Världens bästa klarinettist Martin Fröst: ”Finns en rädsla att hörseln ska försvinna”

Det är många förbipasserande som diskret viskar och sneglar mot Martin Fröst när han fotograferas utanför Moderna Museet i Stockholm. ”Vem kan det vara?” ”Är det nån rockstjärna, eller?” Det är inte en oväntad gissning, med sitt vitgråa hår, solglasögon från Prada och allmänt snyggt coola look utstrålar Martin Fröst en omisskännlig air av något extra. 

Men så är han ju också den klassiska musikens motsvarighet till just en äkta superstar, världens utan tvivel mest kände klarinettist som på egen hand kan sälja ut konserthallar i såväl London som New York.

Däremot är han mycket långt från någon musikerdiva, snarare ett ödmjukt proffs som fortfarande ser sig som en lärling under utbildning. Utan åthävor plockar han upp och ner sin dyra specialgjorda klarinett ur fodralet när fotografen ber honom, och det blir ett långt och resonerande samtal om hur sjukdomen förändrat hans liv och skräcken över att bli en ”proppmätt musiker”.

Men för att börja från början…

Mozarts klarinettkonsert fick Martin Fröst att satsa på klarinett

Att det skulle bli just klarinett hemma i Sollefteå var inte givet. Föräldrarna var läkare, men hängivna amatörmusiker och de tre sönerna fick prova på flera olika instrument.

Martin spelade fiol, men någon kärlek uppstod knappast, ”jag var så himla dålig att jag slutade.” Först när han hörde Mozarts klassiska klarinettkonsert (som kan vara ett av musikhistoriens vackraste verk) tände det till: Klarinett – det skulle bli hans instrument. Svaret på om han tidigt förstod sin talang för just detta snart 400-åriga träblåsinstrument blir inget enkelt ja eller nej.

– Jag hörde saker när jag spelade med andra, att ”det där gör de bra, men jag kan göra det ännu bättre”. Det handlade inte om att vara snabb i fingrarna, utan att jag kunde urskilja saker. Jag hade bra öron helt enkelt.

– Men jag hade också en vilja och en lust att komma vidare. Istället för att tänka att ”nu kan jag det här”, så fortsatte jag att öva när alla andra hade tröttnat.

---

LYSSNA: Hör Martin Fröst spela Mozarts klarinettkonsert här

---

Åtminstone för omgivningen stod det snart klart att Martin Fröst var en talang utöver det vanliga. Bara 15 år gammal flyttade han till Stockholm för att rekordung börja på Musikhögskolan.

– Med facit i hand var jag kanske lite för ung. Det var inte en helt lätt tid. Jag var blyg och så mycket yngre än de andra studenterna.  

Men det drev honom också att öva, och åter öva, minst sex timmar om dagen, för att bevisa för sig själva och andra att han var värd platsen.

Konstig yrsel kom tilllbaka intensivt – var Ménières sjukdom

Det internationella genombrottet kom 1997 när han vann den prestigefyllda tävlingen ”Concours de Genève” och sedan samma år tilldelades ”Nippon Music Awards” i Japan. Idag anses han vara inte bara Sveriges, utan världens bäste klarinettist. Så här skrev till exempel ansedda musikkritikern James R Oestreich i New York Times efter en konsert 2013: ”Fröst uppvisade en virtuositet och musikalitet som inte överträffats av någon klarinettist – kanske inte av någon musiker över huvud taget – som jag kan minnas.” 

I många år snurrade sedan musikkarusellen på. Martin hade över 250 resdagar om året, konsert efter konsert, succé efter succé. Stora framgångar, ständigt uppmärksammad. 2014 fick han ett av de främsta musikprisen som finns, ”Sonning Music Prize”, i motiveringen kallad ”en av världens mest visionära och musikaliska konstnärer”.

Men samtidigt: någonting i kroppen hade börjat reagera.

Redan 1998 hade Martin känt av en konstig yrsel utan att fundera så mycket närmare på det. Nu, många år senare, kom den tillbaka, ännu mer intensiv. Illamående, lock för örat, tinnitus, hela världen snurrade… Anfallen kom tätt, nästan varannan dag. Doktorns diagnos var glasklar 2008: Ménières sjukdom, en inflammation på innerörat, som kommer i skov och dessutom gör dig döv. En mardröm för alla, men kanske framförallt för en musiker.

– Tänk dig att du är väldigt full en kväll, du blundar och känner att det snurrar. Upphöj det sedan till tio, beskriver Martin sjukdomens symtom. 

– Dessutom mår du illa. När det är som värst brukar min fru Karin bädda åt mig i badrummet.

Sjukdomen förde med sig något positivt

Ändå fortsatte han som tidigare, resor, konserter, nya prestationskrav… Skoven kom och gick, till synes helt utan logik. För några år sedan beslöt sig Martin för att delvis lägga om sitt liv, sluta med alkohol, börja meditera och springa. Det har inte botat sjukdomen, men för ju självklart med sig mycket gott för kroppen.

– Det är en läskig sjukdom för att den är så oberäknelig. Jag vet aldrig på förhand när den slår till. På ett flygplan, inför en konsert, på semestern… Under pandemin hade jag ett av mina värsta anfall, det varade i nästan sju månader.

Vad sjukdomen beror på vet ingen riktigt, många teorier är att den är stressrelaterad, men Martin tror inte riktigt på det.

– Samtidigt ville kanske min kropp säga mig något – att jag inte kunde fortsätta i samma tempo och ständigt leverera.

 Idag kan Martin också se att diagnosen har fört med sig något positivt.

– Sjukdomen lugnade ner mig. Jag måste leva med en osäkerhet och det skapar paradoxalt nog ett lugn. Jag har också blivit väldigt mycket bättre på att uppskatta det som är bra i livet. Det kan jag känna tacksamhet över.

Rädd för att bli döv

Han vet också att han klarar av det värsta. När han skulle spela på Nobelfesten 2016 mådde han dåligt en timme innan föreställningen. Lite Coca cola och sedan in på scenen och spela inför världens tv-kameror. Ingen kunde ana att han legat helt utslagen alldeles nyss.

– Kanske är det adrenalinet som skyddar mig. Jag har bara behövt ställa in två konserter.

– Det finns förstås en rädsla att hörseln ska försvinna, fortsätter han. Men hittills har jag inte följt böckerna, utan den har kommit tillbaka varje gång.

Han funderar också på hur han tidigare levde sitt professionella liv, att han var dålig på att hantera vardagen.

– Det var ett ensamt liv, säger han, och jag tror inte människor mår bra av den typen av ensamhet. Den kan göra en knäpp.

Länge drevs Martin Fröst av kickar, så fort ett jobb var klart var det dags att kasta sig över nästa projekt. Han beskriver sin hjärna som en jetmotor, som ofta gick på högsta varv.

– Stängde jag av min jetmotor började jag att dala, dala ner mot mörkret, det vet jag eftersom jag har varit där. Det var en dålig väg att gå, att jaga kickar, eftersom du måste toppa dem hela tiden.

Prestationskraven ledde också till en sorts scenskräck. Det gällde ju att överträffa sig själv hela tiden, tänk om musiken inte skulle lyfta den här gången? Sakna liv?

– Redan när det började att gå bra, jag var väl kring 22 år, fick jag lite svindelkänsla. ”Nu kan du aldrig gå tillbaka igen, nu måste du fortsätta att leverera, annars är det ett stort misslyckande.”

– Jag har alltid varit skraj på scenen, det är därför jag satsar så. Jag kan känna mig obekväm i allt jag gör, även i den klassiska världen.

 Att bara njuta av att vara bäst kommer alltså aldrig att vara ett alternativ för Martin. En konsert måste vara på liv och död.  

– Att bli en proppmätt musiker som bara trycker ner rätt tangenter är ju otroligt tråkigt. Vad är det för drivkraft i det? Det är inte en attraktiv känsla och ligger så långt bort ifrån mitt sätt att tänka att jag nästan förknippar det med dumhet. 

– När du lyssnar på musik vill du uppleva att någon sparkar till dig i nervsystemet på riktigt – och då handlar det om helt andra saker.

”Kanske behöver vi alla ta ledigt från världen ibland?”

I dag beskriver han sitt nya ledord som ”begränsning”. Istället för att bara fortsätta att öva och öva och slå nya världsrekord, så fokuserar han på utvalda lustfyllda projekt. 

– Jag kan fortfarande bli hög av att läsa ett partitur.  

– Men, fortsätter han, så kan jag i nästa stund läsa om att 67 procent av alla djurarter är utrotade, och då undrar jag ju hur viktigt det är med en symfoni av Beethoven. Fast kanske behöver vi alla ta ledigt från världen ibland?

Om Martin Fröst vill bli ihågkommen för något så är det inte bara som en virtuos klarinettist, utan främst för att han var med i ”en vind som bytte riktning”. Och här syftar han på den klassiska musiken som han menar måste förändra sitt tilltal.

– Jag kan bli provocerad av att branschen inte utvecklas. Det är dags att öppna nya dörrar till framtiden.

– Vi kan inte fortsätta att lägga ansvaret på publiken genom att säga ”om ni inte förstår hur fantastisk klassisk musik är, så är det fel på er”.

Ett typiskt Martin-projekt var alltså ”Xodus”, som spelades i maj på Konserthuset i Stockholm. Ett musikaliskt verk, framfört av över 100 personer på scenen, med måleri av Jesper Waldersten på en stor bildskärm. Här möttes klassiska mästare som Bach och Mozart med samtida tonsättare som Anders Hillborg och Göran Fröst (jodå, bror till Martin). Sedan 2019 är han också chefsdirigent för Svenska kammarorkestern i Örebro, som han också släpper en skiva med kring jul. Ännu en konstnärlig utmaning som han älskar.

– Att hitta mötespunkerna, samarbetet, att få prata med musikernas emotionella intelligens.

– För mig är det inte viktigt att vara en demondirgent, jag vill hellre vara den som öppnar ett nytt fönster.

Han har två barn med sin hustru Karin, som är logoped, Matilda, 15 och Jonathan, 11.  

Båda är musikaliska, men idag möts han och sonen framför allt i fotbollen och på basketplanen.

Va, basket, är du inte rädd om dina händer? Är de inte försäkrade?

–  Äsch, nej. Jag tror hellre på att spela och vara glad så länge det går…