Rachel Molin förlorade sin mamma – men de har fortfarande en stark relation: ”Jag tror inte riktigt på döden”

Hela Stadsteaterns ­perukförråd kommer att användas i ”Extrainsatt”, konstaterar Rachel Mohlin med en mild överdrift när vi ses ­under en paus i repetitionsarbetet. Eller förberedelsearbetet, ska vi kanske säga. Den här föreställningen går inte att repetera in som en annan Shakespearepjäs. Fasta sketcher varvas med nyskrivet ­material. Och som sagt – många ­perukbyten kan det bli beroende på vilka som gör sig bemärkta i nyhetsflödet.

– Jag älskar att leva lite farligt på det sättet. Att det är oförutsägbart – både i livet och på scenen.

– Att göra komedi handlar mycket om att våga möta sin skam. Man går ut till en publik och påstår att man är rolig och om publiken då inte skrattar, då skäms man.

Men Rachel Mohlin är en humorveteran, risken för pinsam publiktystnad är nog rätt liten.

”Extrainsatt” med Rachel Molin på Stockholms stadsteater

”Extrainsatt” är Rachels idé, hon har plockat ihop gänget som gör den, hon agerar, regisserar, är med och skriver texterna, har gjort scenografin och komponerat en del av musiken. På scenen står hon och skådespelarkollegorna Magnus Krepper och Julia Lyskova, och bakom den jobbar en manusgrupp med credd och bredd. Sång och lite dans blir det också.

För ur led är tiden, kan man tycka. Obegripliga politiska turer i USA, ­ryska galenskaper och krig i Mellanöstern. Och här hemma skolkris, vårdkris, brottskris och poliskris som ska lösas av en regering med kraftiga interna spänningar. Och över alltsammans svävar klimathotet.

– Vi förhåller oss till det kaos och den ångest som samtiden, nuet, skapar i oss människor och försöker hitta sätt att ­reagera på det tillsammans med publiken. Min ambition har varit att skapa en behändig och inte alltför lång föreställning som man kanske vill komma och se flera gånger eftersom innehållet delvis förändras.

– Det kommer att handla om dagspolitik och populärkultur men också om annat som präglar vår tid, psykisk ohälsa till exempel. Och lite kungahuset på det.

Politisk humor i Sveriges Radio – varje söndag i 22 år

Rachel Mohlin har många uttrycks­former. Hon är skådespelare och har gjort tv, film och teater, komedi och allvar, skrivit manus och regisserat. Hon målar – därav scenografin i ”Extra­insatt”. För ett par år sedan debuterade hon som romanförfattare.

Men för många är Rachel mest känd som imitatör. Hon ingick i satirgruppen Public Service som varje söndag i 22 år roade radiolyssnarna med politisk ­humor i P1-programmet ”Godmorgon världen”, ända tills de i våras bantades bort i Sveriges Radios stora sparpaket.

Klassiskt är Rachels röstporträtt av Annie Lööf och hennes småländskt undflyende r, där regeringen blir ”jejejingen”. Eller den knarrande stockholmaren Magdalena Andersson, den barska skåningen Ann Linde eller den kvintillerande västerbottningen Maud Olofsson. Eller drottning Silvia med sina mjuka konsonanter. Förutom att svenska med tüsk brütning alltid är tacksam att härma.

Rachel började med imitation på högstadiet

– Min första imitation var vår gympa­lärare i högstadiet. Jag förstod att det funkade när alla kände igen henne ­direkt och skrattade, berättar Rachel.

Hon lärde sig läsa och skriva redan före skolåldern. Att skriva, rita och därtill prata högt och göra olika röster under plitandet blev hennes sätt att tackla ensamheten. Där familjen bodde, på en gård i smålandsskogarna, fanns inga lekkamrater. De två äldre systrarna var tajta och Rachel fick sällan vara med.

– Ibland låg jag under sängen i deras rum och lyssnade på dem men blev förstås upptäckt och utkörd.

– ”Gåuuut”, tjoar Rachel i en perfekt återgivning av ett dominant och låtsas­surt äldre syskon.

– Jag skrev dagbok, började stapplande och nästan oläsligt i fyraårsåldern, och fortsatte sedan att fylla dagbok ­efter dagbok, kollegieblock, anteckningsböcker. Jag älskar fraset av sidorna i anteckningsböcker! Det var mitt ställe där jag fick beskriva världen som jag tyckte den var.

(Det här ackompanjeras av ännu en rachelmohlinsk röstillustration, det snabba rasslandet från någon som skriver väldigt fort.)

Mamma dog plötsligt

Familjen flyttade till byn Skärstad, Rachel fick skolkamrater och därtill­ ett rikt socialt liv i den frikyrka hennes mammas familj tillhört i generationer. Den har haft en stor men tveeggad ­betydelse i hennes liv.

– Vi hade mycket roligt där. Vi sjöng i kör och satte upp julspel och gjorde sketcher och parodier på kända tv-­program. Jag fick träna på att möta en ­publik.

Å ena sidan erbjöd samfundet alltså en scen för ett barn som gillade att spexa och uppträda. Men å andra sidan stod det för en kompromisslös förkunnelse. Den yttersta domen kunde komma när som helst och alla skulle inte få följa med in i himmelriket.

– Det var fruktansvärt skrämmande, konstaterar hon.

Men för Rachel slog katastrofen till redan i detta livet. När hon var 16 gick hennes mamma bort i en cancer med snabbt förlopp.

Relationer tar inte slut med döden

– Det är en sorg jag alltid bär med mig. Men efter det så tror jag inte riktigt på döden. Jag är ju medveten om att det finns en medicinsk död men jag tror inte på att relationer som varit jätte­nära kan upphöra. De fortsätter. Det var en sådan svindlande insikt detta att trots att mamma inte fanns så finns vår relation kvar. Och den utvecklas!

Hur? Rachel ger exempel. När hon själv blev mamma eller när hon nu går i psykoanalys så utvecklas och förändras förhållandet till mamma liksom postumt.

– Hon är högst närvarande i mig. Så den närhet som uppstått mellan två människor den tror jag inte döden rår på.

Här kommer Rachel Mohlin in på något annat hon fick med sig från sin frireligiösa barndom – tanken att det finns dolda dimensioner i tillvaron, saker bortom det vi kan se. Sådant sätter igång fantasin. Det kan å ena sidan vara trösterikt, som när man vill behålla kontakten med en älskad avliden. Å andra sidan förvärrade det kyrkans domedagsbudskap och byggde upp ångest, för att inte säga ren skräck, hos ett fantasifullt barn som Rachel.

Hon gjorde till slut upp med synd och straff-kulturen. Hon hade börjat i gymnasiet, fått nya vänner – bland annat en bästis som var troende men gick i Svenska kyrkan – och ifrågasatte de läror hon vuxit upp med. Till slut ringde hon och begärde utträde ur frikyrkan.

– Jag hann prata med min mamma om det innan hon dog. Vi var absolut inte överens men hon var inte skuld­beläggande.

Bildkonst eller teater?

Rachel gick estetisk linje på gymnasiet och hade en klok bildlärare som inte försökte sig på att prata så mycket om Rachels stora förlust men däremot lät henne vara i bildsalen och rita, pyssla och skulptera så mycket hon ville.

Rachel verkar inte ha känt så mycket av tonåringars vanliga vånda över vad det ska bli av dem. Eftersom det värsta redan hänt var hon ganska orädd och kunde lika gärna tillåta sig att drömma stort. Ett tag vacklade hon mellan bildkonst och teater. Efter nobben från Konstfack fick hon en praktikplats på Jönköpings länsteater och insåg att man faktiskt kunde uppbära lön för att uppträda och göra sig till. Sedan testade hon ändå att gå på konstskola men hoppade av eftersom det var så tyst där. Att bara titta och måla men inte prata blev för trist. Rachel sökte Scenskolan, kom inte in, och landade till slut på skådespelarutbildningen Skara skolscen.

– Det var tur att jag vågade saker och lät mig styras av min egen lust och vilja för det gjorde mitt liv mindre ensamt. Om jag hade fösts in i någonting som inte hade varit så innerligt självvalt, tror jag att glappet mellan mig och omvärlden hade blivit större och sorgen kanske ännu djupare.

Rachel Molin i ”Vänner och fiender” – 695 avsnitt tv-såpa

Efter utbildningen rekryterades Rachel Mohlin till tv-såpan ”Vänner och fiender”, där hon medverkade i 695 avsnitt. ”Min militärtjänstgöring som skådes­pelare” har hon kallat det. Därefter har de kreativa projekten avlöst varann och inspirerat varann. Oräddheten har suttit i.

– När det gäller jobbet ja. Men i andra avseenden har jag blivit ängsligare med åren. Jag är mycket uppmärksam på kroppsliga symtom.

Inte så konstigt när mamma inte blev äldre än 53. Ett sätt att långt senare bearbeta uppväxten blev att skriva en roman. ”Dungen” är inte självbiografisk men det finns paralleller till Rachels liv – den handlar både om att vara ung i frikyrkan och om att mista sin mamma.

– När man skriver en bok umgås man länge med sina romanfigurer. Då vill man gilla dem. Adina, romanens huvudkaraktär, och jag skulle ha haft mycket att prata om ifall vi hade träffats. ”Jaha, var kommer du ifrån? Utanför Nässjö? Ja, jag växte upp utanför Jönköping…”, säger Rachel i en fingerad, småländsk dialog med sin centralgestalt.

Hon har helt enkel fortsatt prata medan hon skriver. Hon läser upp dialogerna högt.

– Det är viktigt för mig att veta hur de låter. Jag beskriver personerna mer utifrån deras röster än deras utseende.

Rachel Molin jobbar med tv-program och skriver ny roman

Rachel Mohlin har ett originellt och roligt språk, både i tal och skrift. Hon jobbar med ett tv-program som ska handla om just språket och sändas nästa år. Hon skriver dessutom på nästa roman. Att bli skönlitterär författare har också gjort henne till långdistanslöpare.

– Jag har alltid skrivit, men kortare grejor, och jag har sprungit, fast korta och mer explosiva pass. Att skriva en bok tar ju tid, man får verkligen nöta på stolen. Då upptäckte jag att hjärnkonditionen blev bättre om jag sprang längre. Nu siktar jag på en halvmaraton. Jag har nog aldrig varit i så bra form som jag är nu.

– Och så har jag börjat som fystränare i mina barns fotbollslag. Det hade jag inte trott, att jag skulle engagera mig i föreningslivet!

Rachel har två barn från ett tidigare äktenskap. Om sitt nuvarande civilstånd är hon luddig. ”Du kan skriva ­Familj: Ja”. Intrycket är i alla fall att hon är på en bra plats i livet, både yrkesmässigt och privat. För henne är de sfärerna ihopflätade. Liksom hon vänt och vridit på barndomen genom att skriva en roman, liksom hon granskat förhållandet till sin mamma i pjäsen ”Frivilligt minne” som hon skrev för ­Radioteatern, så kanaliserar hon sin oro för världens tillstånd i att driva med eländet. Som nu i ”Extrainsatt”.

– Jag hanterar skräcken bättre som vuxen men jag kan fortfarande vara ett skrämt barn om natten.

Då hjälper det lite att ha humor. Och att ha gåvan att kunna få andra att skratta.