Regissören Lisa Langseth om tiden som förändrade henne: ”Livet är kort och skört, man kan inte slarva med grejor”

Jag älskar mitt jobb, utbrister filmregissören Lisa Langseth.

– Och det roligaste är att det är oändligt.

Först sitter hon ensam och skriver manus. Sedan vidtar ett jättelikt grupparbete. Allt det visuella med foto och kameravinklar. Ljud, ljus och miljöer. Hitta rätt skådespelare. Regiarbetet, klippningen, musiken. Allt ska smältas ihop till något som liknar den vision Lisa hade på sin skrivkammare, ett ombyggt pannrum i källaren till en villa i Enskede. Och därifrån ska resultatet färdas ut och visas i Sverige och världen. Kort sagt – ett hästjobb.

När vi möts, strax före premiären på hennes senaste film, är det dock en lugn dag. Lisa Langseth är tidlöst snygg, lite fotomodellaktigt lång, smal och sval. Hon har hunnit bli 50 och har ägnat en hel del av liv och verk åt att vända och vrida på ett par existentiellt ­centrala frågor: Hur man behåller sin frihet i vår genomreglerade värld. Och vem som egentligen är knäpp – en nutidssvensk som mår dåligt eller samhället med skenande kommersialisering, ojämlikhet, stress och digitalisering.
Ni anar nog svaret på det där sista. Lisa Langseth skildrar vår absurda tid med både humor och allvar. Allt mer humor faktiskt, ju fler titlar som läggs till hennes katalog.

Lisa Langseths nya film ”The dance club”

Hjälten i nya filmen, ”The dance club”, heter Johannes och är en ung, av systemet ännu inte nernött, blivande psykolog som praktiserar på ett privat vårdbolag. Han allierar sig med ett gäng patienter som bestämmer sig för att ta sitt tillfrisknande i egna händer.

Lisa Langseth beskriver hur filmidén blev till:

– Jag undrade varför vi plötsligt börjat tala om oss själva och andra utifrån olika psykiatriska diagnoser. När jag satte mig in i hur man ställer dem och varför de ökar, upptäckte jag en intern kritik i branschen. Jag träffade psykiatriker och psykologer som var både rasande och förkrossade över utvecklingen.

– Psykiska problem är inte som halsfluss där du tar ett prov och får ett klart ja eller nej. Det går inte att bevisa att du har en psykiatrisk diagnos och därför inte heller att bevisa att du inte har det. Det vi medicinerar mot är ju olika känslor så det finns knappt någon gräns för hur många som kan få en diagnos, säger Lisa.

– Den lavinartade ökningen hänger bland annat ihop med att diagnoser omsätter stora summor. Personer som jobbar på privata mottagningar vittnar om hur de hetsas att göra fler och fler utredningar vilket är lönsammare för ett vårdbolag än att hjälpa de som är svårt sjuka. Företagen får betalt per utredning, av våra skattepengar.

”Skandalöst hur den här diagnoskulturen har utvecklats”

Det brukar finnas en samhällskritisk dimension i Lisa Langseths verk och i ”The dance club” granskar hon en ganska tydligt avgränsad samhällsfråga: det som börjar likna en må dåligt-epidemi.

– När jag gjorde research gick jag från att vara intresserad, till att bli fascinerad, till att bli chockad. Jag tycker det är skandalöst hur den här diagnoskulturen har utvecklats.

Dock är detta inte en gravallvarlig ”politisk film” utan drar mer åt romantisk komedi. En snäll film, säger Lisa själv. Hon tar ett fysiskt grepp på psykiskt lidande. Patienterna bildar en amatörmässig dansgrupp för att bearbeta sin ångest. Vi blir underhållna samtidigt som vi får upp ögonen för den här, för många okända, effekten av svensk privatiseringspolitik.

Det är så Lisa Langseth brukar skapa berättelser, kring rebellnaturer och deras hemmabyggen till uppror mot rådande normer.
Lisa är uppvuxen i Stockholm. Mamma jobbade på dagis, pappa på LM ­Ericsson. De lutade vänster, hade bott i kollektiv innan de fick barn. Det var en tillåtande och stöttande miljö. Men Lisas frihetsbehov var enormt, framtidsplanerna vaga. Efter gymnasiet tog hon ströjobb, läste idéhistoria, reste – och inte till några bekväma resmål.

Rekommenderar att vara vild som ung

– Jag åkte som en upptäcktsresande. Var jag i Rumänien så skulle jag ta mig runt som en vanlig rumän. Uppleva landet på riktigt.

– Jag var vild när jag var ung. Det kan jag rekommendera, det gör att man blir lite lugnare när man är äldre. Man slipper tänka ”Åh, jag har inte levt, inte gjort det jag verkligen ville!”.

På hennes mammas kylskåp satt det länge kvar ett vykort från den tiden, poststämplat i Indien: ”Vi har just köpt illegala visum till Tibet. Försöker ta oss in nästa vecka. Jag hör av mig”.

– Vi kom in, jag och min kompis, men fick sedan lifta ut från Tibet via Nepal på urdåliga vägar. DET var spännande. Vi hade varken internet eller mobiltelefoner då, mina föräldrar kunde inte göra annat än vänta på livstecken. Herregud, jag hade dött av oro om mina barn skulle göra något sådant.

Lisa hade också ett starkt uttrycksbehov och skrev mycket ända sedan hon var liten. Hon har i intervjuer beskrivit en aha-upplevelse när hon i tolvårsåldern såg en pjäs på tv-teatern med ­Ernst-Hugo Järegård som en översittare till chef. I och utanför skolan hade hon kunnat iaktta klasskillnader, maktmissbruk och mobbing, sett vad folk är beredda att göra för att passa in – men att man kunde gestalta det såhär, i en teaterpjäs! Att få göra om verkligheten och hitta på. Att förvandla smärtsamma erfarenheter till konst. Fast det tog många år innan hon förstod att hon själv kunde ha det som yrke.

– Jag tänkte inte i de banorna. Det fanns en kreativ gör det själv-kultur på 90-talet med punkmusiken och graffitikonsten. Målet var inte att ta sig in på institutionerna, målet var att få hålla på med det man ville.

Dramatiska Institutets manusutbildning

I 20-årsåldern gick hon en förberedande skådespelarutbildning men vantrivdes. Både med att stå på scen och med att inte få skriva sina egna repliker.

Hon började istället på dåvarande Dramatiska Institutets manusutbildning men när hon ville regissera sina egna manus fick hon nej. Det skulle eleverna på regilinjen göra. Arg och kompromisslös var Lisa den enda avgångselev som inte hade lyckats hitta en teaterscen för sin slutproduktion. Så hon satte upp den själv i ett konferensrum på skolan med en ung, arbetslös och inte överdrivet påklädd Noomi Rapace i den oavlönade huvudrollen. Lisa Langseth ville behålla kontrollen över sina idéer och det vill hon fortfarande.

– Det tar flera år att göra en film, då måste jag själv hitta temat och gå igång på det. På motsvarande sätt är jag inte intresserad av att regissera andras historier. Tvärtom. Om jag läser en bra bok så vill jag absolut inte filma den. Varför göra om ett bra verk till något annat?

Resultatet av den unga Lisas störiga envishet blev att hon oväntat snabbt tog sin in just på institutionerna. Någon från Stockholms stadsteater hade hört talas om dramat i konferensrummet och kom och tittade. Pjäsen fick flytta till en scen där.

”Till det som är vackert” blev första långfilmen

Teateruppdragen rullade nu in. Lisa Langseth jobbade för Uppsala stadsteater, Riksteatern. Göteborgs stadsteater och Dramaten. Trots det, och trots att hon saknade filmutbildning gav hon sig snart på sitt första långfilmsprojekt, ”Till det som är vackert”.

– Jag har alltid varit rastlös, det behöver hända nya grejor och det här var en helt ny värld.

Filmen handlar om 20-åriga Katarina som vill fly sin torftiga miljonprogramsmiljö och hitta något vackrare. Det blir den klassiska musiken och hon tar jobb som receptionist på konserthuset inne i stan. Där inleder hon ett förhållande med den mer än dubbelt så gamle, och gifte, stjärndirigenten. Det kan förstås inte sluta väl, även om upplösningen överraskar.

Därpå kom filmen ”Hotell” om en samtalsterapigrupp som tar in på hotell för att försöka ta semester från sig själva, och sedan en engelskspråkig film om en självmordsklinik för välbärgade, ”Euphoria”.

Nytt genombrott med ”Kärlek och Anarki”

2020 fick Lisa Langseth ett slags andra genombrott med hyllade tv-serien ”Kärlek & Anarki”, en av de första svenska originalserierna från strömningsjätten Netflix. ”Bättre än så här blir inte svensk tv” skrev en kritiker.

I serien ska konsulten Sofie rycka upp ett bokförlag där det pågår en dragkamp mellan tradition och förnyelse. Ida Engvoll spelar den kallhamrade vinstmaximeraren Sofie som blir en annan och mer levande person när hon drar igång en barnsligt anarkistisk lek med kontorets unge it-kille. En vänlig drift med finkulturvärlden, en hel del sex på olämpliga platser och väldigt roligt.

Lisa Langseth blandar gärna proffs och oskolade talanger. I ”Till det som är vackert” ville hon ha en etablerad skådis som dirigenten (Samuel Fröler) men ett okänt ansikte som Katarina. Efter ett enormt sökande, där Lisa bland annat kuskade runt på folkhögskolor och provfilmade tjejer på måfå, hittade hon Alicia Vikander, som misslyckats med att komma in på Teaterhögskolan och jobbade i blomsteraffär. Filmen vann priser hemma och utomlands och Alicia – som också var med i Lisas två följande långfilmer – gick vidare mot en internationell karriär.

I ”Kärlek & Anarki” ser vi den skicklige Noréntolkaren Reine Brynolfsson bredvid 22-årige Björn Mosten som kom direkt från Tekniska högskolan. Halva Litteratursverige dök upp i små biroller. ”The dance club” öppnar med en dialog mellan Pernilla August och realitykändisen Julia Franzén.

– Det händer något då i scenerna. Det bli spännande och mer osäkert för åskådaren. Är detta seriöst eller humor eller vad? Själv är jag mycket för att blanda genrer.

Under sin tidiga karriär fick även Lisa känna på hur det är när marken börjar gunga under fötterna. I ”Sommar i P1” för några år sedan beskrev hon det som att privatlivet blev rörigt, hon fick svårt att sova, tappade kreativiteten och gjorde omdömeslösa saker. Framförallt tyckte hon att hon som västerländskt privilegierad inte hade rätt att må så där dåligt.

– Jag hade ju varit vild och oansvarig, en livsstil som är svår att behålla när man blir äldre. Jag brottades med frågor om hur jag ville att mitt liv skulle se ut, om man kan vara vuxen utan att bli tråkig. Tidigare hade jag frihet som ett överordnat mål – och det har jag väl fortfarande – men frihetsbegreppet ändras när man blir äldre. Det börjar handla om andra saker.

Gift med Patrik Hammarsten

Att ta ansvar blev ofrånkomligt när Lisa sedan till sin egen förvåning fick en stor familj. När hon träffade sin man, översättaren Patrik Hammarsten, hade hon ett barn sedan tidigare och han tre. Tillsammans fick de ett barn till.

– Folk sa: ”Ska ni skaffa en klisterbebis?”. Jag hade aldrig hört det ordet. Tanken är tydligen att familjen klistras ihop av att ha en medlem som alla är släkt med.

– Fast jag har aldrig bott med mer än fyra hemmavarande barn samtidigt. Min mans äldsta hade redan flyttat när jag träffade honom. Men jag vet inte riktigt hur de där åren gick ihop.

– Barnen är utspridda i ålder, idag från 10 till 35. Jag har två bonusbarnbarn också. Det var nog ingen som kände mig i yngre år som trodde att jag skulle få en massa barn.

Psykisk ohälsa som tema

Att psykisk ohälsa finns med som ett tema i flera av Lisas verk för scen, film och tv, hänger ihop med hennes egna erfarenheter av ångest och livskris.

– Det förändrade mig i grunden. Man blir mer noga med saker. Livet är kort och skört, man kan inte hålla på och slarva med grejor. Och då syftar jag inte på att börja leva extra hälsosamt och sådant, utan mer på vad jag blir glad av. Jag gillar inte att hålla på med saker som jag inte tycker är kul, det har jag aldrig gjort. Jag har inte tid med det.

– Jag vill inte vara ”färdig”. Barn och ungdomar förändras hela tiden. De är liksom i ständig rörelse. En intressant fråga är ju om man kan vara det som vuxen. I ständig rörelse? Det tror jag faktiskt.

Även om Lisa Langseth nu gjort en film om lättvindigt utdelade diagnoser vill hon samtidigt inte peka ut en massa människor som inbillningssjuka.

– Många mår verkligen dåligt idag och det är jag ödmjuk inför. Men man måste förstå hur systemet fungerar, de ekonomiska drivkrafterna.

– Det är som om vi har tappat självförtroendet när det gäller att tolka våra egna känslor. Istället frågar vi andra varför vi mår som vi mår. Eller en diagnosmanual eller Chat-GPT.

– I filmen ville jag visa personer som tar tillbaka relationen till sig själv, dels genom den egna fysiska kroppen och dels genom att göra saker ihop. Patientgruppen skapar koreografier tillsammans. Det går inte jättebra men jag gillar den naiva ambitionen.

– Det kan jag längta efter i vår tid: mer av det naiva. Tron på att man kan göra på sitt eget sätt, att man inte behöver fråga andra för det är ingen annan som vet hur allting funkar. I filmen söker de upp det som har fått dem att må dåligt och så dansar de där. De går till motaktion.