Politikern Birgitta Ohlsson räddadas av en okänd man: ”Jag skulle vilja träffa min donator”

Det är sensommaren 2025 och en i alla avseenden mörk kväll i Washington DC. Några timmar tidigare har Birgitta Ohlsson fått beskedet som alla cancerpatienter fruktar. Ett fält på hennes revben ser på röntgenbilderna ut att vara invaderat av metastaser. Hemma i Stockholm sover maken Mark och de två döttrarna lyckligt ovetande om det troliga återfallet. 

För Birgitta är det omöjligt att komma till ro. Hon sätter i gång datorn och påbörjar arbetet med boken som hon skrev kontrakt på redan året innan och som borde vara i det närmaste färdig vid det här laget, om det inte vore för ett krävande yrkesliv i kombination med en ännu mer krävande sjukdomssvardag som på senare tid innehållit ett pärlband av motgångar: Misstänkt hudcancer, ärtformade knölar i det friska bröstet, en förstorad knöl på sköldkörteln, ytterligare en försämring av redan dåliga levervärden, och därtill en serie infektioner.

– Vågen av bakslag fick mig att tänka att jag kanske inte hade så mycket tid på mig. Det var nu jag måste få klar boken. Det fick mig att disciplinera mig och sitta kvar på jobbet på kvällarna och skriva.

Birgitta Ohlsson

Ålder: 51 år.
Familj: Maken Mark Klamberg, professor i folkrätt vid Stockholms universitet, samt döttrarna Stella, 16, och Olivia, 12.
Bor: I Stockholm.
Yrke: Riksdagskandidat för Centerpartiet och författare.
Bästa karaktärsdrag: Att jag är optimistiskt lagd.
Sämsta karaktärsdrag: Min tids­optimism. Jag blir inte sen för att jag såsar utan för att planerar in för mycket och har svårt att säga nej.
Aktuell: Med boken ”Hon jag en gång var”, Bokförlaget Forum.

Skrivit självbiografin ”Hon jag en gång var”

Ett drygt år senare är Birgitta i mål med uppdraget hon gav sig själv den där kvällen i Washington DC. Den nära 300 sidor långa självbiografiska skildringen ”Hon jag en gång var” ligger redo att möta världen. Och författarinnan själv har fått vara med på hela resan mot utgivning, vilket var långt ifrån en självklarhet för Birgitta när hon skrev förordet som inleds med den ödesmättade meningen: ”Jag vet inte om jag lever när den här boken går i tryck.” 

Vad Birgitta inte visste när hon formulerade den var att orosmolnen som förmörkade hennes tillvaro just då med tiden skulle skingras. Fläckarna på hennes armar var inte hudcancer, knölarna i bröstet var godartade liksom knölen på sköldkörteln, och levervärdena skulle komma att stabiliseras. Men framför allt, de ­befarade metastaserna på hennes revben skulle i slutändan visa sig vara falskt alarm.

– Jag var paralyserad av ångest i tre månader innan jag fick veta det. Det som nog är svårast att förstå för dem utan egen erfarenhet av cancer är berg- och dalbanan av känslor man går igenom. I ena stunden kan man vara euforisk över ett glädjande röntgenbesked eller blodprovsresultat, för att i nästa befinna sig härnere när det är något som inte ser bra ut, förklarar hon och sänker handen så långt det går.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Carl Bildt om världsläget, nya boken – och årets roligaste klipp på CNN: ”Vi är ju helt besatta av Trump”

Cancern har hållit tillbaka Birgitta Ohlssons engagemang

Den högst berättigade omvärldsoron eldade på Birgittas dödsångest. Tanken på att kanske i likhet med USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright, som fram till sin död var styrelseordförande för National Democratic Institute där Birgitta arbetade som avdelningschef, behöva lämna världen när den såg som dystrast ut lade sten på hennes börda. Att som demokratisk förkämpe vara allvarligt sjuk i en era då ett flertal diktatoriska ledare har kommit till makten och det pågår fler krig och väpnade konflikter i världen än någonsin tidigare i modern tid fick Birgitta att känna att tajmingen var extra olycklig.

– Som en engagerad person vill jag vara där saker händer och kunna påverka. Därför har det känts väldigt frust­rerande att kroppen hållit tillbaka mitt engagemang. På grund av min stora immunkänslighet har jag varit tvungen att överlämna sådant som jag har arbetat fram till andra och inte ens kunnat gå på demonstrationer för Ukraina eller mot Trump. 

– Ju bättre jag mått, desto mer har det där också blivit en drivkraft. När man har varit uträknad och börjar ta sig tillbaka blir värderingarna man bär med sig ännu tydligare.

Politisk som 10-åring

Liberalismen fick Birgitta redan med modersmjölken. Både mamma Eva och pappa Bengt var hängivna folkpartister. Den sistnämnda blev med tiden också kommunalråd i hemstaden Linköping. Det brådmogna ensambarnet Birgitta hängde med på partimöten och delade ut flygblad för Folkpartiet redan som tioåring. Men att ”lilla Gittan” var ett framtida ministerämne har hon senare förstått varken föresvävade hennes lärare eller andra som kände henne på den tiden.

– Ända upp i gymnasiet var jag ganska nedtonad. Jag var aldrig någon sådan där sprakande personlighet. Även om jag hade många åsikter uttryckte jag dem sällan, jag var mer av en betraktare. Först när jag som 19-åring flyttade till Stockholm blommade jag ut.

Det var på väg till studierna i statsvetenskap som Birgitta en regnig dag sprang på en representant för Folkpartiets ungdomsförbund som stod vid tunnelbanan och delade ut flygblad.

– En kombination av att jag hade min ideologiska hemvist i Folkpartiet, att jag behövde ett fritidsintresse och att jag tyckte synd om den stackars killen som stod där i regnet fick mig att ansluta mig. Sedan blev jag väldigt snabbt indragen i partipolitiken.

Birgitta Ohlsson är riksdagskandidat för Centerpartiet

Nyss fyllda 24 valdes Birgitta i augusti 1999 till ordförande för Liberala ungdomsförbundet. Om hon hade förlorat omröstningen om ordförandeskapet tror hon att hon hade gett upp politiken. Lika kompromisslös var Birgitta då hon 18 år och två ministerposter senare, i protest mot partiets högerglidning, valde att utmana Jan Björklund om partiledarposten. När hon drog det kortaste strået lämnade hon inte bara Liberalerna utan också politiken för, vad hon trodde då, all framtid. 

Att Birgitta nu är tillbaka i hetluften, denna gång som riksdagskandidat för Centerpartiet, förvånar nog många – speciellt de som i intervjuprogrammet ”Min sanning” från 2022 hört henne säga att det är en självförbrännande livsstil att verka inom toppolitiken.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Advokaten Anne Ramberg står för sina åsikter: ”Jag har svårt att inte lägga näsan i blöt”

– Det tycker jag fortfarande att det är, speciellt så här i valtider. Man ska hela tiden vara tillgänglig, närvarande och uppdaterad på sina sociala medier. Det är klart att jag med min sjukdomshistoria frågade mig: Vill jag utsätta mig för det igen? Jag kom fram till att det här valet är så viktigt för vilket vägval vi ska göra som land att det var rätt beslut för mig. Men jag vill betona att jag är en mönsterpatient på så sätt att jag är väldigt noggrann med att ta mina mediciner och oftast lyssnar på läkarnas direktiv.

Märk väl att hon säger ”oftast”, inte ”alltid”. Ett av få tillfällen då Birgitta valt att gå emot läkarnas rekommendationer var när de rådde henne att vänta med bröstrekonstruktion till efter bröstcanceroperationen. Birgitta vägrade att vakna upp med bara ett bröst. ”Vad det hade gjort med min redan sargade självkänsla vill jag inte ens tänka på”, skriver hon i boken. 

Annars har de senaste åren i hennes liv varit en studie i uppbådande av modet att låta sig exponeras offentligt i hela sin utsatthet – i avsaknad av hår eller på andra sätt märkt av sjukdomen – vilket går på tvärs med hur man inom politiken tuktas att framvisa en frisk, hurtig och oantastlig yta och efter bästa förmåga dölja eventuella krämpor.

– Jag tror inte att det går att hitta så många andra politiker som visar sig lika sårbara som jag. Jag har försökt hämta inspiration från världens första kvinnliga folkvalda president Vigdis Finnbogadóttir på Island som några år innan hon tillträdde sitt ämbete hade haft bröstcancer och trots hån och ifrågasättanden om hur hon skulle klara av sitt presidentskap med bara ett bröst vågade vara öppen om det.

Fick inte krama barnen som cancersjuk

Birgitta skriver också mycket om det oförenliga i att vara cancerdrabbad och mamma till två minderåriga barn.

– I mitt jobb har jag jag sällan känt dåligt samvete gentemot mina döttrar. Jag resonerar att det jag gör där bidrar till ett bättre samhälle för dem när de växer upp och får barn. Cancern bidrar däremot inte till någonting. Den bara förstör mig och stjäl tid. I perioder har jag nästan känt mig som en spet­älsk som på grund av infektionsrisken har tvingats sitta en bit bort från familjen i tv-soffan med munskydd. När flickorna varit ledsna och behövt tröst har jag ibland kramat dem trots att jag inte borde, med konsekvensen att jag ständigt har blivit sjuk. Jag har känt att hur jag än gör så gör jag fel.

Intuitionen sa Birgitta att det var fråga om cancer då hon sommaren 2021 kände en ömhet och stelhet i sitt högra bröst och en svullnad under armhålan. Den aggressiva cancerformen tvingade henne till 34 omgångar av cytostatikabehandling under två års tid. Trots de tuffa cellgifterna var återfallsrisken hög. Våren 2022 knappade Birgitta in detaljerade uppgifter om sin sjukdom och behandling i ett riskberäkningsverktyg som universitetet i Cambridge har utvecklat. På dataskärmen uppenbarade sig siffror över hur stor chans det var att hon skulle leva om fem, tio och femton år.

– När jag såg dem satte jag mig på ­toaletten och grät. Då blev det så påtagligt vad jag hade att spela med.

Läkarna pratade om palliativ vård

Birgittas effektivaste motgift mot cancerångesten har varit arbete. Året innan tumören gav sig till känna hade hon tillträtt sitt nya toppjobb på National Democratic Institute. Sjukdomen förhalade den efterlängtade flytten till Washington DC där institutet har sitt högkvarter. Efter avslutad behandling kunde familjen Ohlsson-Klamberg äntligen komma i väg sommaren 2023. Kanske skulle de kunna inleda ett nytt, cancerfritt livskapitel i det pastell­gula huset med körsbärsträd på tomten i den historiska stadsdelen Georgetown. 

Men under hösten började Birgitta få svårt att andas. I januari 2024 var hon så medtagen att hon var tvungen att ta stöd mot husfasaderna när hon masade sig hemåt efter att ha följt minstingen Olivia till skolan. Senare samma dag blev det ambulansfärd till sjukhuset där man konstaterade att cellgifterna mot bröstcancern resulterat i akut myeloisk leukemi (AML). Om oddsen för överlevnad varit dåliga innan så var de närmast mikroskopiska nu.

– Läkarna började prata om palliativ vård, men det vägrade jag att acceptera. Jag kunde inte ta in det utan blev bara arg. Då frågan om en stamcellstransplantation kom upp var mina amerikanska läkare först oense om det var tillrådligt. När jag till slut bestämde mig för att genomföra transplantationen och skrev in mig på sjukhuset tänkte jag: Jag kanske aldrig kommer ut härifrån, men då har jag i alla fall tagit chansen.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Håkan Juholt dök upp i dokusåpa: ”Min fru tyckte att jag inte var riktigt klok”

Vill träffa sin donator

När vi ses har tvåårsdagen av den till synes lyckade transplantationen nyligen passerat och Birgitta har precis fått besked om att hon nu är fri att avslöja sin identitet för den tyska man som bara var 21 år när han donerade sina stamceller till henne.

– Om han delar samma önskan skulle jag gärna vilja träffa honom i framtiden. Vi får se om jag får något svar från honom.

Birgitta har inte bara utrustats med ett helt nytt immunförsvar, sjukdomserfarenheten har också stärkt hennes mentala motståndskraft.

– Jag har blivit härdad, men inte förhärdad. Det har funnits perioder när jag varit väldigt cynisk och svartsynt. Fortfarande har jag statistiken skvalpande i mitt huvud. Jag vet att det är stor risk att jag får tillbaka någon form av cancer. Men om jag hela tiden skulle låta mig tyngas av det skulle jag inte kunna leva. Så länge jag mår bra får jag inte fastna i de tankarna.

Mer medveten om vikten att ta hand om sig själv

Arbetshästen Birgitta Ohlsson tycks alltjämt vara ett under av effektivitet. Efter vårt förmiddagsmöte väntar ljudboksinläsning under eftermiddagen och valkampanjande på kvällen. Men cancerbataljerna har fått henne att bli mer medveten om livets skörhet och vikten av att ta hand om sig själv, försäkrar hon.

– Jag har också blivit mer känslig för miljöer. Numera vill jag bara vara bland människor som är snälla och schyssta. När jag hör folk som är elaka och polariserande drar jag mig undan. Det har blivit ännu viktigare för mig att vistas på ställen där jag kan landa mjukt.

Den redan uppnådda livstidsdosen av cellgifter har gjort hennes skelett ömtåligare. Emellanåt händer det att Birgitta bokstavligen landar hårt efter ett fall och bryter något av revbenen.

– För många människor innebär det jättestor dramatik, men jag är bara glad så länge de på akuten konstaterar att inte lungan punkterats. Det är inte bra att bryta ett revben, men det är heller inte världens undergång.