På Hotel Diplomat i Stockholm träffar jag Claes Malmberg en kall men solig vårdag. Han är i stan för att spela Dödsdansen innan han ger sig ut på turné för de sista föreställningarna. Det märks att han är hemtam här – han är tjenis med både receptionister och serveringspersonal och konstaterar att är det någonstans han bor när han jobbar i huvudstaden, så är det här.
Mitt under vårt möte kommer en pappa fram med sin dotter. Med stor entusiasm berättar han att de nyligen sett Lotta på Bråkmakargatan. Claes böjer sig ner mot flickan och småpratar lite om filmen. När vi sedan slår oss ner vid ett av borden konstaterar han hur fascinerande det är att en film som spelades in 1990 fortfarande lever kvar hos nya generationer och hur många miljoner det är som sett den. Lottafilmen – tillsammans med rollen i Les Misérables och karaktären Ronny Jönsson – blev, menar Claes, hans tre stora genombrott.
– Jomen, det kunde ha gått åt olika håll. Men sedan slutet av 80-talet har jag alltid haft jobb och varit igång oavbrutet utan några längre uppehåll, säger Claes, som trots att han nått pensionsåldern inte visar några tecken på att dra ner på tempot.
Claes Malmberg
Ålder: 65 år.
Familj: Särbon Hanna, fem barn och fem barnbarn.
Bor: I Barsebäck.
Gör: Skådespelare.
Aktuell med: Hjälten från Öresund på Fredriksdalsteatern i Helsingborg, där han också tar över rollen som teaterchef efter Eva Rydberg.
Ny teaterchef på Fredriksdal
Tvärtom väntar ett nytt stort uppdrag. Claes tar nämligen över som konstnärlig ledare för Fredriksdalsteatern efter att Eva Rydberg avslutar sin långa tid där. Efter en tids osäkerhet återvänder Rydberg dock för en sista säsong 2026, där hon och Malmberg samarbetar i föreställningen Hjälten från Öresund, innan han fullt ut tar över rodret och för traditionen vidare.
– Den här teatern betyder mycket för mig, inte minst för att den hör till en av landets allra äldsta, men också finaste sommarteatrar. Detta gäller till att börja med en fyraårsperiod så får vi se hur det blir sen. Största utmaningen blir att dra dit publik, men också att underhållningsvärdet ska vara högt.
Hjälten från Öresund är en klassisk förväxlingskomedi – en fars av Franz Arnold och Ernst Bach, känd i Sverige genom Nils Poppes version från 1978. Claes spelar fröhandlaren Pettersson, som av misstag blir hjälte efter att ha räddat en ung dam på felaktiga grunder. Det leder till både bröllopsplaner och en rad förvecklingar med en barsk hushållerska, hemligheter och romantiskt trassel.
– I grunden handlar det om vad som händer när en lögn får leva vidare – och hur snabbt man kan snärja in sig i sina egna lögner. Varje gång jag går in i ett nytt projekt känns det lite motigt precis innan, men så fort jag är igång och repliker börjar sätta sig så är det enbart kul. Sommarteater är ju alltid roligt.
Läs även: Hasse Andersson: ”Gud kan man lika gärna prata med ute i skogen”
Claes Malmberg om Eva Rydberg
För Claes är det tydligt vad som bär upp riktigt bra komedi – och egentligen all teater.
– Det är så många som verkar tro att teater, och speciellt komedier nuförtiden, bygger på en massa fyndiga repliker staplade på varandra och då försvinner det väsentliga. Det finns inget värre än en pratig teater som inte har en bra historia eller situation. Komik uppstår ju i förvecklingar, möten mellan människor och olika konflikter, säger Claes och menar att många underskattar svårigheten i att skriva bra komedi idag.
Att dessutom få arbeta sida vid sida med Eva Rydberg ännu en sommar ser han som en ynnest.
– Hon är så oerhört skicklig och har ett artisteri på väldigt hög nivå. Ju bättre den är som du spelar mot desto bättre blir du själv. Jag älskar att jobba med människor som är duktiga på sitt jobb, då kan det se ut som att jag själv är bra, säger han och ler.
– Eva är 83 bast och dansar och hoppar som aldrig förr, det kan ju dessutom bli upp till 50 grader uppe på scen en varm sommardag, men hon sprattlar på.
Inte rädd för att åldras
Att ha uppnått pensionsålder är däremot inget Claes själv riktigt identifierar sig med. Grejen är att han känner sig snarare som 35.
– Det är rätt chockerande att jag känner mig så mycket yngre än vad jag egentligen är. Jag har samtidigt aldrig haft några problem med att bli äldre utan insett att det inte är så mycket man kan göra något åt.
Arbetslusten är fortfarande stark. Claes har alltid jobbat mycket och nog vant sig vid att alltid ha fullt upp.
– Men visst kan jag tacka nej till vissa produktioner idag som jag i början var lite för ängslig att tacka nej till. Jag kan välja lite mer idag. Sedan har jag aldrig någonsin räknat med att jag ska få jobb, än idag blir jag lika glad för att någon vill ha mig. Jag tar absolut inget för givet. Men visst är det lite häpnadsväckande för en man i min ålder, med tanke på att det är skottpengar på gubbar i vår ålder just nu? Vi lever ju i en ungdomskultur, så att jag har lika mycket jobb idag som när jag var trettio ser jag enbart som en välsignelse.
Läs även: Pernilla August håller nyfikenheten vid liv: ”Invanda mönster skrämmer mig”
Att vara offentlig i Sverige upplever han inte som särskilt betungande.
– Nu har jag ju inte testat det i något annat land, men jag tror verkligen att Sverige hör till ett av de enklaste. Folk tittar lite, men alla som kommer fram och vill prata eller ta en selfie är så försynta och vänliga. Perla, min dotter, har det lite mer hysteriskt: Influensers och TikTok-stjärnor har fans som är mer på. Blir jag stoppad av den generationen så är det ju inte för någon film jag medverkat i, utan för att jag är Perlas pappa.
Borde göra enat motstånd
När samtalet glider in på kulturens roll i oroliga tider blir han engagerad. Han tycker ibland att till exempel en privat teater och en institutionsteater har så olika utgångspunkter och att man fortfarande bygger murar och har en ganska fördomsfull relation mellan dessa.
– Det är så onödigt med tanke på att vi alla befinner oss i en situation där kulturen är satt på undantag. Vi borde istället samla våra krafter och göra motstånd mot alla nedskärningar som sker. Jag har varit på båda typer av teatrar och de har båda mycket att lära av varandra.
Att få publiken att skratta är fortfarande en stark drivkraft. Det ger honom en kick.
– Alla som fått vara med om att få en hel publik på tusen personer att skratta samtidigt åt det man säger inser hur lustfyllt det är. Det är en enorm glädje. Teater svänger som musik – utan sväng blir det inte bra. Teater och musikalitet ligger otroligt nära varandra, det handlar om rätt rytm och energi.
Vill ge publiken skratt och energi
Claes känner sig aldrig trött efter att ha spelat teater för han får sådan adrenalin av att stå på scen.
– Jag är piggare efter än innan för man får så mycket tillbaka. Att få ägna sig åt komisk teater är ett privilegium.
Musikaliteten finns där, även om han inte kallar sig instrumentalist.
– Jag är för lat för att ha lärt mig spela något instrument, men jag har en rätt funktionell sångröst. Någon Tommy Körberg är jag inte, men det är det ju få som är. Å andra sidan spelar inte han lika bra teater som jag …
Claes uppgift är att göra sin publik lycklig för stunden och att det kan ge dem ork eller energi att ta tag i sina andra problem.
Och skrattet ligger honom nära.
– Ja, jag tycker om att skratta. Ju äldre man blir desto mer har man sett och hört och därmed kräver man kanske lite mer för ett skratt. Man kan se igenom lite mer idag på grund av den erfarenhet man har och därmed är man inte lika lättflörtad.
Läs även: Samuel Fröler skippar recensionerna: ”Jag blir inte fascinerad av mig själv längre”
Flyttat 30 gånger
Privat har livet rört sig mellan många adresser. Claes har flyttat närmare 30 gånger genom åren. Lägg därtill fem barn med fyra olika kvinnor – och det är inte konstigt att han själv funderat över om det funnits ett drag av flykt i hans livsval.
– Kanske var det så när jag gick igenom mörkare perioder av mitt liv. Livet är en process som landat väldigt väl, men jag har såklart gjort misstag på vägen. Men jag har lugnat ner mig, hittat mina sammanhang och trivs med mig själv idag.
Samtidigt menar han att det inte handlat om rastlöshet, utan snarare om nyfikenhet.
Sedan fyra år tillbaka har han slagit ner sina bopålar i Barsebäck – en plats han har svårt att föreställa sig att lämna.
– Jag trivs jättebra där, jag är som en reinkarnerad skåning som hamnade fel. Att bo i Barsebäck är underbart, landskapet gör mig lugn och här hinner jag med mig själv. Jag har precis köpt en elcykel och det tar bara några minuter att åka ner med den till havet och ta sig ett dopp. Jag badar långt in på säsongen och badar gärna när det är kallt. Jag älskar att bada.
Sedan snart fyra år delar han livet med Hanna, som också är skådespelare.
Claes beskriver sin flickvän som klok, omtänksam och självständig.
– Hanna en fin person med skinn på näsan som vet vad hon vill. Det som alltid attraherat mig är kvinnor som lever sina liv med sina egna åsikter.
Hanna har sin lägenhet på Södermalm i Stockholm, och paret pendlar mellan de två hemmen. På frågan om det vankas bröllop skrattar Claes.
– Vi får se. Det är ju inte det som är det viktigaste. Att man har en god relation är ju viktigare än vad man har för stämpel. Främsta skälet till att gifta sig är ju att få en rolig fest. Men jag har varit gift tre gånger redan så jag måste vara lite försiktig med det där. Men vi får se, det är inget som är aktuellt idag i alla fall.
Mår bra tack vare bromsmedicin
Tre äktenskap har ändå gett honom perspektiv. Han har blivit ”lugnare och bättre” med åren. Mellan honom och Hanna är det ganska stor åldersskillnad.
– Det skiljer tjugoåtta år, men kärleken är blind och det är tur att hon är den blinda, skämtar Claes och fortsätter:
– Det finns många fördelar med det, men även nackdelar. Som att jag har fem barn och fem barnbarn och hon har inga, vilket är praktiskt komplicerat. För eftersom jag har min cancer så kan jag inte göra fler barn. Fördelen är att jag inte har några småbarn längre så vi lever ju som ett barnlöst par.
Hade du velat ha fler barn om du kunnat?
– Nej, att bli en alltför ålderstigen pappa är inte riktigt rättvist mot ett barn, kan jag tycka rent personligen. Jag har vänner som blivit pappa i den åldern och det verkar funka, men ja, folk får göra som de vill.
Hur mår du idag?
– Trots att min prostatacancer kom tillbaka och jag förra året fick besked om att den hade spridit sig till både lungor och sköldkörtel, mår jag – tack vare bromsmediciner – oförskämt bra. Jag prövade först en annan medicin, men den gav mig en rad biverkningar. Jag blev deprimerad och mådde riktigt dåligt under den perioden, mycket på grund av att man tog bort all testosteron. Den medicin jag har nu fungerar däremot betydligt bättre.
Läs även: Skådespelaren Henrik Norlén: ”Det tog många misslyckanden innan jag hittade rätt i livet”
Känner du oro?
– Nej, jag oroar mig aldrig. Kanske för att jag har en enorm förmåga att förtränga. Eller så är jag bara en rationell person. Jag har ju ägnat mig väldigt mycket åt att filosofera och reflektera över existensen, vilket varit en stor hjälp för mig. Jag funderar på den här typen av frågor säkert någon gång om dagen och märker att det ger mig en viss ton i livet, en känsla av tacksamhet.
Har det alltid varit så?
– Nej, som yngre hade jag mer oro. Inte minst under min tonårsperiod. Jag bar på en hel del onödiga skuldkänslor över min pappas missbruk och efter hans bortgång.
Kallar du dig själv buddist än idag?
– Absolut. Buddismen är en karta och hjälp som handlar om att hitta vissa sidor hos sig själv och det kan ta sin tid. Vissa saker i livet lär man sig att bära, allt i livet går inte att lösa. Det är ingen som skrivit på något rättvisekontrakt. Hur jag än ser på min cancer så kan jag i jämförelse med många andra tänka att jag haft tur. Vi har alla en utmätt tid, men jag är fortfarande behandlingsbar till skillnad från många andra. Med det sagt hade jag såklart hellre varit utan än med cancer, men jag lär mig nog något genom detta med.
Vad lär du dig då?
– Att uppskatta min omgivning på ett nytt sätt. Jag har lärt mig att bli mer lugn och har insett att det jag sysslar med är viktigt för stunden, men inte viktigast på jorden.
Är du rädd för att dö?
– Nej, det är jag inte. Men fråga mig igen när det är trettio sekunder kvar.
– Mitt grundläge är att jag är lycklig som person. Jag kan betala mina räkningar, göra i stort sett vad jag vill och oroar mig inte. Jag har Hanna, fina barn som är självständiga och barnbarn. Jag kan inte kräva mer av livet.
Hur är som pappa i jämförelse med den du blivit med dina barnbarn?
– Papparollen är svårare tycker jag. Det är mer stressigt att vara förälder, med karriär och barn på samma gång, som gör att man inte är fullt så närvarande som man är med sina barnbarn. Det är en enklare relation och jag trivs väldigt bra med att hänga med barnbarnen och de verkar tycka om mig även om vi umgås på mina premisser.
Vad gör du och Hanna en ledig dag?
– Då går vi på NK. Hon tycker om att shoppa och jag går med. Sedan jag blev tillsammans med henne kan man väl säga att jag fått lite bättre klädstil.
Vilken fördom tror du är den vanligaste om dig?
– Kanske att jag haft ett hetsigt temperament, en gapig göteborgare typ. Jag är nog mycket lugnare än vad folk förväntar sig. Man kanske inte heller ser mig som en särskilt insiktsfull tänkande människa?
Har du någon last?
– Glass får jag inte nog av, speciellt italiensk. Det är något med att det är så kallt och gott.
För att du är en varmblodig person?
– Ja, jag tror det är så. Jag fryser sällan.
Finns det något du jagade efter som yngre som känns mindre viktigt idag?
– Framgång! Men det är ju lätt att säga nu när jag har nått den. Det är lätt att idag säga att min karriär inte skulle betyda något, men det är klart att den gör. Men jag jagar den inte längre. Jag tycker det är roligt att tjäna bra med pengar, men det är inte enda motivationen. Än idag är det lusten som driver mig.
Hur vill du helst dö?
– Gärna lugnt och sansat, fullt medveten om att jag ska dö och utan smärta, omgiven av människor som betyder mycket för mig. Det hade varit den största välsignelsen. Det har nog med mitt ego att göra. Min sista sorti vill jag inte bli lurad på. Det är narcissisten i mig som talar – den stora skådespelarens avsked. Jag skulle nog gärna läsa en dikt också! Men det är ju inget jag bestämmer själv. Det får bli som det blir.
