Elaf Ali är stolt svensk: ”Vi bor i ett omhändertagande och jämställt land”

”Jag förstår nu varför svenskar gillar hundar så mycket. Det är enda gången de vågar prata med en främling utan alkohol i kroppen”.

Så skämtade Elaf Ali på X, och reaktionerna lät inte vänta på sig. ”Ditt enfaldiga kryp hunden har varit med oss sedan stenåldern, ni kom nyss och ställer till med mycket skit som ingen plockat bort, än”, löd en av kommentarerna.

Elaf Ali suckar.

– Ibland behandlas vi som har föräldrar som invandrat som tillfälliga besökare som bara borde visa tacksamhet, trots att Sverige är landet som vi har vuxit upp i, och som har format våra liv.

Hyllats för boken ”Vem har sagt något om kärlek?”

Många känner igen Elaf Ali från SVT-programmen ”Invandrare för svenskar” och ”Svenska nyheter”. Hon har också varit krönikör i Expressen, och numera skriver hon för Svenska Dagbladets kulturbilaga. Hon debuterade som författare 2021 med boken: ”Vem har sagt något om kärlek?” som hyllats av både kritiker och läsare.

Elafs naglar är målade i gult, och hon bär en blå topp. Kanske är det en tillfällighet, men det ser ut som en tanke. Elaf har ett positivt – och ytterst avspänt – förhållande till den svenska flaggan.

– Ibland tänker jag att jag är stoltare svensk än många med etnisk svensk bakgrund. Vi bor i ett omhändertagande och jämställt land, och på nationaldagen vill jag hylla det. Jag lägger alltid ut en bild med svenska flaggan på mina sociala medier, men jag noterar att det inte är så många etniska svenskar som gör samma sak.

När vi gör den här intervjun är nya boken ännu inte lämnad till tryck och ambitiösa Elaf gör ändringar in i det sista. När jag säger något som hon hajar till på, tar hon upp mobilen och skriver några stödord. Ibland handlar det om något som hon vill dubbelkolla, ibland om något som hon funderar på att lägga till. Det här är svåra frågor och hon vill inte riskera att missuppfattas.

Dessutom har hon lite att leva upp till – hennes förra bok blev ju så uppmärksammad. Där beskriver Elaf hur hennes liv förändras när hon som tioåring får sin första mens. Elafs pappa ringer skolan och meddelar att hon inte längre ska delta i simlektionerna och skolan går med på hans krav.

– Uppskattningsvis lever några hundra tusen personer i Sverige med hedersnormer. Men det ämne som jag skriver om i nya boken – mellanförskap – rör miljoner. Mitt fokus är vi barn till dem som har invandrat. Vi som är födda i Sverige, eller – som jag – kommit hit som barn.

Elaf Ali har skrivit bok om mellanförskap

Mellanförskap – vad är det egentligen? Elaf Ali jämför med att vara klass­resenär.

– Många som har gjort en klass­resa känner sig inte hemma i den klass de har lämnat, men tycker heller inte att de passar i den nya klass som de har ­avancerat till. De tillhör båda världarna, men passar inte in i någon av dem. På samma sätt känner jag ett mellanförskap. Jag är irakier via mina föräldrar, men jag är svensk via miljön och landet som jag har vuxit upp i. När jag hälsade på släkten i Irak blev det ­uppenbart hur annorlunda min uppväxt har varit jämfört med mina kusiners. De beskriver mig som svensk, men i Sverige betraktas jag inte som det. ­Ingen plats är hundra procent min, jag befinner mig i ett mellanförskap.

Hur märks mellanförskapet i ­vardagen?

– Det är inte så att jag ständigt går runt och tänker på att jag har mörkbrunt hår, eller på att jag är en mellanförskapare. Men när någon pratar engelska med mig, eller berömmer min svenska, så blir jag påmind om att jag är ”annorlunda”.

Elaf Ali var fyra år när familjen kom till Sverige. I Irak jobbade hennes pappa som läkare och mamman som lärare. De fick fyra barn, samtidigt som kriget pågick. Till slut blev livet i Irak för farligt och familjen tog beslutet att fly till Sverige.

– Allt blev väldigt annorlunda för mina föräldrar. De kom till ett land med ett helt annat klimat, och de lämnade ett land där familjen är allt. I Irak bor man bokstavligen vägg i vägg med sina släktingar, men här i Sverige ­kände de ingen. De kunde varken språk eller sociala koder, och hade förlorat både jobb och sociala positioner. Det blev en total livsförändring.

Icakuriren Kultur

Läs även: Skådespelaren Jessica Zandén: ”Utan medicinen hade jag kanske varit död nu”

Nynazistiska vindar

Familjen hamnade i Fjälkinge utanför Kristianstad i Skåne. Det var tidigt ­nittiotal och Ny Demokrati skördade framgångar. Det blåste nynazistiska vindar – inte minst på den skånska landsbygden, där de Elafs familj hade tilldelats en lägenhet.

– Jag minns att nazisterna kom till vår skola i sina bombarjackor och svarta kängor. I Fjälkinge var vi länge den enda familjen med utomeuropeisk bakgrund, och blev därmed rätt utsatta. Att nazisterna gick på oss bara för att vi hade en annan etnisk bakgrund var en konstig känsla. Vi var bara en barn­familj med mörkare hår och utan typiskt svenska namn. Varför var det något som ansågs dåligt? Våra föräldrar hade inte förberett oss på att vi kunde bli utsatta, det var nog inte ens något de hade funderat på. Vi syskon pratade sins­emellan om det vi upplevde, men vi tog aldrig upp det med våra föräldrar.

Växte upp under hedersförtryck

Elaf Alis debut ”Vem har sagt något om kärlek?” är en självbiografisk bok om att växa upp under hedersförtryck. Elaf fick varken klä sig som hon ville, gå hem till kompisar, vara med på aktiviteter och hon fick absolut inte träffa killar. Föräldrarna hade också bestämt vem hon borde gifta sig med – en tio år äldre kusin.

– Det var aldrig aktuellt för mig, jag sa åt dem att släppa den tanken. Vilket de gjorde så småningom.

För Elaf började förtrycket när hon fick sin första mens. Då ansågs hon vara kvinna och behövde följa samma förhållningsregler som kvinnor. Elaf hade inte hunnit fylla elva. När hon var femton skedde det hemska hedersmordet på Fadime. Elafs pappa sa att han tyckte att det var rätt enligt normerna.

– Jag visste inte hur jag skulle tolka hans kommentar, om han också skulle kunna göra så eller om det bara var ett konstaterande. Men jag blev väldigt rädd och det påverkade hela mitt sätt att vara och tänka. Nu är det många år sedan och pappa har gjort en lång resa, vilket man får följa i boken. I dag tar han avstånd från allt som har med hedersförtryck att göra. Han är stolt över mig och det jag gör, och att han får möjlighet att se Sverige med andra ögon utan de gamla värderingarna. Vi har en nära och fin relation.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Komikern Ahmed Berhan: ”Jag trodde att jag skulle dö till ljudet av Bolibompa”

Du är verkligen rätt person att skriva om mellanförskap.

– Tack! Jag tror att mitt perspektiv att vara uppvuxen i en arabisk familj mitt i ett kärnsvenskt samhälle ger mig ett unikt perspektiv. När jag träffar folk som är uppvuxna i segregerade förorter så upplever jag att vi ser saker olika, för de har inte haft foten i det svenska samhället på samma sätt som jag har haft. Jag har ständigt befunnit mig i och växlat mellan de båda världarna. Och jag tror att världarna går att förena!

Stolt arab som älskar Sverige

Elaf säger att hon alltid älskat ­Sverige, men att hon också är en stolt arab.

– Vissa har svårt att få ihop det där, de tror att man måste välja. Jag älskar de svenska värderingarna, men det är också mycket med det arabiska som jag gillar – generositeten och närheten till familjen till exempel.

Många svenskar är rädda att upp­fattas som rasistiska, konstaterar Elaf Ali. Det är rädda att trampa snett, och eftersom de är så ängsliga över att göra fel, så blir det ibland fel.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Adoptionen räddade Gladys del Pilars liv: ”Nunnorna slog oss med nässlor”

Till alla dem som känner sig osäkra har Elaf ett råd. Om man betraktar alla man möter i Sverige, oavsett bakgrund, som svenskar, så kommer det sällan bli fel.

– Kanske visar det sig att personen är turist, eller att hen hellre identifierar sig med sitt födelseland, och då får hen säga det. Men att utgå från att folk som befinner sig i Sverige är svenskar borde vara det självklara förhållningssättet.

Skulle du säga att Sverige är ett rasistiskt land?

– Nej, det tycker jag inte. På nätet finns det mycket rasism, när någon ­attackerar något jag har skrivit så går de alltid på min etniska bakgrund. Den går före att jag är kvinna och andra märkbara identiteter. Men i vardagen upplever jag väldigt lite rasism. I Sverige erbjuds det modersmålsundervisning i skolan, och här finns ett rikt föreningsliv för olika invandrade folkgrupper. Vi har fem erkända minoriteter. Självklart kan en politik tillfälligt ändra riktning i ett land, speciellt om man vill ändra i grundlagar och liknande. Men den svenska själen är inte rasistisk.

Inte fel att fråga om ursprung

Jag spetsar öronen när Elaf pratar om ursprung och om det är okej att fråga människor om deras bakgrund. Jag har rest mycket, och därför har jag tyckt att det är kul att fråga de ­svenska taxi­chaufförerna om deras bakgrund. Det har hänt att jag har varit på den plats som de kommer ifrån, och jag har tyckt att det har lett till intressanta samtal om Etiopien, Eritrea och Nord­afrika. Men så intervjuade jag en person om minoritetsstress, och hen tyckte att jag borde fundera över varför jag ­nödvändigtvis ville förhöra mig om folks bakgrund? Kunde jag inte lika gärna fråga vilken tv-serie de tittar på? Varför hade jag ett behov av att kate­gorisera människor? Jag kände mig träffad, och sedan dess har jag suttit tyst i taxibilen.

Elaf Ali rynkar pannan.

– Vi gör ju samma sak när vi hör att någon har en dialekt. Är man nyfiken och social så vill man hitta gemensamma nämnare med dem man möter. Det är avsikten med frågan som räknas. Så länge det handlar om nyfikenhet och inte om att döma en person ser jag inget problem med att fråga om ursprung. Speciellt inte de som kom hit som vuxna, de brukar uppskatta att få prata om sitt hemland. Jag frågar själv alltid personer om deras bakgrund.

Elaf tror att etniska svenskar skulle tjäna på att vara ännu mer nyfikna på de med annan bakgrund, och inte för evigt betrakta dem som främlingar.

– Jag tror också att det skulle underlätta om svenskarna själva var lite mer stolta över sitt land, så att den stolt­heten kunde föras över till nya medborgare. En stolt svensk har dessutom större förståelse för att människor är stolta över det land som de ursprungligen kommer ifrån. Jag tror också att politikerna måste jobba mer aktivt med integrationen. Just nu är det mycket ­fokus på att begränsa invandringen till Sverige, men det kommer ju inte att lösa de integrationsproblem som redan existerar. Vi kan inte bo i olika områden och gå i olika skolor, och tro att segregationen magiskt kommer att försvinna. Vi behöver ju blandas.

”Högtidsångest” i mellanförskapet

I boken lanserar Elaf Ali begreppet ”högtidsångest”, som syftar på att ha vuxit upp i Sverige, men aldrig firat svenska traditioner.

– Jag har inget naturligt gäng att fira med, och jag har heller inte redskapen att dra igång ett eget firande. Jag vet ju inte hur firandet går till! I min familj har vi inte heller firat irakiska högtider, så jag är därmed halvt om halvt utanför de flesta högtider. Det är tur att jag har syskonbarn, för deras skull har vi börjat fira jul.

Svenska öden & äventyr Svenska öden & äventyr

Läs även: Kalle Anka och hans vänner har önskat god jul i 65 år!

I många skolor lägger man till traditioner. Man firar svensk jul och påsk, men också andra religioners högtider ­– är det en väg att gå?

– Jag tror att det kan vara givande för elever att läsa sig om andra kulturer och traditioner så att man förstår sina klasskamrater bättre. Men framför allt är det viktigt att fira svenska högtider. Man kan inte utgå från att alla elever gör det hemma, och då är skolan bästa platsen för att jobba in en tradition. Personligen älskade jag att fira svenska högtider när jag gick i skolan.

Det låter så självklart när du säger det, men många politiker tycker att det här är känsliga frågor.

– Jag upplever ofta att ett återkommande problem inom politiken är att den formas av människor som inte själva drabbas av den. Utan att recensera de utvalda verken och arbetet kring det, så är jag också positiv till idén med en svensk kulrurkanon. Mina föräldrar kan inte de svenska klassikerna, och då är det jätteskönt om någon sammanställer en lista. Det är extra viktigt för oss som inte har vårt ursprung i Sverige. Annars kommer vi, senare i livet, få lida för att vi inte har rätt kunskaper. Kulturkanon och fira svenska högtider – det gör man för barnen med utländsk bakgrund, inte emot dem.