Världsstjärnan Christina Nilsson fick dödsbesked innan hon steg in på scen: ”När ridån gick ner kom tårarna”

Hon hade stått på de största opera­scenerna i Tyskland, Storbritannien, Tjeckien, Öster­rike, Schweiz och Irland. Och inte att förglömma Kungliga Operan här i Sverige. Hon hade kammat hem långt över en miljon kronor som pristagare i en rad internationella operatävlingar och mottagare av en uppsjö prestigefyllda musikstipendium. Men fortfarande saknades juvelen i kronan för Christina Nilsson: Att få sälla sig till den A-lista av svenska operasångare – däribland Jussi Björling, Anne Sofie von Otter och idolen Birgit Nilsson – som fått äran att sjunga på Metropolitan i New York. Under 2023 började Christina känna att hennes önskan om att få framträda på världens största operahus kanske äntligen var på väg att infrias.

– Jag visste att konsulter för Metropolitan hade varit och tittat när jag sjöng ”Aida” i Berlin. Vad jag däremot inte visste var att Metropolitan också hade hört av sig till min agent och frågat hur min kalender såg ut våren 2025. Hon höll det hemligt för mig i två månader. Det är helt otroligt att hon lyckades med det. Jag har inget tålamod och är dessutom väldigt nyfiken. Om jag hade fått veta vad som var på gång hade jag inte kunnat tänka på någonting annat, bekänner Christina.

När det konkreta anbudet kom vid ­juletid 2023 befann sig Christina långt från operaglamouren. Arbetsklädd stod hon i systern Simones stall i Båstad och skrek i falsett när hon fick veta att hon skulle få sjunga på Metropolitan och till på köpet göra sin debut i en huvudroll.

”Aida” på Metropolitan i New York

– Jag hade haft på känn att det skulle komma ett erbjudande, fast jag trodde att jag skulle få göra något litet första gången. Att det skulle bli ”Aida” hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Men eftersom det är den roll som jag har gjort flest gånger kunde det inte ha blivit bättre.

Den 14 mars i år var det så dags att äntra scenen på Manhattans Upper West Side. Med ett befogat pirr i magen stod Christina i kulissen och väntade på att få göra entré inför de 4 000 åskådarna.

– Jag bad en bön: ”Åh herre Gud, låt nu allt gå vägen!” När jag sedan kände att den första tonen klingade bra kunde jag sänka axlarna och bara ha kul. Höjdpunkten var nog applåderna efter den stora Nilarian i tredje akten. Det var skönt att känna att den gick hem.

Christinas sopranröst trollband inte bara publiken utan föll också kritikerna i smaken. Den amerikanska tidskriften New York Classical Reviews recensent kallade hennes insats för en ”triumfatorisk debut”. Knappt 29 år efter att yrkesdrömmen föddes framför tv:n hemma på hästgården i Ystad hade Christina tagit sig hela vägen till opera­världens absoluta epicentrum. I sitt sommarprogram berättade hon om hur allt startade med att hon som sexåring såg den tecknade Disneyfilmen ”Törnrosa”, där operasångerskan Birgitta Larsson gjorde huvudrollens svenska röst.

– Det föll sig naturligt för mig att härma henne och sjunga med. När jag var tio år gjorde min första sånglärare Kerstin ett undantag och lät mig börja ta sånglektioner hos henne trots att jag egentligen inte hade åldern inne. Hon tyckte att jag hade en mogen röst. Vid en uppvärmning två år senare upptäckte Kerstin hur höga toner jag kunde ta. Då avslöjade jag för henne att jag även hade en annan röst, ”min pinsamma röst” som jag kallade den. Kerstin sa att hon var nyfiken på vad jag menade och övertygade mig om att jag inte behövde skämmas över att blotta rösten för henne. När hon hade hört mig sjunga med huvudklang konstaterade hon: ”Det här är ingen konstig röst, det är en klassisk röst.” ”Jaha!” svarade jag förvånat, berättar Christina och avfyrar ett hjärtligt skratt.

Visste att hon skulle bli operasångerska

Från den stunden fanns det inga tveksamheter. Operasångerska var det enda tänkbara yrkesvalet för henne, förklarade Christina några år senare sturskt för skolans syokonsulent som påpekade att det nog vore bra med en reservplan. Ett år på samhällsvetenskaplig linje hemma i Ystad blev det förvisso, men så snart Christina fick höra talas om den musikinriktade gymnasieskolan Lilla akademien i Stockholm där man kunde studera klassisk opera var en plats där det enda som hägrade för henne. ”Absolut inte!” var föräldrarnas stående svar på hennes böner om att få resa de dryga 60 milen för att göra antagningsprovet till utbildningen. Efter övertalning från storasyster Simone gav de till slut med sig. Christina klarade provet med bravur och flyttade vid 17 års ålder ensam till huvudstaden.

– Men jag var en väldigt omogen 17-åring. Stockholmarna i samma ålder var unga vuxna, medan jag fortfarande var ett barn. Jag blev tvungen att gå om ett gymnasieår för att jag var så grön och inte kunde läsa noter. Lärarna fick verkligen kämpa med mig på grund av min enorma lathet. Min upplevelse av att gå på Lilla akademien var ändå väldigt positiv. Man uppmanades att ta plats, sträcka på sig och vara stolt. Det fanns ingen jantelag där över huvud taget.

Christina Nilsson gick på Operahögskolan i Stockholm

Med nyvunnet självförtroende och obestridlig talang sjöng sig Christina vidare till Vadstena folkhögskola och Opera­högskolan i Stockholm. Men när hon ville fortsätta sina musikstudier på elitskolan Juilliard i New York drabbades hon av ett bakslag.

– Jag blev lovad en plats på skolan. De sa att jag bara behövde resa dit och göra en audition som en ren formalitet. Men när listan på de antagna kom upp fanns inte mitt namn med på den. Det blev en sådan chock för mig. Som svensk tror man ju att om man har kommit överens om någonting då gäller det. Jag hade tackat nej till andra saker för att jag skulle vara i New York. Men när jag i dag ser tillbaka var den missade platsen det bästa som kunde hända mig. Jag hade inte varit mogen att flytta till New York som 24-åring. Om jag gjort det hade jag inte heller inte träffat min nuvarande sånglärare Mr Morris.

Det är med stor tillgivenhet och respekt som Christina talar om den nu 82-årige amerikanske sångpedagogen som kom in i hennes liv i ett läge då hennes musikaliska utveckling hade stagnerat.

– Han hjälpte mig att styra upp rösten och gav mig verktyg så att den kunde flöda fritt. Utan Mr Morris tror jag inte att jag hade haft den karriär jag har i dag, fastslår hon uppriktigt.

Mr Morris viktig för karriären

Utöver att förse Christina med vokala råd försöker Mr Morris – som förresten lystrar till förnamnet Jonathan – ge henne tips på hur hon ska förhålla sig till allt tyckande och tänkande som man som operasångerska får stå i skottgluggen för.

– Ibland ger han ordagranna förslag på vad jag kan säga tillbaka, typ: ”Tack så jättemycket för din åsikt, när jag vill ha den lovar jag att fråga efter den.” ”Men Mr Morris, så där kan jag ju inte svara!” protesterar jag. Jag är inte riktigt där än att jag kan säga sådana saker, men i den mån det går försöker jag på ett vänligt sätt signalera att hit, men inte längre.

Med olust minns Christina en sångtävling i Tyskland medan hon fortfarande var student där experttyckarna inte nöjde sig med att kommentera hennes sång.

– De sa att mina klänningar inte var fina nog. Man kunde se konturerna av min mage och mina bröst såg hängiga ut, påstods det. ”Kan du handla kläder i vanliga butiker?” frågade de mig, Jag som är en känslig person blir jätteledsen över sådana kommenterar. Det slutade med att jag ringde min agent som fick springa ut och köpa nya underkläder till mig innan semifinalen.

Christina är dock noga med att opera­branschens avarter inte får stjäla för mycket av utrymmet i artikeln. Mest av allt har ju sången varit en lycka och en gåva, understryker hon, inte minst mot bakgrund av att hon växte upp i efterdyningarna av en familjetragedi. I augusti 1989 blev hennes föräldrars äldsta barn Christian påkörd av en lastbil när han cyklade hem från skolan. Han omkom i olyckan. Nio månader och åtta dagar senare föddes Christina. Hon fick sitt förnamn till minne av storebrodern som bara blev 14 år. Att komma till världen som en slags tröst för det som det inte fanns någon tröst för var givetvis lång ifrån okomplicerat.

Sången meningen med livet

– Jag kände mig jätteälskad av mina ­föräldrar och har många ljusa minnen från min uppväxt. Men jag har också många minnen av djup sorg och av att leva i dödens närhet. I perioder var det väldigt tufft. Sången blev en slags liv­lina för mig. När jag haft det jobbigt i skolan eller varit deprimerad har den alltid funnits där. Tack vare det har jag aldrig trillat ner på djupaste botten. Sången ger mig en sådan enorm mening med livet.

Den andra räddningsplankan stavas Simone – Christinas tolv år äldre syster och familjens matriark.

– Simone är rättvis, klok och fin. Därtill är hon psykolog. I sena tonåren och början av 20-årsåldern mådde jag inte så bra. Jag hade så många känslor från min uppväxt som jag inte kunde härbärgera. Då styrde Simone upp mitt liv och såg till att jag fick börja i terapi. Att ha en syster som henne är den största rikedomen. Det finns ingen konkurrens mellan oss. När det går bra för mig känner jag hur genuint lycklig det gör Simone, och när det går bra för henne blir jag glad. Vår relation är det viktigaste jag har i mitt liv.

Dödsbesked innan föreställning

Simone var också den som långfredagen 2022 ringde Christina för att tala om att deras pappa hade somnat in efter elva års bataljer med Parkinsons sjukdom. Samma kväll skulle Christina stå på scenen i Kungliga Operans nypremiär av ”Aida”. Att ställa in föreställningen var aldrig ett alternativ för henne.

– Nej, fast det är ju det där som är det tuffa ibland, att man måste upp på scenen även om en relation just har tagit slut eller man har mist någon. Samtidigt har man ett sådant totalt fokus på föreställningen att man får lite av en vilopaus från det jobbiga. Även om jag visste att slutet var nära för pappa blev det en chock då det väl kom. När ridån gick ner den kvällen började jag gråta. Dagen efter åkte jag hem till mamma och följde med henne till begravningsbyrån.

Några gånger har Christina emellertid tvingats resignera och ställa in föreställningar på grund av sjukdom.

– Det är anledningen till att jag är så himla nojig när det kommer till förkylningar. Det räcker att man får en vanlig ”bonnaförkylning” som sätter sig fel för att man ska behöva ställa in. Periodvis har min förkylningsnoja tagit över mitt liv. Då ringer jag min syster varje morgon och kväll och beklagar mig: ”Jag tror att jag håller på att bli sjuk. Jag känner att det är på riktigt den här gången” – tills hon säger att nu får det räcka. Men på sistone har jag försökt släppa taget och inte oroa mig så mycket över att bli sjuk.

Tänker på röstens välmående till vardags

Att tänka på röstens välmående även i privata sammanhang har blivit en vana för Christina. Därför nobbar hon presskontaktens förslag om att göra intervjun i den slamriga Guldfoajén och bjuder i stället med mig till sin loge där vi kan sitta ostörda och prata i normal samtalston. På sminkbordet står två champagneflaskor som hon fick i present efter den senaste föreställningen. För champagneälskaren Christina som har en ny konsert ett par dagar efter vårt möte är det ännu inte läge att korka upp skumpan.

– Jag gillar att festa, men jag skulle aldrig dricka alkohol dagarna innan ett framträdande.

Efter ”Aida” på Kungliga Operan väntar engagemang i Zürich, Atlanta, Groningen, Berlin och Hamburg. Kringflackandet har blivit en naturlig del av tillvaron för vår nya stora operastjärna. Även Christinas bekantskapskrets är vid det här laget luttrad.

– När en av mina bästa vänner skulle gifta sig förra året lät hon mig välja datum för bröllopet för att försäkra sig om att jag skulle kunna vara med.

Du har sagt att du kan tänka dig att bli mamma en dag. Hur resonerar du kring det här med att kombinera familjeliv och en internationell karriär?

– Jag har sett många exempel där det funkar. Men det är faktiskt ingenting jag tänker på för tillfället då jag dessutom är singel. Jag känner ingen stress över det heller. Är det meningen så är det meningen, men inte just nu tack. Och så har jag ju redan min lille systerson Carl som jag älskar så oerhört mycket.