Smeknamn: Ingen kommer undan – men de rymmer oftast kärlek

Till skillnad från öknamn är smeknamn något positivt och snällt. Det hör man ju på namnet: en smekning är trevligare än att av illvilja öka på en persons namn med något som handlar om exempelvis utseende, misstag eller personlighet, som Flamman (rödhårig), Einstein (dålig i skolan) eller Sparbössan (snål).

Många av våra vanliga förnamn är från början smeknamn, som Tina av Kristina och Maja av Marianne. Andra är så vanliga att man knappt tänker på dem, som Bosse, Janne och Pelle, och i dag händer det att barn redan från början får heta Bosse och Pelle, i stället för Bo, Jan eller Per.

På många arbetsplatser har det genom åren skapats massor av udda och rätt lustiga smeknamn. I Göteborg finns dokumenterade listor på unika påhitt, som Trasiga grinden, Kungsbacka-Birger, Glada Änkan och Stora Augusta. Svårförståeliga för dem som inte var med när smeknamnet uppfanns.

Smeknamn förekommer mest bland barn och unga

Smeknamn är i första hand åldersbundet och något som förekommer mycket mer bland barn och unga än medel­ålders. Att få ett nytt smeknamn i 50-årsåldern är mycket ovanligt – enligt Linnea Gustafsson, docent i nordiska språk och lektor i svenska språket på Högskolan i Halmstad, händer det ­”i princip inte”. Och säger Linnea Gustafsson det, så borde det stämma: hon är rätt ensam på att forska om just smeknamn.

– Att vi är så få är inte så konstigt, säger Linnea Gustafsson. Smeknamn är knepigt, eftersom det i princip inte finns någonting som är nedtecknat i skrift.

Den som får för sig att smeknamnen har blivit alltmer omoderna och på väg bort har enligt Linnea Gustafsson fel. Hon har skrivit en avhandling om smeknamn och gett ut boken ”Moderna vardagliga binamn i Sverige” (binamn är fackspråk för smeknamn och öknamn).

– I mitt insamlade material minskar förekomsten av smeknamn markant efter skol­åren. Visst, att ge och få smeknamn kan ju hänga med upp till att man är en ung vuxen, men smeknamn är absolut vanligast bland skolbarn.

Linnea Gustafsson tycker att vi ska vara rädda om våra smeknamn. Ofta har vi fått dem i våra privata sfärer och av familjen och de är lika vanliga bland män och kvinnor. Men en skillnad är att kvinnor får sina i mer intima sammanhang än männen, som har mer offentliga och spridda smeknamn. Det har lett till att forskare länge trodde att smeknamn i första hand är en manlig grej, vilket alltså enligt Linnea Gustafsson inte stämmer.

Inte fler smeknamn inom sporten

Den som läser sportsidorna i pressen kan också få för sig att smeknamn är vanligast inom sporten, men det håller inte Linnea Gustafsson med om:

– Det kan handla om att sportjournalister gärna använder smeknamnen när de rapporterar om våra stjärnor och därför kan man lätt få intrycket att sportvärlden sticker ut. Det är samma sak med kungligheter och överklassen, deras smeknamn hamnar i tryck, eftersom medierna gärna berättar om deras liv och vanor. Men det betyder inte att de har fler smeknamn än kreti och pleti.

Smeknamn uppstår gärna i början av en bekantskap och enligt Linnea Gustafsson provar man smeknamnen, ungefär som när man frågar chans: Funkar det här, stämmer det med personen? Smeknamn är relationsbyggande, de visar på samhörighet, men de kan också vara exkluderande, alltså att den som använder ett smeknamn framstår som en närmare vän än den som inte känner till det: ”Aha, visste du inte att Joakim kallas för ”Pimme”? Många smeknamn växer fram i barndomen, de kompisar som man var med då kan ha ett smeknamn som bara de får använda.

Föräldrar ger barn smeknamn

Att föräldrar har smeknamn på sina barn är mycket vanligt, men en mamma och en pappa behöver inte ha samma smeknamn. Smeknamn kan också vara en signal, som när en förälder tilltalar sitt barn på ett särskilt sätt. Då kan syftet med ett särskilt smeknamn vara att något speciellt – att förstärka den nära relationen eller helt enkelt en tillsägelse.

Genom åren har smeknamn med geografisk profil varit vanligt, tänk bara på sportprofiler som Nacka, Mora-­Nisse och Tumba. Nu när människor flyttar och byter adress, eller bor i stora städer, förekommer inte den här typen av smeknamn lika ofta. Att ropa taskiga öknamn på skolgården är inte heller lika accepterat, förr fick man helt enkelt stå ut med ”Vingmuttern” om man hade utstående öron.

Även städer får smeknamn

Det är inte heller bara männi­skor utan också platser och städer kan få och ha ett smeknamn, som Lilla Paris om Vänersborg och Lilla London om Göteborg.

Även om det fortfarande är brist på skriftliga källor tycker Linnea Gustafsson att det är ”vansinnigt roligt” att forska om smeknamn:

– Ett namn är ju så intimt, det ligger jättenära männi­skors identitet och kan vara en hel berättelse. Min familj kallar mig Nea sen jag var liten, men det är inte aktuellt att någon annan kan kallar mig för det, påpekar Linnea Gustafsson med viss skärpa.

Hur har du fått ditt smeknamn?

• Andreas ”Stycket” Nilsson, 34, handbollsspelare, mångårigt utlandsproffs:
  – Första gången jag var med i A-landslaget delades det ut smeknamn och jag fick heta ”Stycket”, eftersom jag såg ut som ”ett stort stycke kött”. Det fastnade och jag har fått heta det sedan dess. Ett lite ovanligt smeknamn, men jag tycker bara att det är trevligt.

• Cecilia ”Kamel” Uddén, 64, journalist och Mellanöstern­korrespondent, Sverige Radio:
  – När jag var på konfirmationsläger på Öland lekte vi en lek för att jag, uppvuxen utomlands, skulle känna mig hemma bland alla svenska ungdomar (som i många fall kände varandra). I leken skulle alla vara djur och jag blev kamel. De andra fick dras med namn som grisen, tuppen och geten. Jag hade inget emot att vara kamel, så jag behöll det.

• Ia Langhammer, 62, ­skådespelare:
  – Ia är egentligen mitt smeknamn, jag döptes till Maria av min gudmor, författaren Katarina Taikon. När jag började skolan kunde jag inte säga Maria utan bara ”Ja”, så då började jag kallas för Ia. När jag var på Riksteatern pratades det om artistnamn, det blev så klart Ia för mig och sedan dess har det varit Ia, vilket bara är roligt.