Niklas Strömstedt: ”Tiden på barnpsyk satte spår”

En av Sveriges mest framgångsrika popsångare har fyllt 65, och nu ser han tillbaka på ett liv på scenen. Från nattklubben Atlantic till Abba, Lundell till Lerin, Mello till Mama Mia, ”Om” till ”Oslagbara”. I fem decennier har Niklas Strömstedt underhållit Sverige, och nu delar han med sig av den musikaliska resan – men också av livets resa – i en bok.

Har Niklas Strömstedt någonsin haft en motgång? Han hade knappt fyllt tjugo när han började turnera med Ulf Lundell och Lasse Lindbom. Några år senare kom genombrottet med gruppen Triad och ”Tänd ett ljus” blev svenska folkets nya jullåtsklassiker. Snart var det dags för genombrottet som soloartist, och ”Sista morgonen” dominerade på Svensktoppen och Tracks. Han har turnerat med Rocktåget, skrivit vinnarlåten i Mello (”Imorgon är en annan dag”), skördat framgångar med Sveriges bästa fotbollsdänga – VM-låten ”När vi gräver guld i USA”. Och så vidare. 

– Så bra det har gått för dig, konstaterar jag när vi ses i förlagets lokaler på Riddarholmen i Stockholm. 

Niklas Strömstedt

Ålder: Fyllde 65 år tidigare i sommar. 
Familj: Gift med journalisten Jenny Strömstedt. Tre egna barn, tre bonusbarn. 
Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm, hus på Dalarö i Stockholms skärgård. 
Läser just nu: Diamant Salihus nya. 
Tittar på: Efter ”Succession” blev jag lite vilsen, men nu har jag hittat till SVT-serien ”Happy valley”. 
Gör mig glad: Min fru. 
Gör mig ledsen: Att det går så jäkla tungt i allsvenskan (Niklas är en hängiven AIK-supporter.)
Aktuell: Med självbiografin ”Om Niklas Strömstedt”, Norstedts.

Vi har slagit oss ner i självaste Astrid Lindgren-rummet, vilket är passande eftersom författaren var god vän till familjen Strömstedt. Men Niklas delar inte min analys – han minns absolut massa motgångar. 

– Det vore ju konstigt annars. Jag är inne på mitt 44:e år som musiker, det är klart att det har gått upp och ner. Men jag har hela tiden kunnat leva på musiken, och det är faktiskt rätt otroligt. Jag får nästan nypa mig i armen när jag tänker på det. 

Svårt att tala om känslor

Den nya boken är en resa i musikhistorien, men den innehåller också reflektioner och minnen ur det privata livet. Bland annat skildrar han ett möte med sin pappa, den legendariske tidningsmakaren och chefredaktören på Expressen – Bo Strömstedt. Bosse hade bett om att få träffa Niklas på tu man hand, han var orolig för sin son, han undrade om Niklas möjligtvis hade gått vilse i livet? Det är ett lite haltande samtal, och en beskrivning av en far- och sonrelation som nog många känner igen sig i.

– Pappa och jag hade jättebra kontakt, och vi pratade ofta. Men det går inte att komma ifrån att han hade svårt att tala om de riktigt jobbiga sakerna. Han kunde inte ens prata med mamma om det. Han vågade inte, trots att han – om någon – ju hade orden. Han hade väl lärt sig av sin egen pappa som inte heller var bra i de här situationerna. Den där oförmågan att tala om känslor tycks gå i arv.  

Vad är orsaken till den där manliga tystnaden egentligen, har du lyckats lista ut det? 

– En rädsla för svaghet, tror jag. Vi män har ju så svårt för att visa oss svaga. I både mitt och pappas fall handlar det om en rädsla för att inte räcka till. En rädsla för att sårbarheten kommer att leda till att man blir bortvald. Lämnad. Någon slags knasig tanke att om man visar svaghet så kommer det att falla tillbaka på en, när det i själva verkat är precis tvärtom. Att våga vara sårbar fördjupar ju relationen till en annan människa. 


LÄS ÄVEN: Många män saknar nära vänner: ”En rädsla för att vara sårbar”


Pappa stöttade

Pappa Bosse var desto bättre på att stötta. Han gav Niklas sitt oreserverade stöd – vad Niklas än ägnade sig åt. Under några år på sjuttiotalet skrev Niklas kolumner i Vecko-Revyn, och innan han skickade in en ny krönika till redaktionen visade han den alltid för pappa. Bosse var en slags semiredaktör, och alltid lika uppmuntrande. 

Med pappa Bo Strömstedt, chefredaktör på Expressen. Foto: TT

– Han har aldrig sagt ett kritiskt ord om det jag har skrivit eller gjort. Man skulle kunna tänka sig att han tyckte att det var lite pinsamt att jag klev in på ”hans” område, att jag började skriva. Men sådan var han inte. Han tyckte aldrig att jag skulle ha blivit något annat än det jag blev. Hur trögt det än gick med musikkarriären så sa han aldrig att jag borde plugga på universitetet eller försöka ”bli något”. Och vad andra människor tänkte och tyckte – det sket han fullständigt i. 

Niklas Strömstedt låg på barnpsyk

Om Bosse Strömstedt struntade i andra människors åsikter så har Niklas brytt sig desto mer. Han har velat vara till lags, inte velat ställa till besvär. Att hela tiden vibba av omgivningen har tagit mycket tid och energi, kan han konstatera så här i efterhand, när han har börjat jobba med den sidan av sin personlighet.

– Det finns en fara i att försöka vara andra till lags, och det är att man börjar ignorera sina egna behov. Jag tror att det var en strategi som jag utvecklade efter att jag legat på barnpsyk när jag var nio år. Pappa var borta mycket och mina föräldrars relation var svajig. Jag mådde inte bra, jag var stökig och rymde hemifrån. Till slut visste inte mina föräldrar vad de skulle göra, och de skjutsade mig till en barnpsykiatrisk klinik där jag blev kvar i en månad. Det tror jag lade grunden för min rädsla att vara till besvär. Jag hade en känsla av att om jag är jobbig och ställer krav så kommer jag bli inlåst igen. Det är bäst att jag inte säger vad jag känner, tänker och vill, för det kan andra tycka är jobbigt, och det kan leda till att jag blir lämnad. 

Niklas konstaterar att han väldigt mycket är en blandning av båda sina föräldrar. Mamma Margareta Strömstedt – författare och journalist, som dog tidigare i år, 91 år gammal – var också tillagsinställd och mån om andra. 

– Hon ville att alla skulle vara på gott humör, och ställde sina egna behov åt sidan under lång tid. Samtidigt var hon jäkla rolig och kunde vara bitsk ibland. Och hon var alltid på min sida, hon blev rosenrasande om jag fick dålig kritik. 

Utsågs till veckans tönt när han släppte debutsingel

Som den där gången då Aftonbladetjournalisten Lasse Anrell sågade Niklas debutsingel vid fotknölarna. Niklas vill egentligen inte prata om det, han har gjort det så många gånger, dessutom har han och Lasse rett ut det här för länge sedan. Men okej då: 

– Låten var skitdålig, det kan jag höra nu. Men jag var bara tjugo år och det här var min första skiva. Jag blev utsedd till veckans tönt och i texten anspelade Lasse på att min pappa jobbade på Expressen. Jag saknade ”sting” stod det. Det var inte så roligt, faktiskt.

Från att kompa Lundell till att skriva fotbollslåten vi alla kan sjunga med i. Niklas har en lång och framgångsrik karriär bakom sig – och den är inte slut än.

Säger Niklas och ler lite vid minnet. Han bryr sig inte längre – det har kommit åtskilliga recensioner sedan dess. Men i arbetet med boken har han haft anledning att gå tillbaka i historier och minnen. Det har blivit uppenbart att åren har gått, och att en stor del av livet numera ligger bakom honom. 

”Måste vara mer varsam med vad jag lägger tid på”

– Kroppen är inte lika pigg som den en gång var. Det är en del av åldrandet. Den andra delen är att det blir kortare och kortare tid kvar. Jag tänker att jag måste vara mer varsam med vad jag lägger tid på. Projekt som känns halvhjärtade går bort. Och det blir viktigare och viktigare att omge sig med människor som man tycker om. Jag orkar inte med skitstövlar. Jag börjar nog bli mer som pappa – jag bryr mig inte längre så mycket om vad folk tycker. 

I sitt sommarprat för ett par år sedan berättade Niklas om sin åldersnoja. Han hade till och med planer på att plastik­operera sig, och gick till en läkare för att diskutera ett eventuellt ingrepp. Han hade börjat haka upp sig på sin hals som liksom veckade sig och hade börjat anta något slags kalkonliknande utseende. Skulle han rentav försöka avliva kalkonen? Ta hjälp av läkaren att föryngra sig?

– Läkaren var jättetrevlig och vi hade ett bra snack. Men en stund in i samtalet började jag tänka: ”Det är inte här jag ska vara”. För om jag åtgärdar det där med halsen så kommer jag snart att komma på något annat. Är det verkligen den vägen jag ska gå? Nej. Det går inte att springa ifrån åldrandet, jag behövde skaffa mig ett annat förhållningssätt till att åren går. 

Jenny Strömstedt har inget med åldersnojan att göra

Hustrun Jenny Strömstedt, programledare i TV4, är ju femton år yngre än Niklas, men det har nog inget med hans egen åldersnoja att göra, tror Niklas.

– Min åldersnoja kan vi nog inte lasta Jenny för. Jag är så barnslig, så jag tycker att Jenny och jag är ganska lika i ålder. Men det är ett faktum att jag kommer att bli skitgammal betydligt tidigare än hon. Då får väl hon ta hand om mig… I bästa fall blir vi dementa samtidigt, hamnar på samma äldreboende och blir nyförälskade varje morgon. 

Jenny Strömstedt, programledare, och Niklas har varit ett par i 16 år. Foto: TT

– ”En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva”, som författaren P O Enquist uttryckte det i sitt sommarprat 2009. Det är fint sagt, säger Niklas. Men han tycker att P O Enquist glömde en sak – alla de där dagarna då vi inte ska leva.

– Ja, hur tänkte du där, käre P O? Jag brukar alltid fundera över det när jag cyklar förbi Mariakyrkan där pappa ligger, och där mamma snart kommer att ligga. De kommer att ligga där sjukt länge. Det är en jäkla massa dagar då de inte kommer att leva. Så är det för oss alla, det är väldigt många dagar som vi missar. 

Har du dödsångest?

– Nej, det här är mer existentiella tankar. Jag känner ingen ångest för det, jag vet ju att det är så här. Men jag tänker mer på det nu jämfört med tidigare.

På en bra plats i livet

I somras fyllde Niklas 65 år och han tycker att han är på en bra plats i livet. Kanske bättre än någonsin tidigare. 

– Jag är jätteprivilegierad. Jag tror inte att jag någonsin har varit så harmonisk som jag är nu. Jenny och jag säger det båda två, att allt är så jävla bra – är det nu vi ska gå runt och vänta på katastrofen? Alla barnen mår bra, vi mår bra, vi jobbar med det vi tycker om, och vi umgås med härliga människor. Det är ju inte alltid i livet det flyter på, eller hur? 

Niklas svarar gärna på en fråga genom att ställa en egen fråga. Han verkar föredra samtalet, framför att själv hålla monolog. Han och Jenny är intresserade av människor och relationer, och jobbar med programmet ”Tillsammans med Strömstedts”. De har besökt några av Sveriges mest profilerade par – Ulla och Stefan Löfven, Dominika Peczynski och Anders Borg till exempel. 

”Jag börjar nog bli mer som pappa – jag bryr mig inte längre så mycket om vad folk tycker.”

Och programmet har nått ut i stugorna, människor kommer ofta fram till Niklas och ger beröm. 

– Det är så kul att träffa alla gubbar som har sett programmet. Som kommer fram och säger: ”Tja, jag måste bara säga att det där programmet som du gör med frugan, vi brukar kolla på det. Vi har ju inte snackat om sådan där skit på trettio år, men när vi ser programmet så börjar vi ju babbla”. Det är jättehärligt, att i bästa fall få vara lite folkbildande. 

Grundkänslan i relationer måste vara lätthet

Vad har ni själva lärt er om kärlek?

– Att det måste finnas en lätthet i grunden. Man kan bråka, skrika och vara sur, men grundkänslan måste vara lätthet. Jag och Jenny har varit tillsammans i 16 år nu. Om jag går hemifrån och träffar Jenny en timme senare på gymmet så blir jag glad av att se henne. Det är rätt häftigt. Jag tror också att det är viktigt att man är varandras intresse, jag vill veta var i livet Jenny befinner sig. Vad hon ser fram emot, vad hon är rädd för, vad hon tycker är roligt, vad hon oroar sig över. Man behöver inte leva i symbios, men man ska undvika att leva parallella liv, och man får aldrig sluta samtala. 

När man ser programmet så tänker man att du och Jenny har den bästa relationen – bättre än alla par ni hälsar på. 

– Det hjälper ju att vi har erfarenheter med oss från tidigare relationer. Vi har övat på andra, det är därför det har blivit så bra nu. Vi skördar frukterna, dessutom skulle vi aldrig orka börja om med en ny partner. 

Ny identitet att vara farfar

Av de sex barnen är det bara ett som fortfarande bor hemma. Snart är också minstingen utflyttad, och då väntar ett annat liv. Men det är inget som Niklas får ångest av, han ser fram emot det som kommer. 

– Jag tror att vi har underbara år framför oss. Drömmen är förstås att barnen kommer hem ofta. Att de tar med sig massa kompisar och att vi sitter där och äter fredagspasta och snackar halva natten. Så har vi det faktiskt redan nu. Att umgås med vuxna barn är en ynnest. Jag har ju till och med fått ett barnbarn – lille Franklin. Det är en ny identitet – att vara farfar. Jag beklagade mig lite för Jenny, men då sa hon: ”Men tänk på mig då, som ska vara ihop med en farfar”. 

Från motvillig kattägare till kattälskare

Niklas ser fram emot att resa. Han har svårt för vintrarna, och skulle gärna kapa en månad varje vinter. Helst vill han sitta i ett varmt land och skriva. Bara han hittar någon som tar hand om katten. Paret Strömstedts katt Kerstin – Sveriges största influencerkatt med nästan 100 000 följare på Instagram – dog för snart ett år sedan. Men katten Eva-Charlotte finns kvar, och Niklas har gått från motvillig kattägare till kattälskare. 

– Jag hade svårt för katter. Vassa klor och tänder, och stark integritet – jag fattade inte var jag hade dem. Men när jag träffade Jenny hade hon en gammal katt, och när hon åkte till USA för att bevaka presidentvalet så fick jag passa katten. Numera kallar jag mig kattmänniska, och jag skulle aldrig vilja leva utan katt. 

Framöver då, vad händer? 

– Trots allt tycker jag fortfarande att det roligaste som finns är att stå på scenen. Det handlar om kicken förstås, men också om att få spela tillsammans med andra. Och att få möta publiken… det finns inget bättre.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top