Umarell: Man, besserwisser – och märkligt intresserad av byggarbetsplatser

Ursprunget är italienskt. Närmare bestämt kan trakten kring Bologna sägas vara umarellens epicentrum. På den lokala dialekten betyder umarell där ”liten man”, och staden har till och med döpt ett torg, Piazzetta degli Umarells, efter dessa män som gärna stannar till framför ett vägbygge, en pågående renovering eller uppförandet av en ny byggnad.

Men framförallt har författaren Danilo Masotti ansvaret för att umarellen nu ändå sägs ha lämnat de italienska byggarbetsplatserna och vandrat ut i världen och bland annat in på den svenska nyordslistan.

Det var nämligen han som började dokumentera fenomenet på sin blogg, notera deras kännetecken; de karaktäristiska knutna händerna bakom ryggen, den ofta beiga jackan, den lite platta kepsen, och att de hade så mycket åsikter om konstruktionsarbete.

Umareller kan få betalt i Italien

Inte sällan vet ju umarellen bäst, kanske för att han själv har ett yrkesförflutet inom byggbranschen, eller för att han helt enkelt bara vet. Umarellen har som begrepp därför också jämförts med amerikanska ”Karen”, en annan välkänd besserwisser-­synonym.

Men umarellens tendens att lägga märke till saker har också använts till samhällets goda. I vissa italienska städer får de till och med betalt för att hålla ett öga på byggarbetsplatsen så att inte obehöriga kommer in och stjäl!

I Italien finns också umarellen numera, förutom dokumenterad i flera böcker av Danilo Masotti, även i form av brädspel. I ”La Giornata dell’Umarell” (”Umarellens dag”) är själva spelplanen en karta över intressanta byggarbetsplatser att besöka med spelpjäsen.

Det säljs också väggkalendrar med tolv månadsbilder av nyfiket betraktande umareller framför avspärrade arbetsplatser.

Men den kanske allra mest populära kommersiella produkten är en aktionfigur, en 3D-printad liten man, med händerna på ryggen, som kommer i många olika färger och som kan stå på skrivbordet.

”Varje umarell är cirka 14 cm hög och ökar din produktivitet”, lyder marknadsföringstexten.

I Sverige kan vi än så länge bara gissa vad nyordet kommer att göra för kulturella avtryck. Men var beredd på att dessa betraktande män (och kvinnor, ”umarellan” är redan ett begrepp) förmodligen snart är här för att hålla koll på oss med.

Ulf: Ingen kan väl gå förbi ett bygge utan att tänka ”vad ska detta bli?”

Egentligen kallar han sig ”light-umarell”, för helt och hållet kan han inte identifiera sig med den italienska förlagan. Men Ulf Boström, 70, från Örebro har ändå under minst 50 års tid varit mycket intresserad av byggarbetsplatser, och inte minst sedan han blev pensionär.

– Det finns ett byggnadsprojekt i närheten av mitt hem som jag har följt under flera år. Ena dagen har de grävt ett jättestort hål för att gjuta grunden till ett garage, och sedan nästa dag står det lyftkran som de ställt mitt i! Sånt tycker jag är fascinerade, dessa förändringar som sker över en natt. Men ingen kan väl gå förbi ett bygge utan att fundera på ”vad ska detta bli?”, säger han.

Just det projektet är snart klart och det har blivit ett fint, rött hus med gröna plåtdetaljer.

– En del av huset består också av tegelpartier där de har lagt teglet åt lite olika håll så att det bildar ett mönster. Sånt tycker jag om. Annars är det idag väldigt vanligt med färdiga delar som bara lyfts dit på plats, vilket ju är tråkigt.

Estetiska valörer

När Ulf Boström ”umarellar” så är det framförallt uifrån tre specifika perspektiv.

Det första han tittar på är de estetiska valörerna.

– Tyvärr finns det mycket fula hus här. Jag gillar ju höghus, gärna lite arkitektoniskt spektakulära som i Abu Dhabi. Men här i Örebro finns det bara en byggare som vill bygga på höjden och han får oftast nej av kommunen.

Den andra punkten har att göra med hans tidigare yrkes­bakgrund som byggnadsingenjör, då han bland annat gjorde olika slags hållfasthetsberäkningar.

– Det kan ju vara småspännande för en ingenjör att fundera, ”kommer det här verkligen att hålla?”, för det har kommit så många nya byggnadsmaterial.

Den sista blicken på bygget har med hans allra senaste yrkestitel att göra. Ulf jobbade i nästan 20 år på Arbetsmiljöverket som inspektör, innan han gick i pension för sju år sedan.

– När jag tittar med inspektörsögonen så har jag oftast anledning att sucka, för det saknas nästan alltid något fallskydd eller är inte bra ur någon annan säkerhetssynpunkt. Ibland har jag försökt säga till, men ofta pratar de inte svenska, och även när man försöker prata engelska så verkar de inte vilja förstå…

Då njuter han mest

Allra mest njuter han av att betrakta ett av Örebros nästan hundraåriga hus.

– Hela det huset är som en tavla, där mycket konstnärliga byggnadsarbetare har huggit ut vad liknar rötter på husgrunden. Men vi har också det nya vattentornet Lyra, som ser ut lite som en vedkorg, och som är ganska så fint, summerar han.