Det första Walter berättar när jag satt mig vid hans uppdukade kaffebord är att han fått en inbjudan att tala i Europaparlamentet. Han ska berätta om sitt liv i samband med 80-årsdagen av befrielsen av förintelselägret Auschwitz.
Walter var en av få judar som överlevde genom att gömma sig i Berlin under nazitiden. Framför allt vill han varna för den politiska utvecklingen i Europa idag, för risken för diktatur med försvagad demokrati. På 1930-talet ledde det till att Hitler kom till makten.
– Unga människor har så lätt att förledas av högernationalistiska budskap på internet, säger Walter.
Han har besökt många skolor och försökt att inpränta i eleverna vikten av att tänka själv. I en klass i Tyskland fick han som present av eleverna en t-tröja med texten: ”Tänk själv, säger Walter Frankenstein”. Han blev rörd över presenten, satte på sig tröjan – men blev ännu mer gripen när han plötsligt såg att hela klassen hade på sig tröjor med samma text.
Walter Frankenstein
Ålder: Född i Flatow i Tyskland 1924.
Familj: Sju barn, barnbarn, barnbarnsbarn och många vänner.
Bor: I servicehus i Älvsjö, en söderförort i Stockholm.
Aktuell: Är inbjuden att tala om sitt liv i Europaparlamentet på årsdagen av befrielsen av Auschwitz den 27 januari.
Gömde sig för Gestapo
Walter Frankenstein föddes i Tyskland av judiska föräldrar och gifte sig i unga år med sitt livs kärlek, Leonie. De beordrades till tvångsarbete i krigsindustrin som alla judar i början av nazitiden. Men 1942 började man deportera alla judar till förintelselägren i Östeuropa. Walter och Leonie insåg vad som pågick. Detta ska inte hända oss var deras inställning. ”Inte med oss” är också titeln på en bok om deras liv.

Paret hade inga pengar för att kunna lämna landet och en nyfödd son att ta hand om. Den enda utvägen var att gå under jorden med hjälp av människor som var villiga att skydda den lilla familjen. De blev så kallade ”u-båtar”, som de judar kallades som utan id-handlingar gömde sig för Gestapo.
Ofta fick de bo på olika håll för att klara sig. Ibland tillbringades natten i någons källare, en period i en bil, och mot slutet hos den prostituerade fröken Dora. Utbombade hus var en annan tillflyktsort.
– De som hjälpte oss riskerade dödsstraff. De ständiga bombanfallen utgjorde också ett hot – men även hopp om frihet, påpekar Walter.
Höll sig gömda i två års tid
Leonie och sonen Uri gömde sig sedan hos släktingar i Leipzig medan Walter stannade kvar i Berlin, ständigt på jakt efter mat och att tjäna en slant. För att få värma sig och sova köpte han billiga biljetter till operan. Men han levde farligt. Där rörde sig ofta Gestapos angivare på jakt efter illegala judar. Walter klarade sig och fick ett livslångt intresse för klassisk musik.
– Man fick inte vara rädd, Gestapo kunde lukta sig till rädsla, säger Walter med allvarlig röst.

Jag undrar hur man gör för att inte känna fruktan.
– Man måste vara fräck och försiktig. Rädsla förlamar människor. Vi hade också tur och fick hjälp av goda vänner, andra judar och många icke-judiska tyskar. Vi lyckades hålla oss gömda i två års tid. Jag intalade mig att jag skulle överleva Hitler och det gjorde jag.
De förlorade många släktingar, Walters mamma deporterades och mördades i Auschwitz. Hans båda bröder hade före kriget utvandrat till Israel. Dit ville också Walter och hans fru som fått sin andra son, Michael.
Så uppmärksammas 80-årsdagen
Den 27 januari 2025 är det 80 år sedan förintelselägret Auschwitz befriades och årsdagen kommer att högtidlighållas på många håll i världen. Kronprinsessan Victoria kommer att närvara i Auschwitz, det svenska kungaparet deltar i en minnesceremoni för förintelsens offer i Eric Ericsonhallen i Stockholm och prins Daniel i Stockholms stora synagoga.
Fängslades på Cypern
Leonie lyckades efter krigsslutet ta sig till Israel med barnen, men Walter internerades av britterna för att han hjälpt överlevande judar att illegalt ta sig till Palestina. I fem månader satt han bakom taggtråd på Cypern, och när han släpptes hamnade han i ett inhägnat läger i Palestina i ytterligare två månader.

De var fortfarande unga när de äntligen kunde leva tillsammans, Walter var 23 och Leonie 26. Men bo på en kibbutz ville de inte, de var individualister. Walter blev inkallad till israeliska armén. Vid fronten försvarade han Israel mot angrepp från grannländerna och blev sårad. Militärtjänsten och hårt kroppsarbete blev till sist för mycket för Walters hälsa. En god vän som flyttat till Sverige hjälpte dem att få nödvändiga tillstånd och så småningom svenskt medborgarskap.
Jag frågar Walter var han känner sig hemma.
Efter en stunds eftertanke svarar han med en fråga:
– Är jag hemma nånstans? Jag trivs i Sverige och är tacksam för att jag här kunde ta studenten och ingenjörsexamen. Men i Sverige blir man aldrig svensk om man är född i utomlands.

Walter blev tidigt ateist när han insåg att Gud inte hjälpte hans familj. Han bekänner sig inte till judendomen, och inte till någon annan religion än sin egen livsfilosofi.
– Man ska stå för sina handlingar, göra sitt bästa och hjälpa andra, det tror jag på, säger Walter.
Saknar kunskap om andra världskriget
I Berlin har han haft många samtal med skolelever, men i Sverige ställer studenterna inga frågor. De saknar kunskap om andra världskriget, hävdar han.
Walter älskar att få besök, det håller honom vid liv. Minnet är intakt och finns mycket ljus och humor kvar i hans sinne, trots att kroppen är trött och synen sviker.

Han har alltid varit intresserad av idrott, särskilt fotboll och jiujitsu som han lärde sig som ung. Konsten att kunna försvara sig har hjälpt honom att inte vara rädd under de svåra åren i Berlin under andra världskriget.
– Grepp och slag inom jiujitsun kan döda en människa. Det var mitt vapen som jag aldrig behövde använda. Men jag har nytta av det än idag. Ibland får jag yrsel och ramlar omkull men jag slår mig aldrig, säger Walter med ett glatt leende.
Kalendern i köket är fulltecknad. Tysklands ambassadörspar är ofta gäster hos honom, och han var inbjuden på en middag i det tyska residenset i samband med sin 100-årsdag. Även den tyske presidenten, Frank-Walter Steinmeier, skickade hälsningar. Det svenska kungaparets lyckönskningstelegram ligger i den stora högen av gratulationskort på Walters kaffebord.

Fotbollströjan från hans favoritlag, Hertha Berlin, hänger i taket i lägenheten. Han är hedersmedlem i klubben och det finns alltid ett bord reserverat för honom i vip-rummet på matcherna. Betala behöver han aldrig,
– Hertha har 50 000 fans och jag känner de flesta av dem, säger hant spjuveratigt.
”Den ryske presidenten har samma idéer som Hitler”
Walter motionerar med sin rullator varje dag i korridoren. Han orkar inte resa längre, han vill leva ett tag till – så länge han kan ge något. I sitt inspelade tal till Europaparlamentet vill han varna för ett nytt storkrig.
– Den ryske presidenten har samma idéer som Hitler. Han vill bestämma över Europa och världen. Rysslands atomvapen är en stor fara för mänskligheten, hävdar Walter Frankenstein.

När Walter såg att högernationalister var på frammarsch i Tyskland begärde han att få tillbaka sitt tyska medborgarskap så att han kunde rösta i parlamentsvalet.
– Varje röst mot högerpartierna är viktig. Man måste rösta, det är det demokratin bygger på. Diktaturer leder till krig.
Hur är det då med Walters efternamn? Det härstammar från byn Frankenstein i Tyskland och har inget med filmmonstret att göra.
– Det är sällan man blir trodd när man beställer taxi och säger efternamnet. Det är kul varje gång, säger Walter med en plirig glimt i ögat.