Det stod visserligen ett piano mot skorstensstocken hemma i villan på Åkervägen i Sollentuna. Men det var mest som en prydnad. Samma sak med den akustiska gitarren som hängde ovanför grammofonen. Mamma Margit hade köpt den som ung, men snabbt tröttnat. Varken hon eller pappa Arne var speciellt musikaliska.
Sönerna Ted och Kenneth, däremot, kunde inte hålla fingrarna i styr från instrumenten.
På Turebergs IF:s årliga julmarknad gjorde den blott fyraårige Ted debut med en av Kenneth specialskriven text till Johnny & The Hurricanes Red river rock: ”Jag är Ted och jag har mina bröder. Jag har sportstjärnans rytm i mitt blod”.
Strax senare fick han ett knappdragspel, som pappa köpt på Järntorget i Gamla stan – allt medan Kenneth stod i skolans slöjdsal och hyvlade på en elplanka.
Sina kompositioner spelade bröderna Gärdestad därefter in på en rullbandspelare av märket Ferguson i Teds pojkrum i källaren och hade snart så många låtar att de ansåg sig mogna för en större publik.
Det blev Ted, nu femton år, som till slut gjorde slag i saken.
En höstdag 1971 kom han infarande genom dörren på Kungliga Tekniska Högskolan, där Kenneth höll på med sitt examensarbete, och ropade:
– Nu måste vi gå till ett skivbolag!
Varvid Kenneth lite yrvaket tittade upp, nickade och sa:
– Jo, det är kanske dags nu …
Och Ted var född för musikscenen, det märktes tidigt.
Första skivan Undringar när Ted var 15 år
Tio år gammal axlade han rollen som pojken Sven i julkalendern En småstad vid seklets början. Strax efteråt spelade han dragspel inför hela svenska folket i Hylands Hörna och uppträdde på Lorensbergsteatern i Göteborg med bland annat Kolapapperskung – ett tidigt inlägg i miljödebatten.
Och var Stikkan Andersson, Björn Ulvaeus och Benny Andersson till en början skeptiska gentemot de båda bröderna som en dag knackade på i Polarstudion med en plastkasse full av låtar, ändrade de åsikt redan efter några minuter.
Snabbt gjordes en första platta, Undringar, som än idag betraktas som ett mästerverk. Varvid folkhemmet plötsligt hade fått en ny idol: Fräknig, blond och blott 15 år gammal.
Teds album
- 1972 – Undringar
- 1973 – Ted
- 1974 – Upptåg
- 1976 – Franska kort
- 1978 – Blue Virgin Isles
- 1980 – I’d Rather Write a Symphony
- 1981 – Stormvarning
- 1994 – Äntligen på väg
Skulle någon vid denna tid ha sagt att detta var en kille som omsider skulle hamna i en religiös sekt, gå ner sig i depression och slutligen begå självmord, hade alla bara skakat på huvudet.
För Ted Arnbjörn Gärdestad, född 18 februari 1956 i Sollentuna församling, var än så länge ett livsglatt, hyperbegåvat kraftpaket som charmade alla, tjejer mest, och spelade tennis som en Gud.
Ted nådde final i Kalle Anka Cup, men en viss Björn Borg stod för motståndet, så det gick som det gick. Efteråt blev de goda vänner. Björn kunde dyka upp i studion emellanåt för att kolla hur inspelningarna gick. Båda var också kära i landets bästa tennistjej på den tiden, Helena Anliot. Det är henne debutplattans första spår Helena är tillägnad: ”När jag ser dig, då slutar jag tänka. När jag hör dig, då hettar min kind.”
Kenneth Gärdestad skrev texterna
Kenneth skrev texterna, men han och Ted hade sedan barndomen utvecklat en nästan telepatisk kontakt. Storebror visste ofta exakt vad Ted ville säga med sin musik.
Och låtarna dolde nästan alltid ledtrådar till deras eget liv:
Kaliforniens guld var från början skriven som en vaggvisa till Teds airedaleterrier Little Jolly.
LÄS ÄVEN: 10 saker du inte visste om Svensktoppen
Angela var en av tjejerna som jobbade på Polarstudion.
Eiffeltornet hette först ”I’m gonna jump from the Hancock Tower” – en fras som Kenneth kom på under en bilfärd genom Chicago.
En vandring längs Seine, där pornografiska bilder från seklets början satt upphängda med klädnypor, blev Franska kort.
Sol, vind och vatten hette från början ”Sol, v i n och vatten”, men fick byta namn eftersom Ted ansågs för ung för att kopplas ihop med alkohol.
Klöversnoa hade i sin tur en rad om ”fogdarna som borde fara åt skogarna”, vilket var en kul gliring till pappa Arne Gärdestad, som var förste kronoassistent på skattemyndigheten i Solna.
Sagt om Ted Gärdestad
”Att spela in med Ted var en magisk upplevelse. Trots sin ringa ålder visste han precis vad han ville, var makalöst musikalisk och hade en osviklig känsla för melodier som liksom kletade fast vid trumhinnan.
Var han i sitt esse i studion, kunde han greppa en klädgalge och låtsasdirigera blås och orkester.
En gång tyckte han att vi skulle släpa dit en hel symfoniorkester bara för ett enda ackord. Benny Andersson invände:
– Du, Ted, det blir ett väldigt dyrt ackord. Kanske 20-30 000 kronor!
– Jamen, en tamburin i alla fall…?”
Janne Schaffer, studiomusiker på Teds första plattor.
Återvände från Oregon och Bhagwanrörelsen med schizofreni
För blickar man tillbaka i den gärdestadska släkthistorien, är det svårt att finna något annat än genomvanliga rekorderliga svenskar som aldrig gjorde speciellt mycket väsen av sig. En dräng utanför Tranås. En soldat i Blekinge. En torpare i Ydre. Ja, det handlar nästan uteslutande om människor som brukade jorden, skaffade sex sju barn och höll en låg profil.
På det viset var familjen Gärdestads yngste son en ensam satellit – och med tiden allt ensammare.
Efter tre år i Oregon i den sekt som skapats av indiern Bhagwan, återvände Ted 1986 till hemlandet starkt förvirrad, trasig, skygg och uppenbarligen schizofren.
Han kunde vända sig om på en krog och skälla ut ett sällskap som han tyckte pratade skit om honom.
Han kastade tegelstenar på några gamla damer på Östermalm.
Han slog sönder brodern Kenneths lägenhet.
Han försökte göra comeback, men journalisterna som skickades att intervjua honom kom hem med blott tre fyra meningar. Det var som att tala med en papegoja som hade lärt sig några få fraser utantill:
”Jag är glad att stå på scenen igen.”
”Jag hade det bra hos Bhagwan.”
”Jag hoppas min publik kommer ihåg mig.”
Inget mer.
En dag upptäckte Kenneth att Ted ovanför en stol i källaren hade skruvat fast en krok, som till en snara.
Och fast mamma Margit försökte sköta pillerburkarna med antidepressiva mediciner, ville Ted hela tiden ha mer.
Ted Gärdestad tog sitt liv 41 år gammal
Det åktes i skytteltrafik till det nattöppna apoteket vid Centralen och en gång tvingades Kenneth larma polisen eftersom Ted var så psykotisk och våldsam.
”Vi skrek i tystnad, så Ted inte skulle höra” har han senare beskrivit de sista månaderna med sin lillebror – samtidigt som han med galghumor kunde citera en extra bekymrad psykiatriker:
”Jag kan bara konstatera att din lillebror har allvarliga psykiska problem. Nyss sa han att han en gång hade spelat tennisfinal mot Björn Borg!”
När döden till slut hann ifatt den 41-årige Ted Gärdestad vid 15-tiden på midsommardagen 1995 – en storhelg då många akutmottagningar var stängda – var det i form av ett pendeltåg vid Häggviks station.
När pappa Arne efteråt blev uppringd av Expressen som bad honom nämna sin favoritlåt av sonen, svarade han utan att tänka efter: Can’t stop the train.
Hyllningskonsert
I år skulle Ted Gärdestad ha fyllt 70 år, vilket uppmärksammas med en hyllningskonsert i Berwaldhallen i mars. Artister som Ellen Krauss, Seinabo Sey, Niklas Strömstedt och Gärdestads dotter Sara Sakarias medverkar, tillsammans med Sveriges Radios symfoniorkester.
