Ulla Kassius: ”Jag är 74 år, jag gör bara det jag vill”

Hon har fått medalj av kungen och till och med blivit utnämnd till världens bästa scenograf på en världsutställning i Cardiff.

– Jag har priserna hemma men det har ingenting med verkligheten att göra. Som många andra konstnärer blir jag deprimerad av utmärkelser, jag blir inte glad, säger hon med svart humor.

Hon behöver motståndet, konflikten, den negativa ­energin för att gå i gång. Men samtidigt utstrålar Ulla ­Kassius både vitalitet och smittande energi.

– Jag är 74 år och gör idag bara det som jag verkligen vill göra. Jag har inte tid med annat. Och jag vill ge publiken en upplevelse de inte ­varit med om tidigare.

Regisserar ”Motståndets melankoli”

Föreställningen ”Motståndets melankoli” är byggd på den ständigt Nobelpristippade ungraren László Krasznahorkais 330 sidor långa roman med samma namn. Skriven i ett svep, utan punkt, och som med sitt unika universum av många ansedd som svår.
Men just det utmanar Ulla som brutit ut fyrtio sidor ur boken och som här framförs i fyra monologer i ett kalt rum. Berättelsen utspelar sig i en liten stad i totalt förfall, en skräckfylld plats där gäng härjar och mördar, där människor lever i skräck och samvetslösa människor rider på våldet.

– Det är en känsla av att vad som helst kan hända och det är inte långsökt att tänka på tiden vi lever i, säger hon.

Andra akten utspelar sig i den bar som Ulla och det konstnärliga teamet skapat i foajén i anslutning till scenen, där publiken utgör själva handlingen genom att bara mingla och finnas där.

– Jag vill skapa en plats för eftertanke och reflektion, särskilt nu i vår tid när många sitter på sin kammare och mår pyton. Att ge en möjlighet att få dela sin upplevelse med andra, i en gemenskap, eller en motståndsakt.

Teaterintresset väcktes i 6-årsåldern

Hennes intresse för teatern började när hon var sex år och såg ”Lille Petters resa till Månen” på Operan.

– Jag hade en barndom som inte var lätt för ett barn att hantera men för mig blev teatern och scenen ett sätt. Där, på Operan, insåg jag att här kan allting hända. Mitt öde kan jag inte göra något åt men på teatern så utmanar man det hela tiden.

Ullas pappa Torsten var sjuk och hon fick som barn uppleva när han åkte till Beckomberga mentalsjukhus. Hon växte upp med två syskon på Getfotsvägen i Gubbängen söder om Stockholm och hon beskriver miljön som en salig blandning där Svarta damen sprang i skogarna, raggarna körde på gatan, och ett folkhem med massor av ungar på gårdarna.

– Vi hade alltid ont om pengar, det sociala hjälpte till ibland och Frälsningsarmén kom med en låda med kläder. Men jag har haft förmågan att vända saker till det positiva så jag hittade alltid något snyggt där, och gick sen ut på gården och kände mig fin.

Kanske bidrog det till att hon många år senare skulle bli en av landets främsta kostym­designers.

Ulla Kassius pappa Torsten dog när hon var 9 år

Torsten Kassius var översättare och författare, och har skrivit ”Fabeln om Tälje tokar”. Ulla och han hade en nära relation och hon satt gärna och målade i hans arbetsrum. Moment teater, i Gubbängen var på den tiden biograf och Ulla minns att hon var där med sin pappa och såg ”Alla tiders farsa” med Jerry Lewis. Och kanske ödets fingrar medverkat till att det var just där hon 2016 regisserade ”Premiären” av John Cassavetes.

– Pappa dog när jag var nio år och då kände jag att allt redan hade hänt och från och med då var ingenting längre normalt. Och jag kände, okej, nu är det ett nytt läge och sedan tog jag mig genom tonåren på något jäkla sätt.

Ullas mamma Gabriella är från Ungern och träffade Torsten från Dalarna när hon kom till Sverige på ett stipendium efter andra världskriget. Hon hade innan dess arbetat hos Raoul Wallenberg i Budapest och tillverkat skyddspass till judar som hotades av förintelsen.

På kajen vid Donau pågick avrättningarna av judar i Ungern och eftersom Ullas mamma Gabriella delvis själv var judinna så dödades även flera i hennes släkt här. Hon har sen under hela sitt liv arbetat med att försöka hjälpa människor, som lärare för invandrare, med att hjälpa till med asylärenden men också genom att gömma flyktingar hemma.

Delade kulturintresset med sin mamma

– Vi var olika och aldrig så nära men när hon blev äldre så fick vi en ny relation och jag hade mycket kontakt med henne, men inte som mamma utan mera som människa. Hon blev 102 och dog i oktober förra året.

– Vi delade också ett stort intresse för kultur och teater och mamma såg nästan alla mina föreställningar. Men hon kom alltid försent. När jag jobbade på Unga Klara så sa man ”Om Gabriella inte har kommit så kan vi inte börja”.

Tidigt upptäckte Ulla Kassius också att det finns en befrielse och ett hopp i teatern.

– Som när alla dör i Hamlet och sedan i slutet av föreställningen reser sig upp, tar varandra i handen och går mot publiken och tackar. För mig möts livet och döden där!