Alexandra Pascalidou: Första gången jag smakade vin drabbades jag av hisnande hybris

Min mormor Sofia visste inte vad mousserande vin var. Men hon visste allt om bubblor.

De som steg ur bröddegen hon knådade. De som dansade i den nyss mjölkade morgonmjölken. De osynliga som fick luften att darra utanför rucklet vi kallade hem.

I den jorden växte hennes mirakel. Auberginer som glänste som natt, tomater sprängfyllda av sol, paprikor i färger som fick trädgården att lysa. Hon plockade, hackade, stekte, kokade – utan recept, utan annat mått än ögat, utan annat än händer som visste vad de gjorde.

I gryningen mjölkade hon korna och serverade mig varm mjölk med en tjock, gräddig hinna. Ibland bröt hon ner torra brödbitar och strödde lite socker för att jag var så mager. Innan lunch sprang jag till hönshuset och hämtade nyvärpta ägg som jag krossade i stekpannan till två ögon. Till maten drack vi alltid bara vatten.

Vi hade varken råd eller vinrankor i vår vrå av Grekland.

Det var på mytologilektionen jag hörde ­talas om vin för första gången. Dionysos, Olympens egen festprisse och vingud, bjöd ständigt in gudar, dödliga och nymfer till extatiska upptåg. Första gången jag smakade vin drabbades jag av en hisnande hybris, jag kände mig plötsligt gudomlig och jag sa till mina vänner: en dag ska jag göra mitt eget. De skrattade. 

Det som växer långsamt smakar mest

Men häromveckan vandrade jag bland böljande kullar i italienska Veneto, i ett landskap som ser ut som om någon lagt en grön sammetsmatta över bergen. I Valdobbiadene, en timme norr om Venedig, har folk odlat druvor i mer än tre sekler. Först stilla vin tills någon i början av förra seklet kom på att låta det jäsa igen och ge vinet bubblande liv. 2019 utsågs de böljande Proseccokullarna i Valdobbiadene till världsarv av UNESCO. 

Där mötte jag Alessandro och Katia Bortolin, fjärde generationens vinmakare som brukar samma jord under samma himmel. Deras döttrar vet ­redan hur man lyssnar på en vinstock. Det är en kunskap som inte finns i böcker. Den sitter i kroppen, precis som mormors recept satt i hennes händer. De har skapat mitt första mousserande vin. Alkoholfritt, solkysst, med doft av aprikos och fikon. Men det var inte vinet jag tog med mig hem. Det var insikten om hur länge vi låter drömmarna sjuda.

Mormor Sofia hade aldrig tid att drömma. Hon hade jord att vattna, kor att mjölka, höns att mata, barn och barnbarn att mätta. Ändå bar hennes händer på en slags visdom som tog mig ett helt liv att förstå: att det som växer långsamt smakar mest.

Hon stod alltid i trädgården innan världen vaknat. Jag trodde länge att hon vattnade växterna. Nu tror jag att hon också stod där och drömde. Hon hann aldrig se vad hennes händer lärde mig. Hon fick aldrig se mitt liv. Alla dessa resor och rum, alla dessa glas som höjs. Hon som aldrig vilade, aldrig festade och firade. Hon som inte vet att allt som bubblar i mig börjar med henne.