Gustav Rävjägarn Bergström vurmar för det gamla: ”Jag växte upp bland tanter”

Vi är på plats när det är som vackrast i juni. ”Allt är rekordtidigt. Löjtnantshjärta och syren blommar, fruktträden likaså” rapporterar Gustav Bergstöm ett par dagar innan, samtidigt som han vänligt frågar om vi vill äta palt till lunch ”men det kanske blir för tungt i värmen?”

Några mil utanför Luleå hittar vi Hälleström där Gustav alias ”Rävjägarn” bor sedan fyra år tillbaka, och det är verkligen som att ta ett tidshopp och landa några generationer bakåt i tiden.

Bor på gammal släktgård

Huset är en del av en gammal släktgård som härstammar från 1799. Det byggdes en gång i tiden av hans farfars farmors farfar, vilket svindlar lite i tanken. Här har Gustav minst sagt gott om plats att utöva sina många och möjligtvis lite spretiga intressen. Byggnadsvård, gamla amerikanare och äldre prylar – ja samt kakor får vi väl numera tillägga. I våras kom boken ”Välkommen på kaffe!” och Gustav har redan hunnit medverka i många morgonsoffor och berättat om sin passion för brysselkex, anisbröd och rullrån.

Så självklart bjuds det på bryggkaffe ur en förnicklad kanna medan Gustav tar ut en nybakad vetelängd ur ugnen.

– Jag kör lite old school och bakar med väldigt lite vetemjöl. Men visst blir det otroligt fluffigt, säger han och jag nickar instämmande med munnen full av bulle.

Icakuriren Kultur

Läs även: Kafferepet – ett levande kulturarv med sju sorters kakor

Det är inte så lätt att ringa in ­personen bakom ”Rävjägarn”. Gustav Bergstöm är civilingenjören som både jobbat med datateknik, drivit mjölkbar i Stockholm, arbetat i hemtjänsten, samt pluggat konstfilosofi och svenska.

– Jag är lite rastlös, medger han. ­Å andra sidan tycker jag inte att man ­behöver vara så enkelspårig som ­människa. Man kan göra flera saker samtidigt.

Rävjägarns blogg om arkitektur och byggnadsvård

Under sin signatur bloggar han om ­arkitektur och byggnadsvård och ­pläderar hårt för att minska den ­eskalerande renoveringshysterin. Idag kan han försörja sig på att föreläsa, skriva böcker och artiklar.

– Men jag har å andra sidan väldigt små utgifter, tillstår han.

Håret är lika fluffigt som bullen och envisas med att falla ner i ögonen precis som gamla tiders tjusarlockar. Han är prydligt klädd i skjorta och kostym­byxor, långt ifrån mekaroverallen som annars åker på när han ska köra ­gårdens traktorer eller baklastare.

– Jag är uppvuxen med att man klädde upp sig när det var besök, förklarar han.

Omfamnar kafferep

På gården har Gustav skapat ett slags retro-paradis tillsammans med sin man Kristian, som inte alls bara handlar om nostalgi. Snarare handlar det om att tillvarata våra äldre, fullt fungerande prylar, tillverkade för att hålla i generationer. 

Framför allt har de saker som Gustav omger sig med en historia, till skillnad från våra ofta mer själlösa vita inredningar och blanka industrikök. Spetsgardiner, gamla grammofonspelare, släktfotografier, mammas vävda dukar och mattor, och det blir en nästan overklig avkopplande stund när vi också får lite eftermiddagskaffe med bond­kakor i salongen, medan vi spisar gamla Glenn Miller-plattor. På något vis är det som att pulsen går ner och samtalet får ta plats. Det är bland annat därför som Gustav omfamnar forna tiders kafferep.

– Det var ju så man umgicks, säger han och berättar att myten om den talträngda norrlänningen inte alls stämmer på Luleåborna. Damerna här är riktiga storytellers, något som han också har berättat om i sin bok ”Tant Valborg bar alltid turban när hon gick bort”.

– Jag växte ju upp bland tanter, vilje­starka och pratglada. De har präglat mig väldigt mycket, säger han.

Ändå var det inte givet att han skulle komma tillbaka hit. Efter studier i ­Luleå flyttade han till Stockholm, och vill man snabbspola lite framåt i tiden, så kan man säga att det var där han fick upp ögonen ordentligt för byggnadsvård. Han fick ont i magen varje gång han såg stora containrar framför gamla hus, där originalkök, vackra ­portar, fönster, dörrar och balkonger bara slängdes på soptippen.

Icakuriren Kultur

Läs även: Låt husen stå! Sluta riva, börja vårda

Mer återbruksrenovering – mindre underhållsfritt

Gustav började dela med sig av sina tankar under namnet ”Rävjägarn” och snart hade han tusentals följare som delade hans upprördhet. Här har han tagit strider mot byggföretag, och bidragit att några av dem har tänkt om och börjat plädera för återbruksrenoveringar.

– Underhållsfritt är inget ord jag ­gillar. Det betyder att det är utslitet efter några år och måste slängas. Köksluckor av låg kvalité måste bytas efter 7–10 år eftersom de inte går att laga. Har du bra kvalitet från början går de att måla och fixa och håller nästan hur länge som helst. Dessutom blir det nya ofta estetiskt mycket fulare!

Han tror att vi drivs av en sorts ängslighet, i kombination med dåligt självförtroende, när vi blåser ut gamla hus och köper nytt.

– Alla vill vara speciella, men de ser inte att de är speciella på samma vis, säger han.

Idag har många också tappat kopplingen mellan konsumtion och arbete, menar Gustav. När räntan var så låg, så blev renoveringarna nästan som en gratis­buffé där det bara var att hugga in, utan en tanke på framtiden.

– Jag avskyr slöseri! slår han fast och säger att han kan bli irriterad när folk låter vattnet stå och rinna eller inte släcker efter sig.

– Min mormor, född 1898, hade en så bra devis, att man ska ”lämna ­vidare jorden som man tagit emot den”. Jag tror att vi alla snart kommer att bli tvungna att tänka om. Vi ser att resurserna inte är oändliga.

Att vara uppvuxen i en släkt som på ett naturligt vis tog tillvara och sparade på det mesta, har förstås också präglat hans tänkande.

–Min mamma avskydde till exempel Ikea, där allt är snabbproducerat.

Flyttade tillbaka till barndomsbyn

Vi går ner till gårdens vävstuga där det ligger kistor fulla av ­klädremsor som ska förvandlas till trasmattor via vävstolen. Här hittade vi ofta hans mamma Siv. Gustav slår sig ner, ”jag kan väva hjälpligt”.

Hus & Hem Hem och trädgård

Läs även: Familjen uppfyllde drömmen om en gammal gård: ”Bevarat det som det var förr i tiden”

Det var när hans mamma blev sjuk som Gustav återvände till sin barndomsby och successivt flyttade in.

– Jag vet inte riktigt hur det gick till, men vi tog tåget hit en midsommardag och blev liksom kvar.

– Jag var också lite inspirerad av min vän Frida Hyvönen som köpte ett hus i Flarken häruppe. Hon hjälpte mig att få upp ögonen för min hembygd. Jag insåg att vischan kunde vara jättekul.

Det var också inom parentes Frida som försvenskande hans gamla bloggnamn ”the foxhunting man”, till just ”Rävjägarn”.

–Det är en lång historia, förklarar Gustav, men namnet kommer från en bok från 1928 som jag gillade, ”Memoirs of a Fox-Hunting Man” av Siegfried ­Sassoon.

Gustav Bergström lever två olika liv

Idag lever Gustav Bergström två olika liv. Han har kvar sin gamla lägenhet i Stockholm – äkta 30-tals funkis med mycket av originalinredningen kvar – men det är här i Hälleström han bor. Att ta hand om en hel gård kräver sin tid och det är tur att han är av den händiga sorten och kan meka med gårdens gamla redskap och maskiner. Hunden Kasper snor runt benen medan han visar runt i vad som just idag känns som en ursvensk sommaridyll med sina många röda hus, lador, förråd och verkstäder. Föräldrarna hade kor, men ­Gustav tvekar att skaffa egna djur.

– Kanske några får eller höns i framtiden, men jag tror inte att jag skulle klara av att slakta dem.

Fyra gamla amerikanska bilar

Av mamma Siv ärvde han också ett intresse för gamla bilar och ute på gården står idag fyra rullande amerikanska slagskepp. Cadillac, Buick, Imperial… att slå sig ner i en av de nästan sex meter långa bilarna är som att ta plats i ett vardagsrum. Sätena är fantastiskt bekväma och Gustav demonstrerar alla färdigheterna, elhissar på fönstren, stereo, AC och farthållare, allt förvånansvärt modernt. På en av bilarna har han själv bytt klädsel, ”otroligt jobbigt”. 

Alla vrålåken går att köra och det är en inte helt ovanlig syn att se dem gunga fram längs vägarna här omkring. Nästa projekt är att bygga en stor lada med plats för alla bilarna – en femte visar sig stå inne i verkstaden.

Tuffa vintrar

Men det är ingen romantiskt grönavåg-dröm som fått Gustav att flytta hit. Han vet att livet på landet stundtals är tufft. Vintrarna är mörka och kalla och det måste bäras ved för att få upp värmen ordentligt i husets kakelugnar. Även om några element hjälper till så ska det eldas rejält morgon och kväll.

–Det var lite obehagligt när det var minus 30 grader, medger han och ­berättar om dubbla mattor på golven och draperier framför dörrar för att hålla värmen.

Men ändå.

När vi går upp en våning, hittar vi ännu en salong och ett ombonat sovrum. Här finns ännu en äldre grammofon och via ett nyöppnat fönster till nock, så kan du sitta och njuta av stillheten och naturen.

– Jag är inte emot att man gör om hemma. Det jag inte gillar är när det rivs slentrianmässigt. För mig handlar det om att respektera det som finns.

Icakuriren Hem och trädgård

Läs även: Jennie-Ann Olsson: ”Ödehuset skulle rivas – jag fick panik”

Han ser det som sitt uppdrag att sprida information och kunskap och visa på ett alternativ till vår trots allt väldigt likriktade konsumtionskultur.

– Ja, om jag fick önska något så är det att fler såg vad man har istället för vad man inte har, säger han.