Gerhard Hoberstorfer: ”Pappa hatade mina skådisambitioner”

Under sin fyra decennier långa skådespelarkarriär har Gerhard Hoberstorfer kastat sig mellan ytterligheterna. Från aidsfruktande homosexuell yngling i Lars Norén-dramat ”Som löven i Vallombrosa” till homofobisk pappa i filmatiseringen av Johans Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Från den förslagna skurken Totte Bengtsson i tv-såpornas såpa ”Rederiet” till välmenande präst i den tragikomiska pjäsen ”Besök av en gammal dam”. Från passionerad älskare i filmatiseringen av Victoria Benedictssons roman ”Fru Marianne” till svartsjuk äkta man i August Strindbergs enaktare ”Leka med elden”.

Om man vill går det säkert att hitta ytterligare en uppsjö exempel på hans yrkesmässiga spännvidd. En del av förklaringen till mångfalden i Gerhards rollrepertoar är hans aldrig sinande entusiasm inför att hoppa på nya projekt.

– Jag tackar väldigt sällan nej till erbjudanden. Livet blir så mycket roligare om man vågar testa nya saker. Visserligen innebär det att man går på pumpen då och då, men jag är väldigt glad över att jag har hamnat i så många konstiga sammanhang. Man ska inte vara så jäkla rädd och om sig och kring sig. Om man säger ja så kanske det händer något kul, konstaterar Gerhard med ett leende när vi sammanstrålar i Kulturhusets restaurang.

LeMarc en stor poet

Lyckligtvis har han haft den goda smaken att även tacka ja till den här intervjun, liksom till att medverka i årets upplaga av Icakurirens kulturkryssning tillsammans med kollegan Rennie Mirro. Båda är under hösten aktuella i Kulturhusets Stadsteaterns uruppsättning av musikteaterföreställningen ”LeMarc – Det som håller oss vid liv”, där Peter LeMarcs låtskatt är den sammanhållande länken. Gerhard har varit med och initierat projektet tillsammans med sin bandkollega Leif Jordansson från Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan som producerade den numera pensionerade LeMarcs sista album ”Den tunna tråden”.

Även om Gerhard när vi ses långt innan premiären ännu inte träffat Peter LeMarc har han liksom de flesta andra svenskar en relation till hans musik.

– LeMarc är en stor poet. Trots att han alltid hållit sig lite i bakgrunden har han lyckats formulera någonting viktigt om sorg, tröst, ånger och kärlek. Därför tycker jag att han är värd att uppmärksammas.

Uppsättningen har inga talade partier, all text sjungs fram.

– Det är nog det svåraste man kan göra. I talteater kan man till viss del själv bestämma tempot, men i musikteater måste du helt enkelt öppna munnen när det är dags. Jag är jättenervös för att det inte ska gå bra, bekänner Gerhard.

Kritikerrosade ”En tysk mans historia”

Ja, scennerverna gör sig fortfarande påminda – trots att Gerhard klår de flesta av sina kolleger i antal spelade föreställningar, och trots att han förra året bestod ett karriärmässigt kraftprov av Guds nåde då han kväll efter kväll stod ensam på scenen i 105 minuter och framförde en monolog. I den kritikerrosade ”En tysk mans historia”, som har nypremiär nästa år, åskådliggjorde Gerhard nazismens framväxt. Vid några tillfällen refererade han till sin egen farfar som var organiserad nazist i Wien. Själv träffade Gerhard bara sin farfar en gång i tidiga tonåren.

– Jag minns honom som en lite sur gubbe. Han och min pappa hade en jättesårig relation eftersom farfar hade övergett familjen och bildat en ny familj i München.

Att Gerhards pappa som ung vuxen själv bytte hemland berodde på att han med en universitetsexamen i maskinteknik och en annan i gruvbrytning var eftertraktad arbetskraft för den svenska järnmalmsindustrin. På gruvbolaget Grängesbergs huvudkontor träffade han den blivande mamman till sina två söner. När förstfödda Gerhard kom till världen bodde föräldrarna i Liberia där pappan hade stationerats eftersom man upptäckt en järnmalmsfyndighet. Efter ett mellanspel i Boliden landade familjen så småningom i Stockholm.

Gerhard Hoberstorfer började med gatuteater

Den samhällsmedvetna Gerhard blev tidigt aktiv inom fredsrörelsen och började därigenom med gatuteater. Under tonåren var han en flitig besökare på huvudstadens teatrar och spelade samtidigt själv amatörteater.

– Min pappa hatade mina skådespelarambitioner. Han ville att jag skulle bli ingenjör eller geolog. Vi gjorde en överenskommelse: Pappa bekostade ett års teaterstudier för mig på en förberedande teaterutbildning och jag fick en chans på mig att söka scenskolan. Om jag kom in skulle pappa vara tyst, om jag sprack skulle jag välja hans karriärspår. När jag som 18-åring antogs till scenskolan på första försöket var det inte längre så mycket att snacka om. Pappa höll sitt löfte och accepterade mitt yrkesval.

1996 kom den stora möjligheten. Gerhard handplockades att vid sidan av branschgiganter som Erland Josephson, Gunnel Lindblom och Per Myrberg spela en av de ledande rollerna i Dramatens uppsättning av den klassiska tragedin ”Backanterna”, i regi av självaste Ingmar Bergman. Samarbetet med demonregissören blev dock allt annat än friktionsfritt.

Problem med Bergman

– Bergman hade bestämt sig för att knäcka mig, så enkelt var det. Jag tror att anledningen var att han som skraltig äldre man kände sig hotad av den unga snygga kille som jag var på den tiden. Den sista stora förnedringen var att han ville placera mig på den mest undanskymda platsen under applådtacket, trots att jag hade en av huvudrollerna.

Gerhard kontaktade producenten och meddelade att han inte tänkte gå in under applådtacket.

– Men på premiärdagens morgon ringde Bergman hem till mig och sa att det måste ha blivit något fel och att det var självklart att jag skulle stå i mitten. Efter premiären blev vi skådespelare enligt traditionen bjudna på saft och kex i hans arbetsrum på Dramaten. Då la Bergman handen på min axel, klämde till och sa: ”Du har visat kurage.” Jag tolkade det som att han ville ge mig ett erkännande för att jag inte hade låtit mig knäckas.

Under samma tid syntes Gerhard ofta i utevimlet tillsammans med kollegor som Mikael Persbrandt och Thorsten Flinck.

– Ja, mellan 30 och 40 hade jag en period då jag härjade runt rejält. De veckor jag inte hade hand om barnen bodde jag praktiskt taget på Spy Bar. Det blev en sorts livsstil som jag väl egentligen aldrig kände mig riktigt hemma i. Jag försökte mer hitta kärleken. Runt 40-årsstrecket övergav jag det livet eftersom jag började känna mig patetisk.

I dag är familjefadern Gerhard inne på sin tredje kull barn. Elvaåriga minstingen Gillis föddes redan i vecka 29.

– Han var liten som en falukorv, vägde bara 890 gram och behövde hjärtopereras. Vi spenderade nära ett år på sjukhus. Varje dag rullade de in en apparat i rummet som kostade mer än min årslön. Jag blir tårögd när jag tänker på nivån av omsorg som vi fick. Efteråt kom det en räkning på 300 kronor. Efter en sådan upplevelse kan man inte vara någonting annat än sosse.