Skådespelaren Marie Göranzon: ”Jag är nyfiken på hur det skulle vara att leva ett annat slags liv”

När den här intervjun sker har TV4:s ”Vilket liv” med Marie Göranzon i huvudrollen precis sänts. Programmet är en enda lång hyllning till Dramatens drottning (men när jag kallar henne så viftar Marie bara avvärjande med handen, nej, något så högtravande har hon inte ens lust att kommentera). I programmet benämns hon både ikon och teaterns ­Zlatan. ­­I Sverige har det funnits några få skåde­spelare av den här kalibern, påpekar ­regissören Stefan Larsson, som är en av alla vänner och kollegor som vill hylla Marie. I samma andetag nämner han Margaretha Krook och Lena Nyman.

Trots alla lovord i tv är Marie Göranzon påfallande jordnära när man träffar henne i verkligheten. Hon småpratar med servitrisen, och skojar med fotografen. Hon imiterar Ingmar Bergman, och hetsar upp sig över elsparkcyklar. Pratet har en uppenbar effekt: människor runt omkring henne slappnar av. Marie Göranzons make – Jan Malmsjö, också han skådespelare – brukar säga att hust­run kan snacka omkull vem som helst, och att hennes sociala talang är utöver det vanliga. Kasta in ett samtalsämne, och Marie är igång – det vet alla vi som har sett henne i ”Malou efter tio”, där hon var en av deltagarna i en samtalspanel. Så hyllad, men så chosefri – det är en bra kombination, säger jag när vi slår oss ner vid bordet.

– Men det är väl egentligen rätt självklart? Tänk om jag skulle sätta mig på en stol och säga att jag är en ikon, det vore väl rätt konstigt? Jag är uppvuxen i Linköping, och jag tyckte att det var fantastiskt att flytta till Stockholm. Jag hade stor respekt för Dramaten och alla skådespelare, men jag föll inte ner på knä och kysste marken. Jag förlorade aldrig min själ i mitt nya liv. Jag kände hela tiden att om det inte går vägen med skådespeleriet så kommer jag att kunna överleva på jorden ändå. Jag hade till exempel verkligen velat jobba inom vården.

Teatern ett andra hem

Vi ses på Hotel Diplomat på Strand­vägen i Stockholm. Marie Göranzon är ledigt, men elegant, klädd. Vida byxor, struken skjorta, löst sittande sjal, tunn höstjacka, rejäla skor. Och som alltid – glasögonbågar som tar för sig. Lätt tonade. Marie bor ett stenkast härifrån, ännu ett stenkast bort ligger teater­huset som var hennes arbetsplats under ett halvt sekel – Dramaten. Där hänger hennes porträtt i ett av trapphusen, och där hade hon samma loge under alla år – som hon delade med maken. Teatern har varit hennes andra hem, men också en plats förknippad med oro och ångest. Det går inte att säga något annat. Det är en enorm press att vara skådespelare, menar Marie Göranzon. Hon är inte ens säker på att hon skulle göra samma yrkesval idag.

– Nej, det skulle jag nog inte. Det är förstås lätt att säga när man har haft det rätt bra i sitt yrke. Men jag är ny­fiken på hur det skulle vara att leva ett annat slags liv – utan sena kvällar och all press. Barnen har väl heller inte alltid mått så bra av att ha en mamma som gått iväg på kvällarna, men de fick helt enkelt lära sig att leva med det.

---

LÄS ÄVEN: Amanda Jansson: ”Att våga berätta om min ångest stärkte mig”

---

I år är det sex decennier sedan Marie Göranzon började på Dramatens elevskola, och redan då var hon unik. ­Marie var nämligen den första kvinna med barn som började på skolan. När hon gjorde ansökningsprovet var Lolo bara några månader gammal och vissa lärare var skeptiska.

Marie Göranzon fick barn tidigt

– Det satt sju gubbar i juryn och ­Ingmar Bergman var en av dem. De hade rynkor i pannan allihop, hur ska det här gå? Vara skådespelare och ha ett litet barn? Bergman – som själv hade åtta barn – var oroligast av dem alla. Som tur var satt också Bibi Andersson i juryn. ”Om du är så jäkla orolig för ungen så kan du väl erbjuda dig att vara barnvakt”, sa hon. Och jag kom in. Att få barn tidigt var aldrig ett problem för mig. Tvärtom, det var en räddning att Lolo kom. Jag var rätt vilsen, men plötsligt fick livet ett tydligt fokus.

Marie Göranzon är uppvuxen i hotell­miljö, föräldrarna drev hotell i Linköping, och att serva andra människor har hon i generna. Dottern Lolo har berättat hur hon och brorsan Jonas serverades O’boy och smörgåsar på sängen – på varsin liten bricka – rakt igenom uppväxten. Och otaliga vänner har vittnat om Maries omtänksamhet. Hur hon servar och fixar och aldrig sitter still under en middagsbjudning. Själv brukar hon skämta om att hon sannolikt kommer att få fixa fikat på sin egen begravning.

– Jag har hotellet att tacka för mycket, dels det praktiska, men också att jag lärde jag mig att hantera olika slags människor. Redan i tioårsåldern fick jag ta emot gäster. Jag blev snabbt van att handskas med olika personligheter, jag har liksom aldrig varit rädd för människor. Om någon var ledsen kunde jag ta det, om någon skrek kunde jag ta det också. Det här hade jag en väldigt nytta av när jag kom upp till Stockholm.

Att skapa god stämning i gruppen – jag kan tänka mig att du har haft användning för den talangen under dina år på Dramaten.

– Ja, där har du nog min styrka. Jag är väldigt intresserad av människor och vad som händer runt omkring mig. Jag registrerar allt, framför allt har jag tentaklerna ute mot mobbning. Jag har väl tagit några risker i livet och ibland sagt lite för mycket till teatercheferna. Det kanske inte har varit så strategiskt, men numera spelar det ju ingen roll. Det har blivit mer och mer ängsligt på teat­rarna, på sextio- och sjuttiotalen var det mycket högre i tak. Alla sa vad de tyckte. Folk kunde stå och skrika, men ingen var rädd. Då var det mer fart på teatrarna.

Marie Göranzon talar med värme om sin uppväxt. Hon var nära sin mamma, som flyttade upp till barnen i Stockholm när maken dött. Marie tog ofta med henne på teaterpremiärer, och mamman var alltid lika glad och tacksam.

– Jag beundrade min mamma väldigt mycket. Hon var så klok och genuin. Hon fick själv inte studera, morfar hade inte råd, så hon var noga med att vi skulle plugga. Jag minns när min bror disputerade, då stod hon där med sin klänning och handväska. Hon liksom beundrade den fina världen, den tidens tanter tog sannerligen inte för sig. När min bror hade fått sin avhandling godkänd så höll han ett tal där han hälsade alla gäster välkomna till bords. Då rusade ett gäng, från Dramaten av alla ställen, fram till det uppdukade buffé­bordet. Skådespelare kan ju vara både hungriga och snåla. Men då sa min bror ifrån: ”Ursäkta mig. Jag vill att min mamma ska få ta mat i lugn och ro, först av er alla. Min mamma har nämligen betytt allt, jag hade inte ens klarat realen om inte mamma hade funnits”. Det där tycker jag att min bror hanterade bra.

Marie Göranzon i ”Dödsdansen” på Strindbergs Intima teater

Marie Göranzon har nyligen fyllt 82 år, men står fortfarande på scenen. I höst och vinter spelar hon i dottern Lolo Ambles version av Strindbergs ”Dödsdansen” där dåtid möter nutid, och ­teatern möter livet. På scenen har hon sällskap av kollegan Gunilla Nyroos. De två skådespelarna har gjort avtryck i mängder av pjäser, och den här gången spelar de mer eller mindre sig själva. De väntar på en regissör som aldrig dyker upp, och börjar istället att samtala om livet. Existentiella frågor varvas med roliga repliker. Det är samtal om åldrande, teater och Strindberg om vartannat. Duon konstaterar att nu – när de äntligen börjar förstå sig själva och sina medmänniskor här på jorden – så vandrar de mot den ofrånkomliga finalen.

– Det är en jätteintressant pjäs att spela. Det är väl därför jag hela tiden fortsätter att jobba – sådana här roliga projekt ramlar över mig.

Kommer du aldrig att slå dig till ro och sätta dig Tössebageriet och äta bakelser?

– Jo, det hoppas jag verkligen. Att jag hamnar där någon gång och att jag äter riktigt stora bakelser. Tänk vilken lättnad – att inte behöva lära sig en enda replik. Folk brukar säga att jag har så lätt för att lära mig text utantill. Det vet väl för fan inte du, tänker jag då. Du är ju inte med mig dygnet runt, den enda som vet hur mycket jag jobbar med texterna är ju Janne.

Nära vän med sitt ex Lars Amble

Marie Göranzon har rört sig i skådespelarkretsar i hela sitt liv. Hon träffade skådespelaren Jan Malmsjö i Malmö 1969, och de har varit ett par i snart sex decennier. När de träffades hade Jan fyra barn från ett tidigare äktenskap, och Marie ett, dottern Lolo. Så småningom fick de det gemensamma barnet Jonas. När Marie och Jan träffades var Marie fortfarande gift med Lars Amble, eller ”Lasse” som Marie kallar honom. När det såret efter skilsmässan hade läkt så började de umgås igen. Inte bara för det gemensamma barnet skull, utan för att de själva tyckte så mycket om varandra. De åt ofta middagar tillsammans med sina nya respektive, och Marie betraktade Lasse som en av sina absolut bästa vänner. För ett decennium sedan dog han i njurcancer, 76 år gammal. Marie tänker på honom i princip varje dag, och vet att de skulle ha varit lika stolta över det gemensamma barnbarnet.

– Jag är duktig på att förtränga det som är jobbigt, så när Lasse blev sjuk tog jag inte in det. ”Det här kommer vården att fixa, Lasse är ju så stark”, ­intalade jag mig. Sista gången jag såg honom var på sjukhuset. När jag skulle gå sa Lasse plötsligt: ”Du har varit min allra bästa vän i livet”. ”Men varför ­säger du så?”, undrade jag. ”Men snälla Marie, är du helt dum i huvudet?”. Och då förstod jag. Jag gick ut ur rummet och satte mig på en stol och storgrät. Det var sista gången jag såg Lasse.

Miste kompis i cancer

Marie kallar sjukdom och död för sin akilleshäl. Hon tycker att det borde ­finnas en regel om att ingen ska få dö före 80.

– Jag miste min bästa kompis Carin i cancer, hon hade inte ens fyllt femtio. Jag hälsade på henne nästan varje dag på sjukhuset, men jag var lika rädd varje gång. Till slut sa hon till mig: ”Se inte ut så där, Marie. Kan du inte försöka vara lite normal? Var som Britten!”. Jag gick ofta dit med Britt Ekland, vi var nära vänner alla tre, och hon var mycket mer naturlig. Hon målade Carins naglar, och hade med sig champagne som vi skålade i.

Marie Göranzon beskriver sig om en orolig själ. Inom sig målar hon upp ­saker som kan hända, men det försöker hon att inte berätta om för andra, särskilt inte för barnen. Då säger de bara: ”Men du kan ju inte svartmåla precis allting”. För att stävja oro brukar hon ge sig ut på långa promenader, alternativt dra igång ett städprojekt.

– Att städa är avkoppling för mig. Jag stryker nästan alla mina kläder. Jag är alltid igång med något. Och jag läser och träffar vänner. Jag har inga småbarn, så det blir mycket av tid över. Jag tycker det är så konstigt när vuxna människor påstår att de inte har tid. Jo, det har du nog, det beror på hur du prioriterar, säger jag då.

---

LÄS ÄVEN: Rachel Molin förlorade sin mamma – men de har fortfarande en stark relation

---

Nära relation till barnen och barnbarnen

Förr om åren var det mycket middagar, både hemma hos paret Malmsjö/Göranzon, och hos vännerna. Men de stora bjudningarna har börjat ebba ut. Det är enklare att ses på lokal, slår Marie fast.

– Vi brukar ses här, säger hon och pekar mot en soffgrupp.

– Jag, Janne, Marie-Louise Ekman och Krister Henrikson brukar ses och dricka ett glas vin. Det blir ett så stort projekt att ha middag hemma, man ska handla, bära hem, laga mat och diska. Det är enklare att ses på lokal, precis som man gör utomlands. Ungarna kommer ju hem förstås. Och på landet kan vi fortfarande ha middagar, där är allt mycket lättare.

Själv lever hon upp när hon träffar barn och barnbarn, och hon har en ­almanacka med allas födelsedagar. Att leverera paket och hälsningar till alla är närmast ett halvtidsarbete, konstaterar hon. Barn gör henne upplivad, så har det alltid varit. Barnbarnet ­Vincent, som har fyllt 30, är gift och färdig ­läkare, träffar hon fortfarande minst en gång i veckan. De äter lunch och pratar om livet.

– Jag minns när han bara var något år och jag skulle hälsa på hemma hos dem. Lolo hade berättat att jag skulle komma, och när jag kom upp för trappan stod Vincent i trapphuset i bara blöjan. ”Mommo”, sa han. Jag började stortjuta. Första barnbarnet som säger mormor, jag höll ju på att smälla av. Barnen har alltid varit viktiga för mig. Om de inte mår bra, så funkar inte jag.

Vi blir avbrutna av att Maries telefon ringer. Det är en kvinna som vill talar om Jesus, hon brukar tydligen ringa med jämna mellanrum.

– Hon vill frälsa mig, föra in Gud i mitt liv. Jag är inte ett dugg intresserad, men hon är så snäll att jag inte har hjärta att klippa av.

Och så är hon ju så intresserad av människor. Marie ser sig omkring i restaurangen. Så här kan hon sitta för sig själv och fantisera om andra gäster. Varför sitter de två där? Vad pratar de om?

– Det är väldigt roligt, men man får ju inte glo för mycket. En gång tittade jag så mycket att mannen i sällskapet räckte ut tungan. Då var det bara att plocka ihop grejerna och gå. Jag förstår dem, så där kan man ju inte sitta och stirra på andra människor.

Dagliga promenader med maken Jan Malmsjö

Intervjun lider mot sitt slut, och Marie ska ut på den dagliga promenaden tillsammans med maken, som har hunnit fylla 92 år. Eftersom det är vackert väd­er kommer de antagligen att slå sig ner i solen och dricka en kopp kaffe, alternativt ta ett glas vin.

– Janne är precis som vanligt, bara det att han har blivit gammal. Utomhus går han med käpp, är det längre sträckor tar han rullatorn. Vi gör det vi brukar göra, men allt går lite långsammare. Två dagar i veckan åker Janne till dagverksamheten. Där trivs han jättebra, de är några stycken som sitter och pratar. Och så äter de lunch och dricker kaffe. Ibland brukar Janne sjunga för de andra. Fysiskt är han vältränad och välbehållen, han har inte ens haft hål i en tand. Men han är väl inte lika alert som han var tidigare. Han lyssnar nog inte på allt jag säger, men jag pratar ju så in i Norden mycket.

Har ni haft ett bra äktenskap?

– Absolut, annars hade vi ju inte varit ihop under alla de här åren. Vi har samma humor, vi har alltid skrattat mycket. Jag är nog mer drastisk, och Janne gillar när jag tar ut svängarna. Han pratar inte lika mycket som jag, däremot är han en god lyssnare. Han älskar att bli underhållen, privat har han inget behov ­av att stå i centrum.

Marie hoppas att hon får hänga med ett bra tag till, hon vill se barnbarnen växa upp.

– Jag är inte direkt rädd för döden, men jag är rätt konfunderad… jag undrar hur det kommer att vara. Jag tror inte att alla tycker att det är så himla ­roligt att dö, det där dödsögonblicket kan nog vara ganska fruktansvärt. Och jag kan fundera över vad det är för mening med alltihop om vi ändå ska dö? Vart tar allt vägen? Alla kunskaper? Allt vi har lärt oss under livet? Försvinner det ut i rymden?

– Jag vill inte dö nu, om jag bara hade en månad kvar så skulle jag bli väldigt ledsen. Men jag skulle inte förbanna livet, för jag har ju fått vara med om så vansinnigt mycket.