Det är högsommar och inflyttningsfest i Mölle. Här finns nya grannar, gamla vänner. Och en exfru med hunden Love de har delad vårdnad om. Claes visar gästerna till mat och dryck, svarar på en fråga om en tavla och håller samtidigt koll på oss.
Kalaset sammanfaller med Icakurirens besök. Om några veckor ska inspelningen av SVT:s ”Antikrundan” börja. Det blir Claes sista.
– Här kan vi sitta, säger han och pekar på matbordet mitt i minglet. Mitt i vardagsrummet som nyligen möblerats sedan han flyttade in året innan, ett vardagsrum som skulle varit minimalistiskt, tydligen.
– Ja, det var min föresats, säger Claes och tittar lurigt över brillorna. Men det höll bara i en kvart, ungefär.
Claes Moser
Ålder: 75 år.
Familj: Barnen Richard, 48 år, Linda, 44 (från tidigare äktenskap) och minstingen Abbe, 16 år (med Sanna Evers).
Gör: Konsthandlare, håller föredrag, skriver sina memoarer på förfrågan.
Bor: I Stockholm och hus i Mölle.
Favoritmålare: J.A.G Acke.
Favoritmålning: J.A.G Ackes Fausto, min första tavla.
Roligaste minne från ”Antikrundan”: Ett par hade köpt en målning av Helene Schjerfbeck för 3 000 kronor under sin fattiga studenttid. De fick harkla sig när jag berättade att den var värd mellan 2,5 och 3 miljoner kronor idag.
På instagram: @claesmoser
Aktuell: I ”Antikrundan” som börjar sändas i SVT 9 januari 20.00.
Han ler, och man förstår läget. Han utsätts ju hela tiden för det han brinner för allra mest: Konst. Inte så lätt att hålla fingrarna från syltburken då. Och på väggarna hänger de: Carl Larsson, Richard Berghs studie till porträttet av en döende Fröding, en Bruno Liljefors med hav och utan rävar. Med många flera.
– Jag blir lika begeistrad nu som förr när jag upptäcker en riktigt intressant målning. Och det handlar inte om värdet, inte om ett känt namn. För mig handlar det om god konst. Jag har umgåtts med konst hela livet och hade väl egentligen behövt ett sånt där stort industripalats för att kunna ha kvar alla målningar jag vill.
Sekunder från döden när kroppspulsådern sprack
Och vem vet vad framtiden bär på. Vad som hänt de senaste åren står dock klart för honom: uppbrott och förändringar i livet. Det började med att han höll på att dö hemma i dåvarande villa Akleja 2022. Det storartade huset som hans husgud J.A.G Acke bodde och verkade i och där han också dog av samma sak som nu drabbade Claes själv: brusten aorta. Kroppspulsådern sprack.
– Jag var sekunder från döden, säger han odramatiskt.
Men det var allt annat än odramatiskt. Nio av tio patienter med brusten aorta överlever inte.

Första gången stod han i duschen. En plötslig värme i bröstet, sedan sjönk han ihop på klinkern.
– Jag var helt klar i huvudet men kunde inte röra kroppen. Jag lyckades krypa ut ur duschen, centimeter för centimeter, och så fann Sanna mig när hon kom hem.
Men Claes kände sig lite bättre och väntade till dagen efter med ett sjukhusbesök. De åkte in men Claes ville inte stanna på sjukhuset, mitt i kaoset kring covid som det var. Han kände sig bättre och övertygade personalen om att få komma hem.
Vad ingen visste var att aortan hade spruckit, men kunde fortsätta pumpa runt blodet trots att lite sipprade ut i kroppen.
Han var i sin lägenhet i Stockholm när han föll ihop nästan gång, inte långt efter den första.
– Bröstet blev varmt igen, tydligen av blodet som sipprade ut, och jag lyckades sätta mig på balkongen för att få svalka. Och ringde Sanna.
LÄS ÄVEN: Annika fick en stroke vid 38 år: ”Inget är omöjligt – det tar bara lite längre tid”
Hon hörde desperationen, fattade läget direkt och ringde ambulans.
– Det råkade stå en ambulans nere på gatan, det räddade troligen mitt liv, säger Claes.
Och även om hans liv hängde på sekunder, som läkaren sa efteråt, så blev han aldrig rädd. Han minns mest sin irritation över att personalen på Södersjukhuset klippte upp hans ganska nyinköpta skjorta…
– Men när jag vaknade upp kunde jag inte röra mig från midjan och ner, det var oerhört dystert. Jag hann tänka att så här ville jag inte fortsätta mitt liv. Jag är skidåkare, jag vill inte vara fjättrad vid en säng. Jag tänkte på en person som åkt till Schweiz för att avsluta det hela, snuddade vid tanken på att göra det samma.
Hårt arbete tillbaka efter operationen
Operationen hade skapat ett stort tryck på ryggmärgen och orsakat förlamning. Men efter ytterligare en operation lättade det. Sedan väntade ett hårt arbete tillbaka. Både med kroppen och knoppen.
– Ja, usch. Jag är oerhört trött på motionsavdelningen, säger han och medger att han har flyttat hit sin träningscykel men inte packat upp än, säger han och lägger an en skyldig min.
– Jag fick komma till en privatklinik för att träna tillbaka styrkan i benen, men jag stod inte ut där. De dubiöst påkostade miljöerna och rockarna retade mig när vi alla vet att sjukvården går på knäna.
Det var skönt att bli uppassad, men han var ingen bra patient, misstänker han. Från privatkliniken flydde han in på närmaste hotell och åkte in för daglig träning istället. Och på sjukhuset meddelade han varje förbättringspotential han upptäckte.
– Ja, de har konst på väggarna, ambitiös konst som blev allt sämre ju närmre operationsrummet man kom. Men patienterna transporteras ju på rygg i korridorerna, så häng tavlorna i taket istället, föreslog jag. Jag hoppas de tog mitt förslag på allvar.

Han har aldrig varit inlagd på sjukhus tidigare och han tycker det var en intressant upplevelse. Han har hållit sig frisk hela livet och inte sökt vård om han inte måste.
– Jag har varit dålig på det där. Liksom min kollega Knut Knutson: När han skulle på hälsoundersökning gömde han sig i en garderob för att slippa. Vi har lovat att gå på varandras begravningar, det håller oss båda friska, säger han och ler.
Claes har aldrig varit singel heller. Men det finns en tid för allt.
Skilde sig från Sanna
För sjukdomen förändrade honom. Läkarna hade förberett: Du kommer att bli deprimerad, det kommer som ett brev på posten efter en så stor och allvarlig hjärtåkomma.
Det kom, och det är fortfarande inte helt över. Det mörka finns kvar, även om livet känns bra igen för det mesta.
– Den första tiden satt jag mest i soffan och kände mig dyster, jag checkade ut. Jag har alltid varit lite melankolisk, men här föll jag ner i ett mörkt hål. Jag tänkte mycket på döden och slutet.
– Sanna är så mycket yngre än jag, jag ville och kunde inte samma saker som hon längre. Jag var inte samma person som hon gifte sig med.
– Det är första gången jag blivit lämnad, säger han och ler. Men Sanna säger att det hela var mitt förslag. Det blev så tydligt att vi var på olika platser i livet: Sanna gillar att träffa människor, mingla, gå på vernissager. Jag orkar inte ens tänka på det längre.

På hans ställe i livet var det allt annat än vernissage-läge. Claes kände att det var en massa saker han behövde göra. Kanske var det bråttom.
– Efter skilsmässan insåg jag att huset var alldeles för mycket för mig att ta hand om, det var dags att skiljas från det. Sedan fortsatte det i den stilen.
Claes Mosers intresse för konst
Claes har en speciell konstnär som står honom lite närmare än andra: J.A.G Acke. Den första tavlan han köpte var just en av honom. Claes var ung student och på auktion för att köpa en hårfön åt sin mamma. När han såg tavlan fick han ett rungande behov av att ropa in den. För hela 275 riksdaler blev den osignerade tavlan ”Fausto 7 år Acke”.
– Pappa tittade strängt på mig och förklarade att man aldrig köper något osignerat. Senare råkade jag se den lille killen från tavlan i en bok på Nationalmuseum. Det var J.A.G Ackes son.
LÄS ÄVEN: Pernilla Månsson Colt om karriären, kärleken – och när det blev för mycket
Tavlan var en Acke. Och intresset för konst måste tagit stor fart den dagen. Ett intresse som blivit mer än en yrke, faktiskt en livsstil och som dessutom fått honom att köpa cirka 160 verk av konstnären. (Fönen hamnade förresten i havet, han fick köpa en annan åt mamma.)
Men förra året bestämde han sig för att döstäda, och till och med det mesta av Acke skulle ut.
– Jag började fundera på vad jag skulle lämna efter mig. Vad skulle barnen få? Vad ville de ha? Min dotter har inte en tavla på väggarna, ingen av dem var intresserad av all den där konsten. Då är det bättre att de får en slant var. Jag har fortfarande en lägenhet i Stockholm, den kommer Abbe att få. Tanken är att jag ska flytta ut hit på heltid, jag är trött på Stockholm. Där är alldeles för många porschar och kindpussar numera, inte alls den stad jag känner.

Slutar med ”Antikrundan” efter 30 år
Avpolletteringen av konst och ägodelar och hem har inte varit en liten sak i livet. Han har fortfarande flyttkartonger att packa upp. Och nästa sak på döstädningslistan var tydligen hans medverkan i SVT:s omåttligt populära program ”Antikrundan”. Efter nästan 30 år har Claes beslutat att även det ska städas ut ur hans liv.
– Samma år jag blev sjuk så kunde jag inte vara med. Nu känner jag mig färdig med det, och den här sommaren blir den sista. Antikrundan är ju en stor cirkus som åker omkring, det är ganska påfrestande att köra över hela Sverige, stå upp hela dagarna och värdera allt från rent skräp – ungefär 95 procent av sakerna – till ”kanske en Matisse”. Jag kommer att sakna gemenskapen kring det där, vi har ju roligt tillsammans. Jag brukar säga att 349 dagar om året är vi konkurrenter som försöker lura varandra, på Antikrundan är vi idel kompisar.

Många av de gamla kollegorna har slutat, andra – som Lars-Yngve Johansson, smyckesspecialisten, och nyligen Peter Pluntky, leksaksspecialisten, – har gått bort.
– De äldre, de största festprissarna, är borta. Förr festade vi mer, jag tror det åt upp det mesta av gaget. Vi gick plus minus noll. Nej, mer noll, ändrar han sig och fyrar upp ett spjuverleende som avslöjar att gänget inte bara suttit i strama finkläder och vridit på värdesaker med allvarlig min.
– Jag känner – som Greta Garbo har sagt – att man ska sluta när man fortfarande kan ta beslutet själv.
Claes Moser skriver sina memoarer
Att döstäda tar fortfarande upp mycket av hans tid. Det känns viktigt att ha ordning på allt man lämnar efter sig, menar han. Han ordnar bland sina 6 000 konstböcker, gör research – och skriver på sina memoarer.
– Det är på förfrågan, jag har ju mött en och annan kufisk gestalt i antikbranschen som kan vara bra att få ner i skrift.
Men det handlar också om något annat. Att förvalta historia, något han tycker vi i allmänhet är dåliga på.
– Historielöshet är det värsta jag vet, i det stora och lilla. Jag antecknar historien om allt jag har kvar. Fråga dina föräldrar, skriv ner vad du själv vet om dina arvegods. Så slipper du stå i kön till ”Antikrundan” dessutom, säger han med ett pekfinger i vädret.
Hunden Love kommer springande efter matte Sanne som ska vidare till nästa fest. De gör upp om nästa överlämning.
– Det är både skönt och jobbigt att vara ensam. Jag älskar att laga mat, men det är inte kul längre när det bara är till mig. Å andra sidan har jag mer egentid, något jag alltid haft stort behov av.
Han har släppt kryckorna för länge sedan men har fortfarande ont när han rör sig, säger han när vi rör oss genom byn för att ta fler bilder. Han blir igenkänd men verkar van. Det bekommer honom inte, (bara när han kommer in på en auktion) trots att han beskriver sig som blyg.
– Ja, mycket. Jag har aldrig gillat vernissager, det är för mycket människor och för lite tid för konsten. Det har nog blivit värre med åren på ett sätt. Konstigt, jag som har ägnat mig så mycket åt kbt-terapi hela livet på mingel.
Vi får en bestämd känsla av att han tycker vi räddade honom bort från minglandet en stund, och lämnar över honom till de gäster som fortfarande är kvar och väntar ihärdigt på sin försvunna värd.