Ruth Kvarnström-Jones älskar huvudstaden: ”Jag tror jag var stockholmare i ett tidigare liv”

Vi träffas nära Ruth Kvarnström-Jones ­bostad, på ett idylliskt beläget kafé i ett naturreservat vid Kottlasjöns strandkant. Egentligen skulle vi ha sammanstrålat på Sophiahemmet en dryg mil bort, men logistiken kring att ta bilder vid en sjukvårdsinrättning, där det råder hög sekretess, visade sig vara för krånglig.

När Ruth pratar om sjuk­huset som är navet i hennes kommande roman Systrarna på Sophiahemmet känns det ändå nästan som om vi befinner oss där. Målande beskriver hon golvmosaiken vid trappuppgången, balustraderna som omgärdar trapporna och givetvis den vackra marmorbysten av sjukhusets grundare, drottning Sofia, i huvud­entrén.

Tredje boken om Stockholms pärlor

För Ruth, som passerar Sophia­hemmet varje gång hon åker från Lidingö in till stan, var det ett instinktivt val att förlägga sin tredje bok i den historiska serien om Stockholms pärlor till denna byggnad som invigdes 1889.

– Historien sitter i väggarna där. Och då visste jag ändå inte om allt som drottning ­Sofia hade åstadkommit när jag satte i gång med projektet. Trots att hon själv var klen till hälsan påtog hon sig uppdraget att se till att behovet av fler utbildade sjuksköterskor tillgodosågs. Hon träffade Florence Nightingale och insåg att det Florence hade uträttat i Storbritannien kunde vi också göra här.

Icakuriren Kultur

Läs även: Ruth Kvarnström-Jones om nya boken: ”Systrarna på Sophiahemmet fick arbeta hårt”

Att drottningens Sophiasystrar skulle få ett nybyggt sjukhus att verka i var dock inte meningen från början, men på grund av 1800-talets könsnormer blev det till slut ofrånkomligt, förklarar Ruth.

– Drottning Sofia insåg att om hon skulle kunna utforma utbildningen på det sätt som hon ville, utan tjafs från manliga läkare som ansåg det vara onödigt med kvinnor i sjukvårdsmiljön, var hon tvungen att bygga ett eget sjukhus. Att det som började med en drottning och fyra sjuksköterskeelever har utmynnat i en högskola och ett sjukhus som står kvar än idag tycker jag är fascinerande.

Ruth Kvarnström-Jones älskar att skriva om Stockholm

När vi träffas har Ruth nyligen börjat jobba med bok nummer fyra i romansviten om Stockholms pärlor. Den kretsar kring ett än så länge hemligt byggnadsverk. Hur många böcker serien kommer att landa på vågar hon inte ­uttala sig om.

– Jag skriver så länge jag tycker att det är roligt och just nu är det här det roligaste jag vet. Att ägna dagarna åt att sitta och forska om Stockholm – kan man ha ett bättre jobb? Jag blir glädjefylld varje gång jag kliver in på kontoret, sparkar av mig skorna och knäpper på lamporna.

Kontoret är så stockholmskt det kan bli. Inte nog med att Ruth där hyser alla sina över 900 böcker om Stockholm, golvet pryds dessutom av en matta med björkträdsmönster som är döpt ­efter huvudstaden.

Ruths Stockholmsvurm och hennes skönlitterära skrivbegåvning har visat sig vara en vinnande kombination. Hennes första bok i sviten, De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel, placerade sig som nummer två på listan över 2024 års bäst säljande böcker, tätt följd av uppföljaren Väninnorna på Nordiska Kompaniet på tredje plats.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Katarina Widholm slog igenom som författare efter 60: ”Nu har jag fått göra allt jag drömde om”

Böckerna ges ut på engelska

Med tanke på föregångarnas segertåg kunde man kanske förvänta sig att Ruth skulle känna viss press inför det ­förestående boksläppet, men det är ett antagande som hon kvickt slår hål på.

– Det enda jag kan påverka är kvalitén på böckerna. Om de sedan blir populära eller inte kan jag inte rå över. Om den här boken inte skulle falla i god jord skulle jag ändå ha skrivit samma bok. Det finns ingen manual över hur man författar en bestseller.

En av få som har förhandsläst Systrarna på Sophiahemmet är Ruths systerdotter i London.

– Hon var så inne i berättelsen att hon åkte för långt på tunnelbanan och missade att gå av vid rätt station. Det tog jag som en komplimang, konstaterar Ruth med ett leende.

Hennes förhoppningar om att en dag få se sina böcker i bokhandelshyllorna i barndomslandet Storbritannien, där man är ytterst restriktiv med att förvärva rättigheterna till utländsk litteratur, kan nog bäst beskrivas som modesta.

– Att bli ut­given i Storbritannien betydde allt för mig en gång i tiden men det gör det inte längre. Det går ju så bra på hemmaplan och i andra länder. I höst släpper förlaget alla tre böckerna i serien på engelska. I och med det kommer min muminsamling därhemma att bli komplett. Jag har köpt en ny muminfigur varje gång mina böcker har släppts i ett nytt land men sparat den sista tills boken kommer ut på engelska.

Uppväxt i England

Det var i den lilla byn Croft mellan Manchester och Liverpool som vår främsta nutida Stockholmsskildrare tillbringade merparten av sin barndom. Ruth var bara fyra år när hon tillsammans med föräldrar och storasyster övergav stadslivet i närbelägna Warrington och flyttade till en viktoriansk prästgård.

Hennes pappa var förvisso inte präst utan stenhuggare. Den speciella uppväxtmiljön gjorde tidigt Ruth fascinerad av döden.

– Mitt sovrum vette mot kyrkogården. När kistorna ­anlände till begravningarna stod jag med näsan tryckt mot fönstret. Och så brukade jag hänga med pappa till kyrkogården och sitta där och läsa.

Som sexåring smög Ruth ut till den nedsänkta kistan efter att begravningsföljet gått tillbaka till sina bilar.

– Jag kommer ihåg att jag satte mig på gravkanten och rörde vid kistlocket med min bara fot för att se om någonting skulle hända. Samtidigt som jag var nyfiken var jag rädd för att bli upptäckt. Jag visste att varken pappa eller prästen skulle bli glada om de hittade mig där, så det gällde att göra det snabbt.

Hennes tilltag förblev oupptäckt den gången. Andra gånger var hennes upptåg mer avslöjande. Som när hon klättrade upp i ett av träden på tomten och sedan inte kunde ta sig ner för egen maskin.

– Jag vet inte hur ofta pappa var tvungen att fiska ner mig från det där trädet. Men det var en lycklig barndom, det var det.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Pernilla August håller nyfikenheten vid liv: ”Invanda mönster skrämmer mig”

Började läsa svenska

Under Ruths tonår gjorde Sverige sin inmarsch i hennes liv på två fronter. Dels i form av ett utbyte med en scoutförening i Kristinehamn som ledde till att familjen Jones inhyste svenskar i sitt hem, dels i egenskap av popsensationen Abba. 1979 gick Ruth på tre konserter med gruppen samma vecka – två gånger i London och en gång i den något mer närliggande staden Stafford.

– Därefter skulle Abba spela i Glasgow och Dublin. Jag ville åka dit också, men där gick min mammas gräns. ”Nej, du har redan sett Abba tre gånger och missat sex dagar i skolan”, avstyrde hon mina övertalningsförsök.

I Londons välsorterade skivbutiker fanns även Agnetha Fältskogs och Anni-Frid Lyngstads svenskspråkiga soloskivor. Det enda kruxet var att Ruth inte förstod vad de sjöng om. När hon fick höra talas om att en av lärarna på flickskolan där hon gick hade läst svenska, skymtade hon en lösning på problemet. Genom storasystern som studerade vid ett universitet i London kom hon över kursmaterialet som krävdes för att hon skulle kunna ta privatlektioner av läraren i fråga.

– Att lära sig svenska var en helt annan process än att lära sig franska och tyska. Det var som om språket låg latent hos mig. Det bara kom. Jag tror att jag har levt i Stockholm i ett tidigare liv.

Kultur

Läs även: Bettina lever som en kvinna på 1940-talet: ”Det har inget med könsroller att göra”

Längtade tillbaka till Sverige

Som 18-åring besökte Ruth Stockholm tillsammans med en kusin, tappade plånboken med hela reskassan i Lustiga huset på Gröna Lund men fick tillbaka varenda krona. På hösten började hon läsa nordiska språk med inriktning mot svenska på universitetsnivå i London.

Under sina fyra universitetsår skrev hon en kandidatuppsats om Stockholms utveckling 1850–1914 och tillbringade två terminer i Sverige. Så snart sluttentorna var avklarade for hon tillbaka.

– Det var självklart att det var här jag skulle bo. Jag trivdes så himla bra i Stockholm och jag saknade Sverige när jag inte var här. Att komma hit var som att komma hem för mig.

Efter några år som stockholmare drabbades Ruth oväntat av hemlängtan.

– Det måste ha varit en svacka i livet. Min syster i England hade fått barn och jag flörtade med tanken på att flytta tillbaka, men jag kunde inte lämna Stockholm. Sedan träffade jag min man. Han var kund på översättnings- och copywritingbyrån som jag drev.

Det nyförälskade paret började omgående leta efter hus tillsammans, men vilken sida av stan de skulle bosätta sig på gav upphov till en del dividerande.

– Jag, som bodde på Lidingö, tyckte att vi skulle bo här. Mitt argument var: ”Om jag har flyttat hela vägen från Storbritannien kan väl du åtminstone ta dig över Lidingöbron.” Medan min man, som ville bo kvar i Brommatrakten, resonerade att om jag hade tagit mig hit ända från Storbritannien borde det väl inte vara något problem för mig att flytta en så kort distans som till Bromma. Vi ­letade hus på båda ställena, men det slutade förstås med att vi hittade vad vi sökte här på Lidingö.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Kajsa Ernst om den trasiga uppväxten: ”Medberoende är skuld, skam och hemligheter”

Förverkligade författardrömmen

Såväl mannen som huset visade sig vara värda att hålla fast vid. Över tre decennier senare bor Ruth kvar på samma adress och är fortfarande gift med sin Arne. För snart 29 år sedan gjorde deras tvillingdöttrars ankomst familjen fulltalig.

I många år rullade tillvaron på med familjeliv och arbete. Ruths dröm om att någon gång skriva en roman förpassades till framtiden. Men så blev hon sjuk i lunginflammation och långvarigt sängliggande. Det enda hon orkade var att ligga och scrolla på ­mobiltelefonen.

Plötsligt föll hennes blick på ett citat om att man ska ha förbrukat alla sina talanger den dagen man kommer till sin skapare.

– Jag fick inte panik men snudd på. Jag har ju inte skrivit min roman, tänkte jag. Nu måste jag sätta i gång med det.

Ruth överlät firman på sina anställda och avvecklade successivt sina kundkontakter. För att lära sig skrivhantverket deltog hon i kurser i USA och träffade andra engelskspråkiga författaraspiranter.

Avtal på tre böcker

Att hon, som skrev på sitt ­modersmål, skulle bli antagen av ett svenskt förlag framstod som en utopi, men när hon i maj 2019 satt i publiken under en feelgood­afton och hörde förläggaren Pia Printz prata från scenen fick hon en ingivelse. Nästa dag skickade hon ett synopsis på sin första roman till Printz.

– Efter nio minuter svarade Pia. Hon bad mig att skicka över manuset till romanen. Dagen därpå återkom hon och berättade att hon och hennes kollega Christoffer Holst hade läst ungefär 25 procent av det. Hur stressade behövde de vara? undrade hon. Jag svarade sanningsenligt att jag inte hade skickat manuset till några fler förlag förutom till några agenter i Storbritannien och USA.

Ytterligare fyra dagar senare hörde Pia Printz på nytt av sig till Ruth och bjöd in henne till ett möte.

– När jag kom dit erbjöd hon mig ett avtal på inte bara en utan tre böcker. Jag gick därifrån så lycklig och omtumlad att det kändes som om jag svävade. Jag tror inte att jag någonsin nuddade marken på tillbakavägen.

Icakuriren Kultur

Läs även: Carin Hjulström vågade bryta upp från sitt gamla liv: ”En nystart tvingar en att bli lite modigare”

Över en miljon sålda böcker

Efter att ha gett ut en romantrilogi som utspelas i det fiktiva samhället Halleholm var det dags för Ruth att gå ­vidare i författarkarriären. ”Är det inte nu du ska skriva din bok om Grand Hôtel som du har pratat om?” frågade förläggaren Christoffer. ”Eller varför inte skriva en hel serie om Stockholmsbyggnader?”, lade han till.

Över en miljon sålda böcker senare kan Ruth konstatera att det var en lysande idé. Framgångarna har medfört att hennes almanacka numera är sprängfylld av olika åtaganden.

– Den stora skillnaden är att jag måste vara mer organiserad än vad jag var förut, annars skulle jag aldrig få ihop det. För min mans del innebär det att maten inte längre står på bordet när han kommer hem från jobbet. Tidigare när jag jobbade hemifrån kunde jag slänga in någonting i ugnen. Numera ringer vi oftast och beställer hämtmat som vi äter sent på kvällen när vi har kommit hem från våra respektive kontor.

Några större excesser har Ruth inte unnat sig för royaltyintäkterna som trillat in på bankkontot.

– Nej, pengarna stoppas in i placeringar och får sitta där som en buffert för familjen. Visserligen har jag bytt bil, från en Audi till en Volvo. Min ena dotter som var i behov av en bil fick den gamla. För fyra år sedan hade vi kanske sålt den i stället. Att jag har skänkt bort en tio år gammal Audi – och köpt ett par handväskor – är den enda lilla lyxen jag har kostat på mig. Än så länge.