Pernilla August håller nyfikenheten vid liv: ”Invanda mönster skrämmer mig”

I filmen The dance club, som hade premiär i höstas, synar regissören Lisa Lang­seth den privatiserade psykiatrin. Utredningar, diagnoser och medicinering ökar och filmen speglar ett samhälle som försöker medicinera bort delar av sig självt och jämna ut känslor.

– Det var så fruktansvärt roligt att spela in den här ­filmen och Lisa är sådan fantastisk regissör att få jobba med. Hon är en makalös historieskapare och jag tycker att hon är modig som vågar gå in i den här problematiken och ge en känga åt privatiseringen av sjukvården som ju är väldigt komplex, säger Pernilla August några dagar före filmens premiär.

Företagets vd, spelad av Pernilla, bryr sig mer om vinst än om patienternas välmående och är nästan allergisk mot känslor. Pernilla säger att det var en svår roll att spela.

– Det är en väldigt speciell dam, trevlig på ytan men kall under skalet, och hon talar ett yrkesspråk jag inte är van vid. Jag kunde överhuvudtaget inte identifiera mig med ­karaktären och den avstängd­heten hon har, säger Pernilla.

Pernilla tror att de flesta som ser filmen kan känna igen sig i flera av andra karaktärerna. Har man inte själv blivit utredd, eller lever med någon med diagnos, så finns det ändå beröringspunkter med psykiatrin inom de flesta familjer idag. Hon ­reflekterar också över att samhället kanske var mer tolerant förr.

– Jag tror att det fanns lika mycket psykisk ohälsa och NPF-diagnoser förr, men ­kanske fanns det mer plats för det udda. Idag får man inte riktigt vara den man är och det finns mindre utrymme för att blomma. Det är sorgligt och lite otäckt, speciellt när man vet att det ligger pengar bakom antalet utförda utredningar.

Ville bli psykolog

Att Pernilla intresserar sig för människors inre är inte förvånande. Hade hon inte hamnat i teatervärlden fanns tankar på att istället bli psykolog.

– Jag hade inte betygen för det. Men psykologyrket ligger nära skådespelandet – det handlar om att förstå människan, varför vi är som vi är och agerar som vi gör.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Alex Schulman: ”Varje gång jag skriver om mamma handlar det om att försöka förstå”

Analysen riktar hon ofta även inåt. Hon beskriver en rastlöshet som följer henne ­genom livet och hur hon med jämna mellanrum gör omstarter.

– Ja, så där vart sjunde år har jag gjort större förändringar i livet.

För henne är omstarter ­viktiga, de livar upp vardagen. Tanken på att fastna i invanda mönster skrämmer henne ­desto mer.

– Jag ser till att putta mig själv framåt hela tiden.

Pernilla minns hur hon ­redan som ung testade att hoppa runt mellan olika kompisgäng och bytte olika klädstilar för att se hur hon skulle passa in.

– Det var spännande att se vem jag blev i olika konstellationer. Nu kan jag se att det var en övning och förberedelse för yrket som skådespelare.

I vuxen ålder övergick rastlösheten till olika boenden. Hon har byggt nya hus och även gjort helrenoveringar. Pernillas mamma flyttade ofta och hon menar att det ligger i blodet att byta boende med jämna mellanrum. Pernilla konstaterar att hon har bott i fyra eller fem olika lägenheter bara i Gamla stan i Stockholm.

– Jag tror att jag leder i ­lägenhetsbyten i Stockholm. Jag har bott i alla storlekar och har fortfarande ingen bostadsrätt. Det är ett pågående mönster och det har med de där omstarterna, som jag pratade tidigare om, att göra. Jag fantiserar om att jag i varje nytt hem ska upptäcka en ny sida av mig själv. Det handlar inte om flykt utan snarare om nyfikenhet och har på något vis blivit en del av mitt skapande.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Therese Alshammar om livet efter elitkarriären: ”Jag vill vara en frisk, glad och närvarande mamma”

Inga planer på att gå i pension

Pernillas passion för sitt ­arbete har inte mattats med åren, snarare tvärtom. Hon ­säger att den bara växer och trots att erfarenheten är stor tycker hon inte att det blir lättare med tiden.

– Jag tar mitt yrke på väldigt stort allvar och jag tycker fortfarande att det här skapandet är så väldigt roligt. Vad skulle jag annars göra, pensionera mig? Nej, det är jag alldeles för rastlös för.

Under pandemin blev Pernilla tvungen att sysselsätta sig med annat än arbete. Hon började odla och, inspirerad av sin mamma som var keramiker, satte hon under en period igång att dreja.

– Jag har ett stort behov av att uttrycka och gestalta, och genom keramiken fick jag ­utlopp för en annan sorts skapande. Men det var verkligen en kortlivad pandemi-hobby. Jag har kvar leran, men den lär ha torkat nu, ha ha!

Skapar för stilla oron

Ett intresse som däremot blivit mer bestående är matlagningen – också det en ­talang hon ärvt från sin mor. Hon jämför köket med en regissörsstol.

– Regi påminner mycket om att laga en middag för många personer. Man ska hålla maten varm till alla, skapa en trivsam stämning, placera rätt personer bredvid varandra och se till att bordet blir vackert. Det handlar om att delegera och hålla koll på alla detaljer samtidigt.

För Pernilla är matlagningen dessutom en väg till återhämtning, ett sätt att låta andra delar av hjärnan arbeta. Hon beskriver hur oro och ångest kan rista djupa spår i sinnet, som får tankarna att gå i samma hjulspår. De kreativa projekten – matlagning, byggande, skapande – fungerar som en plog som jämnar ut marken.

– Det är rent fysiologiskt och jag tycker det är så vackert. När man får tänka de där ”bygga-tankarna” bryts mönster av oro för barn, jobb och manus. Jag tror att det är därför kvinnor i alla tider ägnat sig åt handarbete. Inte bara för att resultatet ska bli en vante – utan för att hjärnan behöver kreativiteten och läkningen.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Anna Herdenstam blev sambo med sin mamma: ”Det är tryggt att ha henne nära”

Älskar bion i Kivik

Pernillas andra hem, i Vitemölla på Österlen, betyder också mycket för henne. Huset har varit hennes fristad i över 30 år och varje gång hon kommer dit känns det som om hela kroppen får sjunka ner och komma till ro.

– På den lilla biografen i ­Kivik ser jag de flesta av mina filmer och jag älskar det verkligen. Där kan jag sitta stilla genom en hel film utan minsta rastlöshet.

Det finns, enligt Pernilla, få saker som slår upplevelsen av att sitta i en biosalong, omgiven av mörkret, ljudet och den totala koncentrationen på en enda berättelse. Ändå har vanan att gå på bio, liksom till teatern, minskat kraftigt de senaste åren.

– När jag själv väl går dit, påminns jag alltid om hur fantastisk den känslan är. Just därför känns utvecklingen både sorglig och oroväckande. Samtidigt som publiken sviker finns det krafter som vill tränga undan kulturen och det gör behovet av att värna och stötta den ännu mer akut.

Berättelser på allvar

Vad som avgör om Pernilla ska tacka ja eller nej till en ny roll har inte så mycket med själva karaktären att göra. Mer avgörande är sammanhanget, regissören och manuset.

– Jag gör bara det jag tycker verkar kul och utmanande, ­säger Pernilla och menar att Tordyveln flyger i skymningen, tv-serien sändes i somras på SVT och finns nu på SVT Play, var ett exempel på detta.

Serien utspelar sig på 70-talet i Småland. Det var innan barnen hade skärmarna och Pernilla säger att hon kan ­sakna leken och fantasin hos dagens barn.

– Jag tycker det är fantastiskt att SVT gör något för barn i den åldern. Fantasin som får flöda och berättelser på allvar har varit en bristvara tycker jag. Barnen är idag så fullspäckade med tecknat. Jag kan bara utgå från mig själv, för jag minns hur mycket det betydde för mig att se gestaltade draman, allt från Saltkråkan till En kärlekshistoria av Roy Andersson.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Tommy Ekman och Gigi Hamilton tillsammans på scen igen: ”Det känns som en dröm”

Pernilla August om sina döttrar

Alla Pernillas tre döttrar har gått i sin mammas fotspår och hon har dessutom spelat i samma tv-serie, Händelser vid vatten, som både Asta och Alba.

– För oss är det inte konstigt att vi håller på med liknande saker, på samma sätt som det inte skulle kännas märkligt om någon som är lärare får barn som också blir lärare.

Asta och Alba har gått på scenskolan i Danmark och äldsta dottern Agnes är scenograf och kostymör.

– Jag tycker att de alla är jättebra. Rent objektivt, ha ha!

Pernilla menar att det inte kan vara så lätt att växa upp i familjer som hennes.

– Jag inbillar mig att det finns en helt annan press. Men jag kan bara säga att jag älskar det, att vi sysslar med liknande saker gör att vi har lätt att relatera till varandra. Våra middagar, där vi alla sitter samlade och pratar, även om det sker allt mer sällan ­nuförtiden, är bland det bästa jag vet.

Pernilla har hunnit att få tre barnbarn som alla är under sex år och eftersom alla barn bor i Stockholm finns de i närheten. Trots många inspelningar och en hel del resande försöker Pernilla hämta på förskolan och leker med dem så ofta hon kan.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Samuel Fröler skippar recensionerna: ”Jag blir inte fascinerad av mig själv längre”

Gifte sig med barndomsvännen

Tidigare har Pernilla varit gift med författaren Klas Östergren, med vilken hon har dottern Agnes, och med regissören Bille August, pappa till döttrarna Asta och Alba. Båda äktenskapen varade i sju år.

Sedan tre år tillbaka är hon gift med Isac Larsson – en barndomsvän och kanske hennes allra första kärlek. Den här gången tänker hon bryta den där sjuårsgränsen. Nu är det slut på omstarter med olika män.

Att återförenas med Isac beskriver hon som något närmast unikt, nästan en gåva. De kände varandra redan som 10-åringar och även om livet tog dem åt olika håll finns det något djupt vackert i att mötas igen.

– Det är samma blick, samma ögon nu som då. Ögonen är människans själ,och det var det jag fastnade för.

Hon understryker att hon inte gärna basunerar ut detaljer om sitt privatliv, men här är det svårt att dölja känslan. Att på nytt bli kär i någon man kände som barn, säger hon, är som att kliva in på ett högre plan: Man ser inte bara den vuxna människan, utan också barnet man en gång mötte.

Tacksam för livet

Både hon och Isac är 67 år. De har båda ett långt liv bakom sig och delar ett lugn och tålamod som enligt Pernilla är ovärderligt.

– Det där är egenskaper man får på köpet när man träffas som äldre, säger Pernilla.

Pernilla befinner sig på en skön plats i livet och det finns mycket att vara tacksam för.

– Att få vara med min familj och ha alla samlade är det som får mig att må allra bäst. Mina barn och barnbarn är absolut det vackraste jag har i livet. Men också lugna korta tillfällen, som när man befinner sig med Isac på en segelbåt längst ute vid havsbandet gör mig lycklig. Stunderna i huset i Skåne eller när vi åker till vårt byhus i Frankrike. Jag känner mig så ödmjuk och är så tacksam för livet som har gett mig så mycket och som gjort att jag blivit den jag blivit och tagit mig dit jag är.

Men det har inte varit en räkmacka?

– Absolut inte. Men jag har valt att se mina utmaningar som ett slags mening som jag lärt mig och utvecklats av. Bitterhet kan skrämma mig och det har jag därför medvetet aktat mig för. Jag har inte haft så mycket av missunnsamhet eller avundsjuka och liknande i mig, men den där bitterheten har funnits där som en varningsklocka för mig.

Finns det något som skrämmer dig?

– Världsläget. Det är så hårt och så kallt, så många krig. Jag tänker på det extra mycket nu när jag ser mina barn och barnbarn växa upp i den här världen. Den världen jag själv växte upp i kändes mer varm, snäll och tolerant.

Vilken egenskap ser du som din främsta gåva?

– Min nyfikenhet. Det låter kanske lite platt, men jag ser mitt yrke som skådespelerska som forskning och undersökning. Jag tror att min främsta tillgång är att jag har försökt bevara min öppenhet, lekfullhet och barnet inom mig. Jag har kontakt med urkänslan i mig och kan på så vis möta världen och inta nya roller med öppna ögon.