David Lindgren kan inte minnas att han någon gång har gjort en turné helt i eget namn, utan att vara del av en större konstellation tillsammans med andra artister.
– Att köra helt solo känns speciellt. Samtidigt är jag så bred i det jag gör att jag inte riktigt vet vad folk förväntar sig av mig. Drömmen är att publiken ska komma för att de tycker att jag är en bra underhållare och att jag sjunger bra.
– Jag kommer att framföra låtar som ligger mig varmt om hjärtat – allt från psalmer till musikal – och jag kommer också att prata mer personligt än tidigare, om sådant som inte stått att läsa i tidningarna, säger David träffas i centrala Stockholm.
Att turnén genomförs just i kyrkor känns helt naturligt för honom. David är son till en präst och mer eller mindre uppvuxen i kyrkans värld.
– Det var faktiskt där mitt artisteri tog sin början. Jag sjöng solo med kören redan som barn. Kyrkan har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta och att nu få resa runt och uppträda i alla dessa vackra kyrkor känns verkligen speciellt.
David tror att kyrkoscenen ofta fungerar som en plantskola för artister. Många musiker och sångare har, precis som han själv, fått sin första scenvana just där.
David Lindgren
Ålder: 44 år.
Familj: Hustrun Kristina, barnen Ben, 14, och Ella, 10 år.
Bor: På Värmdö, Stockholm.
Gör: Entertainer.
Aktuell: Med kyrkoturnén Himlens alla färger.
David Lindgren om sin gudstro
Lika självklar som musiken alltid har varit för David, har tron på Gud varit.
– Jag växte upp i en liten by i Norrland där alla gick till kyrkan varje söndag. Det var först i tonåren som jag började ifrågasätta min kristna tro.
När han var barn var hans tro starkt knuten till religion, kyrkan och söndagsskolans berättelser. Idag är tron mer personlig.
– Den handlar främst om Gud och är en självklar del av min vardag. För mig fungerar den som en meditation, en ventil. Varje kväll tackar jag för dagen, för att mina nära och kära får må bra. Och jag tycker det känns fint att bära en tro även inför livets slut.
Förlorade sin mamma
Den tanken blev särskilt påtaglig när Davids mamma, Elisabeth, gick bort tre år efter att hon fått en cancerdiagnos. David beskriver hennes sjukdomstid som en berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan.
Elisabeth blev 62 år. David var på väg mot Höga kusten tillsammans med Diggiloo-gänget när hans bror ringde och sa att slutet var nära. Turnén avbröts och David hann fram för att tillbringa de sista timmarna tillsammans med hela familjen.
Läs även: Hasse Andersson: ”Gud kan man lika gärna prata med ute i skogen”
– Hon var kristen hela sitt liv. När hon somnade in hade hon ett leende på läpparna. Att se vad tron gjorde med henne i de sista ögonblicken var oerhört starkt. Hon var så trygg i att hon skulle komma till himlen och därför fanns det ingen rädsla. Det är väl det tron kan vara – att få lägga sin oro i något som är större än en själv. Och att påminnas om att man inte är ensam.
Drabbades av panikångest
David hittade tillbaka till tron när han och Kristina hade blivit ett par och byggt ett liv tillsammans i Göteborg. När jobben som musikalartist uteblev i Sverige sökte han sig utomlands och 2006 fick han en roll i Tyskland. Glädjen över arbetet blandades dock med något helt nytt, panikångest.
– Jag tror att det handlade om separationsångest. Den våren började jag be till Gud igen. Varje morgon knäppte jag händerna och bad om att få en dag utan ångest. Jag lovade att tacka Gud resten av mitt liv om han hjälpte mig – och det har jag gjort sedan dess. Ångesten avtog successivt och min tro kom tillbaka.
Panikångesten skulle dock återkomma flera gånger under åren.
– Jag har brottats med mycket prestationsångest. När jag äntligen fick komma hem till Sverige och spela i Hairspray, något jag längtat efter så länge, mådde jag ändå fruktansvärt dåligt. Det har varit en ständig kamp, ett monster jag länge försökte ignorera.
2016 nådde det dåliga måendet en kulmen. Under en föreställning av musikalen Jersey boys på Chinateatern svimmade David på scen inför fullsatt salong. Davids barn var små och ofta sjuka, familjen hade nyligen köpt hus, han gjorde barnprogram och skulle dessutom medverka i Melodifestivalen.
– Utifrån är det kanske inte så konstigt att kroppen till slut sa ifrån. Jag hade haft symtom som yrsel, tunnelseende och illamående länge, men jag körde bara på. Som frilans tackar man gärna ja till allt som verkar roligt – den här gången blev det uppenbart för mycket.
– När jag haft panikångestattacker har jag alltid tänkt att det värsta som kan hända är att jag svimmar på scen. Och nu hände just det. På något märkligt sätt var det befriande att inse att det inte var farligare än så.
Tråkigare men friskare
Efter händelsen sov David i tre dygn. I efterhand inser han att han borde ha sjukskrivit sig längre.
– Trots att jag spelade tillsammans med mina bästa vänner blev den spelperioden aldrig bra. Fyra föreställningar i veckan, samtidigt som barnen var små, var total ångest för mig. Hade jag prioriterat återhämtning hade upplevelsen kunnat bli en helt annan.
Läs även: Alex Schulman: ”Varje gång jag skriver om mamma handlar det om att försöka förstå”
Idag är återhämtning en självklar del av Davids liv, både hemma och mellan gig.
– Förr hängde jag alltid med kollegorna backstage, höll låda och showade. Nu använder jag hellre pauserna till att samla mig.
Han skrattar och konstaterar att han nog är en tråkigare kollega numera – men en friskare.
– Hälsan går före. Jag äter bättre, dricker knappt alkohol och tränar mer. Jag har lågt blodtryck och låg puls, så jag har ofta druvsocker eller en banan nära till hands. Jag har hittat verktyg för att må så bra som möjligt. Det kommer dippar, men jag har accepterat dem.
När han några år efter Jersey boys fick frågan om att vara med i Saturday night fever tackade han först ja utan att tveka – men ångesten slog till direkt.
– Jag pratade med min psykolog och lärde mig att tacka nej till allt annat under perioden. Jag prioriterade återhämtning och njöt faktiskt av varje föreställning. Jag hade ingen ångest alls.
När David drabbades av panikångest första gången, vid 25 års ålder, hade hans fru Kristina redan levt med liknande problem under lång tid.
– Jag hade ingen förståelse alls för vad hon gick igenom. Ingen. Men idag vet jag. En stor anledning till att vi fortfarande är kvar i den här branschen är att vi har varandra när det är som tuffast. Att gå igenom sådana perioder ensam hade varken hon eller jag klarat.
David och Kristina gick samma utbildning
Davids och Kristinas vägar korsades redan 2001, när de hamnade i samma klass på Performing Arts School i Göteborg – en treårig yrkesutbildning i sång, dans och teater. Kristina ska enligt David ha sagt till sin mamma redan efter första skoldagen: ”Det finns en kille, David, som det är något speciellt med.”
– Jag föll för henne väldigt snabbt. Hon var vacker, rolig och lätt att vara med. Vi blev nära vänner och startade tillsammans med några klasskamrater en showgrupp, som vi turnerade runt i Sverige med.
Läs även: Therese Alshammar om livet efter elitkarriären: ”Jag vill vara en frisk, glad och närvarande mamma”
Vid den tiden hade David en flickvän i Norrland, men känslorna för Kristina gick inte att bortse från.
– Jag kände att jag var tvungen att ta reda på vad det var. Efter bara ett halvår sa jag till mina föräldrar att jag aldrig skulle ha någon annan än Kristina. Jag var helt säker.
När jag frågar vad han tror är hemligheten bakom att relationen hållit i 25 år, citerar han Chris Rock:
– ”Ibland spelar man tamburin och ibland sjunger man lead.” Vi är bra på att ge varandra utrymme och dela på ansvaret hemma. Vi är fortfarande attraherade av varandra – och säger det. Det är viktigt att låta det fortsätta gnistra, så att inte logistiken med barn och vardag tar över relationen.
Visst har det funnits tuffa perioder, inte minst när barnen var små och Davids karriär tog fart. Men Kristina har aldrig gett honom skuldkänslor.
– Kanske för att hon själv är i samma bransch och vet hur viktigt det är att ta vara på de möjligheter som dyker upp. Och sedan var det hennes tur att satsa fullt ut på sig själv och sin karriär.
Finns ingen plan B
På lediga dagar värnar de om det enkla.
– När barnen gått till skolan kan vi äta långfrukost, åka längdskidor, laga mat och äta en semla tillsammans. Vi tränar gärna ihop i gymmet jag byggt hemma. Och så åker vi ofta till Kristinas familjs stuga i Trysil – skidåkning, natur och lugn.
Som pappa beskriver David sig själv som närvarande, även om skuldkänslor finns där.
– Barnen ser hur mycket både jag och deras mamma älskar våra jobb och jag tror att de förstår varför vi ibland arbetar intensivt. De är det viktigaste vi har, men det är också okej att följa sitt driv. Och Ella, särskilt, älskar att stå på scen.
Läs även: Casper Janebrink: ”Att skilja mig var mitt livs svåraste beslut”
Framåt är året väl planerat. Efter kyrkoturnén väntar en månads ledighet, följt av Diggiloo under sommaren.
I höst fortsätter han med succéföreställningen Oh what a night med Jersey boys.
– Panikångesten kommer och går, men kärleken till musiken, kollegorna och mötet med publiken är alltid större.
Någon plan B har aldrig funnits. Skapandet har varit närvarande sedan barndomen.
– Mina föräldrar spelade allt från kyrkomusik till Elvis. I fyran tog min lärare med sig en cd med Fantomen på operan och jag blev fullständigt besatt.
David älskar att framföra egna låtar men lika mycket att tolka andras.
– Jag har aldrig skämts för att sjunga covers. Det viktiga är att människor tycker om att lyssna. Jag har livnärt mig på musik i 23 år och känner mig trygg i mitt hantverk.
Skapat sin egen lycka
Turnéns titel Himlens alla färger, varifrån kommer den?
– Från en sång jag skrev utifrån de frågor vår dotter ställde efter att hennes farmor gått bort. Det kändes som ett passande namn för kyrkoturnén.
Det är sju år sedan du var med i Diggiloo. Hur känns det?
– Jättekul! Det är sjätte året jag är med och jag har saknat det. Barnen är större nu, vilket gör logistiken enklare – och jag gissar att Ella gärna vill vara med på ett hörn.
Vid sidan av musiken, vad får dig att känna lycka?
– Jag älskar att vara hemma, men också att snickra och skapa med händerna. Jag har byggt ett Attefallshus och drömmer om att renovera ett ruckel. Min svärfar har lärt mig massor, allt från att bygga ut stugan i Trysil till att lyfta takstolar och dra el. Sedan pandemin har jag även börjat spela golf och semester med familjen, när vi är i synk, gör mig väldigt lycklig.
Vad är du mest stolt över?
– Att jag har skapat min egen lycka. Jag har tagit egna initiativ, som när jag kontaktade Christer Björkman och berättade vilken typ av låtar jag ville göra i Melodifestivalen, vilket ledde till Shout it out. Jag har också själv ringt SVT och föreslagit både Så ska det låta och ett Melodifestival-medley, vilket i sin tur ledde till att jag fick programleda både Mello och Let’s dance. Jag har helt enkelt jobbat aktivt för att skapa min egen väg.
Finns det något du fortfarande drömmer om att göra?
– Jag skulle gärna vilja göra en riktigt mäktig ballad, i stil med You raise me up eller Håll mitt hjärta, som är helt min. Sedan skulle det vara kul att inte bara göra pop-musikal. Att få göra Fantomen hade ju varit en dröm.
