Nu har jag varit hemsk igen, så jag har gömt mig i ett hörn av vår lilla trädgård på vår grekiska ö. Dottern, ännu omyndig, sitter inne och surar över den auktoritära moderns integritetskränkning, medan jag grubblar över mitt föräldraskap.
Är det rätt eller fel att befria sitt barn från mobilen – eller som hon skulle säga: beröva henne kontakten med omvärlden? Ur hennes perspektiv är det ren isolering – en gammal beprövad tortyrmetod, medan det för mig är en karaktärsdanande, barnuppfostrande och kärleksfull insats. En liten befrielse.
LÄS ÄVEN: Alexandra Pascalidou: För att orka vara omtänksam måste man ta hand om sig själv
När jag var på en yogaresa i Asien för några år sen fick vi lämna in våra telefoner vid incheckningen. Jag minns spöksmärtorna, hur det ryckte i händerna och hur jag hörde ringsignaler fast mobilen var död och begraven i receptionen. Efter några dagar infann sig ett märkligt lugn och en harmoni som jag fortfarande minns.
”Varje gång jag ber om mobilen uppstår protester”
Varje semester försöker jag ge min dotter allt hon önskar sig. Det enda jag kräver i gengäld är att hon några dagar i veckan lämnar ifrån sig mobilen i en halvtimme. Hon får göra vad hon vill – så länge det inte inkluderar en skärm. Helst ser jag att hon läser en bok man kan hålla i handen och vika hundöron i. Eller att hon skriver dagbok, simmar i det kristallklara havet, står på händer, hoppar hopprep, duschar – vad som helst som inte innebär evigt scrollande.
Varje gång jag ber om mobilen uppstår protester men det slutar nästan alltid på samma sätt: hon somnar och vaknar långt senare som en ny, härlig människa.
Jag vet att jag gör henne en tjänst. Jag ger henne återhämtning, vila, kanske till och med en stunds kvalitativ och konstruktiv tanketid. Det ironiska är att jag själv önskar samma sak – att någon högre makt kunde rycka mobilen ur mina händer och befria mig från flödet av andras lycka och olycka.
Trots att jag läst otaliga artiklar om mobilens påverkan på sömn, koncentration och psykisk hälsa känner jag mig ändå som en tyrann som straffar min tonåring. Nu smyger jag in för att se hur hon spenderar sin halvtimme och där ligger hon nu, som en bedårande vacker och fri Törnrosa – inte förtrollad av en spinnrock, utan av algoritmer.
LÄS ÄVEN: Alexandra Pascalidou: När blev det radikalt att reagera mot orättvisor?
Och jag tror att hon en dag kommer tacka mig. Kanske gör hon samma sak med sina egna barn. Och om inte – ja, då får jag väl göra det med mina barnbarn. Någon måste ju rädda barnen från denna beroendeframkallande börda!
Hur gör ni andra? Vågar ni ta striden om skärmtiden – och vad händer när ni gör det?
