Henrik Schyffert är inte längre ung och arg: ”Jag orkade inte peta runt i såren längre”

Henrik Schyffert sladdar in på Scalateatern exakt i tid och kanske är han just nu på väg att erövra det sista fästet inom svensk teater och film – den så kallade finkulturen. Han har både skrivit manus och regisserat pjäsen ”Slutspelat” med två av våra absoluta skådespelarikoner i rollerna, Krister Henriksson, 79, och Marie Göranzon, 82. Själv är Henrik Schyffert, 57, inte så intresserad av den där gränsdragningen och för att ingen ska tro att pjäsen, som har premiär i februari, ska andas för mycket Dramaten har han piggat upp den traditionella teaterreklamen med lite egna ideer:

– Hur tråkiga är inte de vanliga affischerna! De har sett likadana ut i hundra år. Så jag tänkte lite ”skända flaggan”. Vi tar liksom det finaste vi har och ritar en k-k över hela skiten.

Kommer aldrig bli riktigt folkkär

Det är kanske är precis det tankesättet som gör att Henrik Schyffert – trots alla sina framgångar – aldrig kommer att bli riktig folkkär, åtminstone enligt honom själv (och komikerkollegan Henrik Dorsin).

– Jag har inte den där umamin, det är nån krydda jag saknar. Jag har aldrig blivit tillfrågad om att vara julvärd eller vara med i Allsång på Skansen. Och för all del, hade jag varit julvärd så hade jag säkert hållit på och krånglat till det och förstört julstämningen. Det måste finnas lite smolk i glädjebägaren eller chili i grytan, annars smakar det inte gott. Eller blir intressant.

Enligt egen utsago avskyr han att bli fotograferad, men ”jag ställer å andra sidan upp på vilka bilder ni vill”, bedyrar han och klättrar snällt upp på kuddar, hänger i soffan och kan förstås inte låta bli att skämta om att en ljusstake hamnar mitt i skrevet. För hur man än gör, så blir intervjun lite av en show, om än med mycket allvar i botten.

– Nour har sagt det där så bra. Jag är som en häst, säger hon, som inte fattar hur stor och stark den är. Men idag har jag lärt mig att jag tar plats. När jag kommer in i ett rum så får folk panik, även om jag bara vill hälsa.

– Hon håller mig på mattan och varnar mig när jag börjar bli för gubbig. Jag gillar ju att prata om saker som intresserar mig, men har lärt mig att vissa saker inte ska intressera mig… Hon har verkligen fått mig att förstå att avsändaren är viktig. Jag måste tänka på att jag är en vit medelålders man.

Henrik Schyffert och Nour El Refai har separerat

Nour är förstås Henriks tidigare sambo Nour El Refai, som också är komiker, och tillsammans var de under många år humorsveriges okrönta kungapar. De bollade ofta sina texter och hjälpte varandra med manus.

Efter intervjun gjordes så släpptes en mindre bomb i nöjessverige. Henrik Schyffert berättade att han och Nour El Refai hade separerat, något ingen av dem vill kommentera vidare.

– Men det stämmer. Vi har gjort slut och separerat sedan en tid tillbaka, säger han.

Stand-up turnén ”Schyffert forever”

Efter en fem år lång paus från standup-scenen hade Henrik Schyffert ifjol premiär för sin stand up-turné ”Schyffert Forever”. En klassisk stå upp-show, där han till skillnad från tidigare föreställningar, bestämde sig för att bara vara rolig, utan att slå åt olika håll.

– Jag var trött på det självdestruktiva. Jag orkade inte peta runt i såren längre. Allt har sin tid.

Han erkänner samtidigt att det inte är helt enkelt att åldras som komiker. Hur fortsätter man att vara relevant, utan att bli pinsam? Han säger att han kan titta ut över sin publik och tänka ”jävlar vad mycket grått det var” – tills han ser sig själv i spegeln och inser ”mitt i målgruppen”.

– Men att jobba med Marie och Krister har mildrat min egen ångest. Det finns inget som stoppar Marie, trots att hon är över 80. Det har gjort mig mindre rädd för att åldras.

Och för att dö?

– Njae, kanske lindrat lite. Båda två har en så okonstlad inställning till döden och slutet. En sorts acceptans. Jag kanske inte är där ännu, men det verkar som det kommer en sådan. Det känns betryggande.

– Det här är ju ett så konstigt yrke, fortsätter han. I princip kan du ju hålla på tills du inte kan prata längre. Det finns inget slutdatum. Ska du kliva av eller vänta till slutstationen? Du måste bestämma själv.

”Slutspelat” med Marie Göranzon och Krister Henriksson

Pjäsen ”Slutspelat” handlar just om det. När sätter man punkt? Och hur gör man?

Från början var det dock något helt annat som skulle visas på scenen. Krister Henriksson ringde upp Henrik och frågade om han ville regissera deras sista föreställning, ”Slutspel” av Beckett.

– Jag hade aldrig hört talas om pjäsen. Jag lyckades hitta den på ett antikvariat, läste den och fattade ingenting.

Ändå sa du ja?

– Jag säger ja till allt som verkar svårt och krångligt. Är det något jag aldrig gjort tidigare säger jag ja direkt, ”nån skit blir det”, tänker jag.

Men när Henrik intervjuade Marie och Krister inför pjäsen, fick han en ny idé.

– De är sådana jävla karaktärer båda två, så roliga när de sitter och gnäller. Till slut föreslog jag att vi skulle slänga ut den där Beckett, jag menar hur bra är han egentligen? säger han med ett skratt. ”Det här kan vi göra bättre själva”.

Under hösten har de således suttit hemma i hans kök och repeterat och gått igenom manus.

– Det är det här de tycker bäst om, att diskutera. Hade Marie och Krister bara fått repetera, fika och snacka hade de tagit jobbet direkt. Att de också ska spela också tycks mest vara ett aber som de inte kommer undan.

Pjäsen utspelar sig i en tv-loge i väntan på att skådespelarna ska delta i en tv-kanals stora ”mysprogram”. Helst vill de prata om sin kommande föreställning ”Slutspelat” (sic!), men istället för att prata om sitt arbete, ska det skapas ”underhållning”.

– Förr i tiden kunde en skådespelare få prata en timme om ­Shakespeare i tv. Nu ska vi hoppa bock, hacka lök ­eller göra nån annan skit med kändisar i TV4. Hur blev det plötsligt vårt jobb? ­säger Henrik Schyffert retoriskt.

Undertiteln på pjäsen är ”ett komiskt sorgearbete”.

– Ja, för det är ett sorgearbete att begrava en karriär – men för den saken skull går det ju ändå att göra något lustfyllt!

Pappa var stridspilot

Han växte upp i Rosersberg utanför Sigtuna, med en pappa som var strids­pilot och mamma som arbetade inom hotellbranschen.

– Jag tror att jag har spår av båda. Min mamma var den roliga, med en cynisk, mörk, svart och bitter humor. Pappa militären gav mig ordning och reda och vikten av att vara i tid.

Att gå i pappas fotspår var aldrig aktuellt.

– Nej, jag är färgblind. Och att räkna huvudmatte i tusen kilometer i timmen är inte min styrka. Däremot älskar jag det militära, jag har flugit både JAS, Lansen och SK 60. Jag tror att jag dras till det för att det är något diametralt motsatt till det jag gör. Mitt jobb är ju bara att äta kardemummabullar och prata känslor, och då blir man fascinerad av det här med ordergivning. Du får inte blanda in känslor alls, det är bara logik.

Vi gör en liten utvikning kring hur det är att leva som färgblind, och Henrik Schyffert säger att han har provat att köpa glasögon på nätet som sägs korrigera det.

– Men det är bara en scam! De kostar 2 000 kr styck och funkar inte alls. Det är pengar direkt i sjön.

Henrik Schyfferts karriär

Istället blev det mammas gener som fick styra och karriären började redan som 14-åring med att Henrik praktiserade på Sveriges Radio. I podden ”Värvet” har programledaren Kristoffer Triumf sedan sammanfattat Henriks framgångsrika dito både kort och kärnfullt: ”Gör ett radioprogram – det blir legendariskt, gör ett tv-program – skapar humorhistoria, startar band – kommer trea på Englandslistan. Han frälser en döende standup-bransch, och gör sin första långfilm och vinner tre Guldbaggar.” Det syftas i tur och ordning på radioprogrammet ”Hassan”, tv-programmen ”I manegen med Glenn Killing” och ”Nilecity”, popbandet ”Whale”, och långfilmen ”Spring Uje Spring”.

Dessutom fick Henrik Schyffert sommarprata bara 25 år gammal och gjorde en så elegant elak parodi att program-
ansvariga Bibi Rödöö ännu inte har förlåtit honom.

Men trots att han varit svensk ”king of comedy” sedan 90-talet, så ser Henrik Schyffert tillbaka på en person som då var både ängslig, rädd och till och med otrevlig.

– Idag vet jag varför – rädda hundar skäller, förklarar han. Innan jag hade lärt mig att rikta blicken inåt, så var det den enklaste vägen att ge sig på andra. När man är ung i den här branschen så börjar man ofta med att svinga, för det så man slår igenom. Sedan får du baxa runt den bilden av dig resten av livet, och det är bara att acceptera.

– Idag är det mycket roligare att titta på mina egna brister och ofullkomligheter, istället för att peka på andras. När jag hör en ung arg person vill jag bara klappa honom på huvudet och säga ”såja, allt blir bra, det går över”.

Barnen flyttade fokus från jaget

Vändpunkten kom när han fick barn i början av 2000-talet, tillsammans med mycket stirrande i avgrunden under många år av terapi.

– Tack vare barnen fick jag flytta ­fokus från ”jag, jag, jag” och samtidigt började jag att jobba med mig själv. Showen ”The 90´s” var som en katharsis. Jag fick elda upp alla gamla böcker i biblioteket och hitta nåt nytt.

Han har kallats för ”champagnesocialist”, men det tar han med jämnmod.

– Jag är höginkomsttagare, periodvis, och har hjärtat till vänster. Jag ser ingen konflikt i det, men jag förstår att det sticker i ögat på folk. Det är ett problem att jag både kan äta kakan och ha den kvar, och det retar dem som inte har råd att äta kakan, det fattar jag.

– Å andra sidan kan jag inte förstå att det skulle vara finare att vara champagnemoderat. Det är ju värre…

Under många år tog han ställning mot rasism och intolerans i sina inlägg på sociala medier, men det har han slutat med.

– Det gjorde ingen skillnad, utan skapade bara en massa oro. Jag predikade för kören, för de som tyckte likadant, och de som inte gillade mig fick samtidigt vatten på sin kvarn.

– Ungarna blev indragna, det blev ­polisanmälningar. Det var inte värt det. Så ja, nättrollen vann.

Tillsammans med Nour har han sonen Sami sex år. Sönerna Ove och Janne (som han har med författaren Bea Uusma) är över 20 och pluggar på KTH respektive SKH (Stockholms konstnärliga högskola). ”En av varje sort”, konstaterar han nöjt.

Ha låga förväntningar

Har du gett några råd till dina barn?

– Satsa på något som du tycker är kul och roligt, istället för att tänka det här kan jag tjäna pengar på. Det verkar vara någon sorts religion bland ungdomar idag att det är fint att vara rik och kunna köpa en jättevåning innan du fyllt 24 år. Det där kommer att bita ungarna i svansen när de är 40 och står och sorterar tacohyllan på Hemköp.

– Nej, hemligheten bakom lyckan är att ha låga förväntningar!