Fredrika Bremer – egensinnig, modig och ensam på sitt livs resa

September 1849. Ångfartyget Canada stävar västerut över Atlanten. Kursen är satt på New York. Ombord finns den svenska författaren Fredrika Bremer. Hon är känd för sina romaner som utspelar sig i och kring familjen och vardagslivet. Men nu, vid 48 års ålder, är hon trött på att enbart bry sig om den lilla världen. Hon är less på den instängda lägenheten i Stockholm där hon tillbringat vintrarna och på slottet i Österhaninge dit hon flyttat varje sommar. Hon är trött på att bara skriva om den värld som kretsar kring hemmet.

Hennes liv må ha varit burget, bekvämt och fint, men också fyllt av allt som är gammalt, invant, inskränkt och välkänt. Allt det där har hon med sina första romaner gjort revolt mot. Nu är det dags att vidga horisonten, att spränga puppan, flyga som en fjäril, få vingar, se ljuset.

Därför har hon gett sig ut på sitt livs resa. Hon ska besöka den nya världen. Ingen liten snabb nöjestur, utan en längre resa för att lära sig hur man gör och vad man pratar om där ute i den stora världen. Hon ska förstås inte emigrera som Karl-Oskar, Kristina och många andra svenskar gjorde vid den här tiden. Fredrika är av en helt annan sort. Hon har aldrig behövt oroa sig för sådant som de flesta av medborgarna i fattig-Sverige plågas av. Hennes pappa är rik som ett troll. Sedan barnsben är hon van vid att sätta sig vid dukade bord och van vid tjänstefolk som tar hand om disken, lägger fram lagade och nytvättade kläder och ser till att en droska körs fram om hon skulle behöva ta sig någonstans.

Fredrika Bremer reser helt själv

Den stora äventyrliga resa hon nu gett sig ut på är därför en utmaning. Hon reser ju på egen hand. Verkligen på egen hand. Varken assistent eller uppasserska är med. Hon ska klara sig själv. Det är hon och världen. Inget ska komma emellan dem. Det är så hon tänker.

Hon har stora förväntningar och föreställer sig att nybyggarlandet på andra sidan havet rymmer en ny sorts mänsklighet, som är lite klokare, lite friare, lite jämlikare, lite lyckligare, lite renare. Kort sagt, lite bättre än det gamla slitna Europa. På ett sätt reser hon för att fly. På ett annat sätt reser hon för att lära sig något nytt, utvecklas och för att komma tillbaka förvandlad. Som puppan som blir en fjäril. Där hon sitter på däck mitt ute på Atlanten tänker hon att hon inte bara ska omfamna och utforska det nya, utan också själv förnyas. Men hon reser också för att berätta om sina upplevelser för andra. Under hela Amerikaresan kommer hon att skriva praktiskt taget dagligen.

Fredrika har det verkligen mycket bättre ombord än Karl-Oskar och Kristina. Visserligen reser hon utan sällskap, något i sig revolutionerande för en europeisk kvinna i 1800-talets mitt. Men hon saknar inte resurser. Har man en rejäl reskassa, och det har hon, kan resandet aldrig bli särskilt besvärligt eller utmanande. Atlantöverfarten är rena rama lyxkryssningen i jämförelse med emigranternas resa. Hon äter och dricker dagarna i ända. Bord dukas och dukas av, om och om igen. Måltiderna avlöser varandra. ”Allt är rikt och grant. Jo, här leva vi riktigt ståtligt”, skriver hon i brevet till systern.

Men en sak har de gemensamt, de eländiga emigranterna från Småland och den belevade bildningsresenären från Stockholm. De har förväntningar, men har ingen aning om hur det egentligen kommer att bli. Förstås rädda, samtidigt hoppfulla. Kombinationen som gör att det pirrar i magen.

Internationellt känd författare när hon kommer till New York

Hennes ankomst till New York är väntad. Hon är ju inte vem som helst. Hon är redan en internationellt känd författare. Hon är översatt till engelska och läst även i Amerika. Så hon får eskort till hotellet. Inte till vilket hotell som helst, utan till Astor House, New Yorks första och hittills enda lyxhotell. De närmaste dagarna är fyllda av möten med människor och studiebesök. Hon får mängder av brev från amerikaner som hört om hennes ankomst och skriver att de antingen vill träffa henne eller att hon skickar dem sin autograf. Första dygnet skakar hon hand med en sisådär 70–80 människor.

New York har förstås inga skyskrapor 1849. Men ett högt tempo och trängsel på gatorna råder redan. När hon åker häst-och-vagn på Manhattan stör hon sig på trängseln. Samtidigt är hon imponerad av kuskarnas körskicklighet när de svänger, kilar sig emellan och trasslar sig fram ur ”gordiska knutar av kärror och vagnar”. Plötsligt har hon ett hästhuvud från ett annat fordon halvt inne i sin vagn. Plötsligt girar hennes ekipage åt andra hållet så att hon kastas åt sidan på sätet.

Överlag tycker hon att staden New York, det första som de flesta av immigranterna ser av den nya världen, är tråkig och bråkig med allt för mycket rummel och tummel och huller om buller, och där stygga ångor förpestar luften. Hon känner det som att New York är den sista staden i världen hon skulle vilja bo i. Den är ju som ett enda stort hotell, en karavanseraj för både amerikaner och européer.

Som så många andra svenska resenärer efter henne tycker hon att det är något bekant över det hon ser på andra sidan Atlanten. De skogsklädda höjderna längs stränderna påminner henne nämligen om Dalarna och Ångermanland. Det är inte enda gången naturen eller vädret påminner henne om Sverige. Varje gång utbrister hon att det nästan känns som om hon är hemma, den givna referenspunkten för alla resenärer. Som när hon skriver om den nordliga delstaten New England. Då kan det låta så här: ”Så friskt, så nordiskt, så svenskt.”

Framför allt tycker hon att landskapet är vackert. Det är en inställning hon behåller under hela sin nordamerikanska rundresa. Mycket är märkvärdigt och fantastiskt. Det är oktober, men ännu högsommarvärme och ”floden ligger spegelklar”, skriver hon. Vinden tycks sova över floden och bergen, över de gyllene skogarna, över de vita glittrande byarna.

Den amerikanska kvinnan är friare

Och allt detta får Fredrika uppleva i, som hon skriver, ”den indianska sommarens skira töckenslöja”. Inte nog med det: oktobervärmen i kombination med hennes egen förundran gör henne euforisk; det känns rentav som hon befinner sig i en ”förtrollningstid”. Och så de varma höstkvällarna. Så olikt vädret hemma i Sverige. Vilken nordlig resenär har inte blivit charmad av ett varmare klimat? Samtidigt är vädret ombytligt på ett helt annat sätt än i Europa. Värme kan med ens förbytas till kyla. Regnen är häftigare. Kort sagt, hela Amerika är som en ny ungdom, tycker Fredrika. För inte bara människornas tänkanden och göranden, utan även det snabbt skiftande klimatet är ungdomligt, på samma sätt som tonåringars dramatiska känsloliv.

Så här summerar Fredrika sina intryck av nordamerikanens karaktär:

Mannen skyr inget arbete, inte ens det grövsta. Han är ständigt sysselsatt. Han är sugen på att göra affärer. Han högaktar kvinnan som om hon vore hans mamma. Han har ett äventyrligt och modigt vikingalynne, något som hon gissar är ett arv från de skandinaviska immigranterna.

Den amerikanska kvinnan är betydligt friare än den europeiska. Där har man helt enkelt kommit längre upp på utvecklingsstegen. Amerikanskan är självständig i karaktären, men har samtidigt en mildhet i sitt väsen och sitt sätt. Och det vore toppen, tycker Fredrika, om det stora samhället där männen dominerar kunde ta intryck av de mer feminina värderingarna från hemmen, som empati och omhändertagande.

Skrev bok efter resan

Fredrika far från hem till hem och blir mottagen som ett återvändande vuxet barn. Hon sitter i salonger och förmak, eller som hon skriver: i parlours – ett av många engelska ord hon anammar och ofta använder i sina brev. Hon paddlar kanot på Waccamawfloden och vandrar i lövskogar. Och ständigt fascineras hon av allt exotiskt. Oranger, alltså apelsiner, bananas, alltså bananer, boveteplättar med mörk sirap och sötpotatis och ris. Och kan ni tänka er: riset kokas i vatten. Det påpekar hon i brevet till sin syster som om det vore en sensation. Så annorlunda! I Sverige kokar man ju risgryn i mjölk.

Som resenär är Fredrika Bremer en late bloomer. När hon kommer hem från Amerika är hon 50 år. Hon samlar ihop alla brev hon har skrivit till sin syster, som då hunnit dö, och redigerar ihop till ett bokmanus. Ett par år senare kommer boken ut. Först på engelska i USA, därefter på svenska, och då med titeln ”Hemmen i den nya världen”, vilket är en både anspråkslös och förminskande titel, eftersom den handlar om så mycket mer än bara familjeliv.

Reser till Turkiet och Palestina

Fem år senare, kort efter att den banbrytande romanen ”Hertha” kommit ut, beger hon sig ut på en ny långresa. Den här gången reser hon åt andra hållet. Via Schweiz, Frankrike, Italien och Grekland tar hon sig österut till Turkiet och Palestina, områden som styrs av sultanen i Konstantinopel.

Fredrika är en sann resenär. Österlandsresan bjuder dessutom på fler fysiska utmaningar. Kanske för att denna del av världen inte är lika modern som Förenta staterna. Nu skulle man kunna börja klassa henne som en äventyrsresenär. Hon är så oförvägen. Som när hon blir varnad för att resa ensam svarar:

– Med gudsfruktan och dumdristighet kommer man dock fram här i världen.