70 år sen ”56:orna” föddes – därför blev de så framgångsrika

Björn Borg, Ingemar Stenmark, Thomas Wassberg, Linda Haglund och Frank Andersson.

I år är det 70 år sedan den klassiska kvintetten föddes, 1956. Året gav dem också det gemensamma smeknamnet, och de som följde deras karriärer glömmer aldrig hur de fem under några år förvandlade Sverige till en stormakt i sportvärlden.

Den klassiska kvintetten

Björn Borg med sina fem raka Wimbledonsegrar i tennis. Ingemar Stenmark med 86 världscupsegrar och dubbla OS-guld. Frank Andersson, brottaren som lekte med sina motståndare på VM-mattorna. Thomas Wassbergs rimfrost i skägget när han frustade fram ännu en seger på skidornas femmil. Och Linda Haglund, Sveriges bästa damsprinter som flög fram över 100 meter – och fortfarande har det svenska rekordet på distansen.

Varken förr eller senare har ett enda födelseår gett oss lika många världsstjärnor i idrott, och aldrig förr har så få fått så många fler stjärnor att växa fram.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Diskuskastaren Vanessa Kamga har dubbla rekord: ”Jag visste, jag hade det i mig”

Inspirerade fler att idrotta

Tennisen är kanske det bästa exemplet. Före Björn Borg var det glest med svenska stjärnor, efter hans framgångar blev Sverige en av världens bästa nationer med spelare som Mats Wilander, Stefan Edberg och Robert Söderling. 

I friidrott väckte Linda intresset hos flickor som sjukamparen Carolina Klüft och häcklöperskorna Ann-Louise Skoglund och Susanna Kallur. 

I brottning blev Frank Andersson idolen för Martin Lidberg och Mikael Ljungberg.

Svenska öden & äventyr Svenska öden & äventyr

Läs även: 10 saker du inte visste om svenska idrottshjältar från förr

En viktig del i att just 1956 blev ett så märkligt år hör ihop med samhälls­utvecklingen. Från mitten av 1950-talet och framåt mot 1960-talets slut upplever Sverige de så kallade rekordåren. Industrin går för högvarv, ­arbetslösheten är nära noll, de svenska lönerna ger de allra flesta bättre och bättre inkomster. Skatterna är höga, men de ger också kommunerna pengar att satsa på idrott. Simbassänger, tränings­anläggningar, tennistält, ­ishockeyrinkar och idrottshallar byggs i rekordfart Sverige runt. Femdagarsvecka införs i arbetslivet och semestrar förlängs, fritiden från arbetet blir helt enkelt större.

Nationen samlades framför samma tv-sändningar

En annan orsak till idrotts­vurmen står tv för. Sverige får sina första riktiga sändningar just 1956, länge finns bara en enda kanal att titta på. Den rörliga bilden samlar nationen, blir vad framtiden kommer att kalla en ”läger­eld” där alla svenskar samlas och tar del av samma berättelser.

När 56:orna börjar lyfta i sina karriärer på 1970-talet följs framgångarna av alla. Sverige är då ett politiskt kluvet land, men ett slalomlopp med Stenmark följer både vänster och höger med samma intresse.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Truls Möregårdh är Gud i Kina: ”Det känns lite svårt att leva upp till, men jag gör mitt bästa”

Att alla fem var exceptionella talanger i sina respektive grenar är oomstritt, men de hade också två andra saker gemensamt: de tränade enormt, många gånger mer än andra dåtida stjärnor – och de var alla ­enorma ­vinnarskallar och hatade att förlora. Och givetvis, alla vann de Bragdguldet en eller flera gånger. 

Har du någon relation till att vara just 56:a?

Lars Hemström, 69, hundpensionats­ägare, Haninge:

– Ja det har jag väl skrutit om en och en annan gång, att jag är jämnårig med Borg, Stenmark, Frank och Linda. Det är ju lite speciellt. Jag har aldrig träffat någon av dem, men Linda Haglund har jag sett, hon bodde ju här i Haninge. Men störst? Då säger jag Stenmark, Han verkade vara en så trevlig person.

Lena Linder, 69, pensionär, Hudiksvall:

– Nä, inte mer än att det var lite kul när Stenmark och Wassberg åkte, det tittade jag på. Min egen idrottskarriär kom inte längre än till kast ned liten boll i skolan, och lite volleyboll. Och jag håller Wassberg för störst av de fem, han var så vanlig, men en kämpe! Det var liksom bara träning och havregrynsgröt i skidspåren när han åkte.

Staffan Jangdal, 70, pensionär, Bromma:

– Ja, jag är faktiskt världsmästare själv. Fast i en mindre känd sport, undervattensrugby. Var med och tog VM 1987. Och en gång har jag tränat med Frank Andersson, men han var lika dålig under vatten som han var bra på brottningmattan. Av de fem håller jag Stenmark högst, han var alltid sig själv och inte där för pengar.

Eva Asp, 70, f d konsthallschef, Stockholm:

– Nja, idrott har jag undvikit och det är väl mer en slump att jag blivit 70 år utan det. Jag vet ju att 56:orna var stora, men det här att dyrka och plåga kroppen till framgång, nej. Som uppvuxen i Falun höll jag ändå Stenmark för bäst, han var så tillbakalutad, ”bar å åk”, det var befriande.

Lennart Lindblom, 70, pensionerad akrobat, Falun:

– Ja, jag är en stolt 56:a, hör till den ädlaste generationen!

– Och jag har många gånger undrat, med tanke på Borg, Stenmark, Wassberg och de andra – varför blev det ingenting av mig? Mest känd i sammanhanget blev jag nog en söndag på 70-talet, jag sladdade min Volvo in i ett elskåp så strömmen gick i ett helt bostadsområde. Samtidigt som Borg spelade Wimbledonfinal…

Ny bok om sportikonerna

Rykande färsk från förlaget Aros Sport Media i Västerås lanseras i höst ett praktverk med titeln ”56-orna, ikonerna”. Boken innehåller intervjuer och bilder med de fem klassiska idrottarna. Dessutom en lång rad av andra inte fullt lika kända årskamrater, som ishockey­målvakten Pecka Lindmark, Ingemars barndomskamrat Stig Strand, racerföraren Stefan Lill-Lövis Johansson och många många andra.