta tvillingar (Benny och Billy McCrary: 369 respektive 356 kilo, poserande på var sin minimotorcykel för maximal effekt). Och så vidare.
Min favorit och, insåg jag långt senare även många andras, var individen med världens längsta naglar, på min tid en icke namngiven buddhistisk präst. De växte i spiraler och uppmättes 58 centimeter. Jag häpnade och kände skräckblandad förtjusning.
Flest världsrekord
Det finns en elit i Guinness-sammanhang, rekordhållare som lever för att slå så många rekord de kan, ibland ett i veckan. Amerikanen David Rush har 181 Guinness-rekord, bland annat för att ha balanserat flest toarullar på huvudet (101 stycken) och fångat flest marshmallows i munnen på en minut (59 stycken). Men han slår inte nyzeeländaren Ashrita Furman med över 700 rekord sen 1970-talet, varav åtminstone 200 står sig än idag.
Det fanns, och finns fortfarande, ett inslag av vad som kan kallas freakshow i ”Guinness Rekordbok”. Läsaren tillåts begapa människor som är udda och annorlunda, men också att glädjas åt deras existens och ja, triumf. De är ju rekordhållare!
Sen finns det massor av märkliga aktiviteter som tycks vara uppfunna bara för just ”Guinness rekordbok”. Vad ska vi säga om mannen som slagit världsrekord i att snabbast krossa toasitsar med sitt eget huvud (Kevin Shelley, USA, 47 stycken på en minut)? Inte en olympisk gren direkt, men han kom in boken. Eller Pei Haozheng, kinesen som förra året vek ihop världens största origamisnigel (4,1 meter lång, 1,3 meter hög, 50 kilo).
Behov av att samla rekord
Så där kan man hålla på. Rekordbokens brittiska redaktörer har gjort det sen 1955, så 2025 fyller den 70. Enligt den officiella historieskrivningen var det Sir Hugh Beaver, vd för ölbryggeriet Guinness, som hamnade i gräl under en jakt. Han och sällskapet hade olika åsikter om vilken europeisk andfågel som egentligen flyger snabbast (småskraken, 160 km i timmen). Det fanns ingen bok som kunde ge svar, och sir Hugh insåg behovet av en rekordbok för att bringa reda i de ändlösa diskussioner som säkerligen pågick i ”Storbritanniens och Irlands 81 400 pubar”.
Boken distribuerades först gratis som en reklampresent till de pubar och barer som sålde Guinness öl, men blev snart en populär julklapp och ett internationellt fenomen.
400 anställda på Guinness World Records
Idag är Guinness World Records sin egen organisation, separat från bryggeriet, med 400 anställda varav 90 som i praktiken arbetar som domare. De övervakar rekordförsök och godkänner eller ratar dem. De får inte äta eller dricka alkohol under arbetstid, och de tar med sig ett officiellt diplom till varje försök. Som de kör i dokumentförstörare vid ett misslyckande.
I likhet med exempelvis Melodifestivalen, och annan på sin tid kultbetonad populärkultur, så är rekordboken idag vardag. Rekordförsöken, lyckade eller ej, är välkommen utfyllnad lite längre bak i varje dagstidning. REKORDSTOR SEMLA PÅ SERGELS TORG: ”VÄGER 300 KILO!” var en typisk nyhet häromåret.
Världsrekord i Sverige
- Världens största kräftskiva? 1994 i Malmö då det gick åt 91 500 kräftor.
- Världens snabbaste surströmmingsätare? Pensionären Sune Norlin med två burkar (397 gram) på en minut.
- Världens längsta polkagris? 287,7 meter, lämpligt nog tillverkad i Gränna.
Matrekord handlar ofta om lokala specialiteter. Det är lite svårt att tänka sig den fransman eller senegales som vill överträffa Sune Norlins surströmmingsbragd. Eller kanske en svensk som utmanar amerikanen Joey Chestnuts burritorekord: han satte i sig 14,5 stycken på tio minuter.
Dessutom är rekorden tacksamma för ordvitsare. I höstas utsågs mannen med världens största tunga (omkrets: 16,99 cm) och Aftonbladets rubriksättare skaldade: ”Ett riktigt tungt rekord”. Nu var ju rekordet inte vikten, men ändå.
Då var vi där igen. Den där rekordtungan kanske inte kan visas upp på cirkus, men den är onekligen extrem. Gör sig på bild. Kanske är det rekordbokens hemlighet? Visst, idrottsresultat finns det alltid ett intresse för, men forna marknadsplatsers och nöjesfälts fysiska fenomen, som Skäggiga damen och Ormmannen, har inte längre någon självklar plats i dagens offentlighet.
Utom i ”Guinness rekordbok”. Där, och bara där, är märkliga individer och deras udda ambitioner precis lika mycket värda som byråkratisk statistik och kalla siffror.
