Mötet: Lisa Larson smyckade folkhemmet

Det sägs ibland att Per Albin Hansson byggde folkhemmet och att Ingvar Kamprad inredde det. Men som så ofta saknas kvinnorna i historieskrivningen. För vem smyckade folkhemmet och fyllde det med ömsinthet och humor? Just precis! Lisa Larson, Sveriges mest älskade keramiker. 

Kanske har du ett lejon, en katt eller någon av ABC-flickorna hemma? Kanske minns du Adventsbarnen från din barndoms jular? Lisa Larsons keramikföremål finns i många svenska hem, och fyller sin plats på sitt vänliga, lite vemodiga vis. 

Vänlig är också ett ord man lätt förknippar med Lisa Larson. Redan när vi kliver ur bilen står sonen Mattias Larson där, utskickad av mamma Lisa, för att varna oss för halkan på uppfarten. Hon tar emot oss med en kram, frågar hur vi mår och förser oss snabbt med innetofflor.

Under de närmaste timmarna hastar denna snart 85-åriga konstnär upp- och nerför trapporna i treplansvillan i Nacka för att visa ateljéerna, brännugnen, fotoalbumet från senaste Japanturnén och några av sina många keramikföremål. Hon är inte stilla någon längre stund. 

– Jag vet att jag borde ta det lugnare, men jag har bråttom. Jag har så mycket kvar att göra och är rädd att inte hinna allt. Idéerna kommer hela tiden. Det känns som att det bästa är ogjort, säger hon. 

Att pensionera sig har varken fallit henne eller maken, konstnären Gunnar Larson, 90, in. Här lever och skapar de sida vid sida. 

– Får jag inte arbeta blir jag deprimerad. Jag mår allra bäst när jag får vara i min ateljé. Jag är oerhört tacksam över att vara efterfrågad, men det för med sig en administration som stjäl mycket tid. Tack och lov hjälper mina tre barn mig. 

Att Lisa Larson blev keramiker var egentligen en slump.

– Som så mycket annat i mitt liv kom möjligheten bara till mig. Egentligen har jag inte tagit ett eget beslut i hela mitt liv. Jo, när jag gifte mig, men då fick jag en direkt fråga, säger hon och skrattar.

Mamman dog ung

Hon växte upp i småländska Härlunda. När hon var två år, och lillasyster Titti bara ett halvår, dog deras mamma i bröstcancer. 

– Titti växte upp hos vår moster, men vi träffades ofta och har alltid haft en nära kontakt. Jag minns att det var svåra avsked.

Pappan drev ett sågverk, så de konstnärliga systrarna hade gott om trä att tälja med, när de inte skissade kläder. På somrarna gick Lisa runt och målade av hus. 

– En sommargäst, en lärare på Slöjdföreningens skola i Göteborg, fick se en teckning och uppmuntrade mig att söka in. Jag lämnade in tre träfigurer, klart inspirerade av Döderhultarn, och blev antagen.

Egentligen ville Lisa bli modetecknerska, men placerades istället på keramiklinjen. Kärleken mellan henne och leran var omedelbar.

– Jag kände direkt att det var mitt material. Att få den silkeslena, mjuka massan i händerna var underbart. Lera är ett så formbart och direkt material, säger hon.

Ett år senare slog kärleken till igen. På en julbazar 1950 mötte hon en svartklädd man från Valands konsthögskola.  

– Men han dansade med alla andra, och inte med mig. Inför sista dansen bjöd han äntligen upp, och följde mig sedan hem till dörren. Jag var blixtkär! Ett halvår senare flyttade jag in i Gunnars rum i Kåken. Vi var fattiga, men det var underbara år. 

 

Anställdes av Stig Lindberg

Lisa och Gunnar gifte sig 1952 och drömde om ett liv som fria konstnärer – men formgivaren Stig Lindberg ville annat. Under Lisas femte år på “slöjdis”, skickade rektorn in en av hennes vaser till en tävling, och vasen belönades med andra pris. I juryn satt Stig Lindberg, Gustavsbergs porslinsfabriks konstnärlige ledare, som såg hennes talang och erbjöd henne ett provår med lön och bostad.

– Jag var skeptisk till att arbeta kommersiellt, men eftersom jag fick ha egna projekt parallellt, tackade jag ändå ja. 

– Och jag följde med, flikar Gunnar in. Vad skulle jag göra? Jag kunde inte leva utan henne. Det kan jag fortfarande inte. 

Paret Larson flyttade till Gustavsberg och Lisa installerade sig i “lekstugan” som ateljén med unga talanger kallades. Stig Lindberg var hennes mentor – och snart en nära vän till familjen.

– Stig var dynamisk och kunde väcka starka känslor, men han stöttade mig alltid och vi arbetade bra ihop.

Efter provåret stannade hon och resten är keramikhistoria. Hennes första serie Paloma, två askfat och en duva i målad och glaserad stengodslera, kom 1955, och samma år Lilla zoo, en samling charmiga, kantiga djur. 

1957 kom Stora zoo och året därpå ABC-flickorna, hennes genombrott. De frodiga, frimodiga Amalia, Beata, Charlotta, Dora och Emma skilde sig från dåtidens traditionella porslinsfigurer och beskylldes för att ge en nidbild av kvinnan. Men de blev snabbt populära och sålde mycket bra. 

– Att de blev så runda berodde på att de var tänkta som bokstöd, men blev för lätta. Jag tyckte ändå om formen. Det blir ju ofta lite runt när jag arbetar, säger hon.

Även Samhällsdebatten, en storbystad kvinna som lyfter en man på raka armar, väckte uppmärksamhet när den kom 1969. 

 

Många läser in feministiska budskap i dina figurer. Är du feminist?

– I förlagan till Samhällsdebatten höll mannen upp kvinnan, men han säckade hela tiden ihop så jag lät dem byta roller. Och visst blev det roligare! Gunnar och jag har alltid levt jämställt, och jag var faktiskt med om att starta Grupp 8 i Gustavsberg, säger hon.

Under åren på Värmdö kom många andra, idag mycket eftersökta, serier och figurer till: Larsons ungar, Afrika, Pippi Långstrump, Sträng, All Världens barn och Utrotningshotade djur för att bara nämna några. Parallellt arbetade hon med sin unika, mindre kända keramik. 

På tal om Larsons ungar skaffade Lisa och Gunnar även barn under dessa produktiva år. Johanna föddes 1960, Mattias 1962 och Andreas 1967. 

– Vi har alltid arbetat mycket och idag förstår jag inte hur vi fick ihop vardagen. Barnen fick inte plats på dagis, så vi hade många dagmammor och barnflickor. Jag minns att jag alltid var stressad och sprang mellan ateljén och vårt hus. 

Fick ingen royalty

Lisa Larson var nu så känd att hon förekom i korsord. Hennes figurer sålde i stora upplagor – hur stora vet hon inte än idag. Hon levde på en låg, fast lön och fick aldrig någon royalty.

– Jag fick inte ens några friexemplar utan fick köpa dem som alla andra. Det finns samlare som har 1 400 föremål, själv har jag ytterst få.

Lisa stannade i Gustavsberg i 26 år. 1980 flyttade familjen till Nacka. Tillsammans med några tidigare medarbetare startade hon Lisa Larson design och senare Keramikstudion.  

– Det gick trögt i början, men Icakurirens läsare räddade oss flera gånger! I samarbete med tidningen gjorde jag Kälktomtar och en samling hundar, som alla blev succéer och sålde mycket bra. 

Stor i Japan

Idag är Lisa Larson hetare än någonsin – inte minst i Japan, där hon är en ikon med många succéutställningar bakom sig. Den allra största delen av Keramikstudions tillverkning går idag på export, framförallt till Japan. Japanska företag tillverkar hennes produkter – ofta med svenska rappakaljabudskap på kartongerna, som “FANTASTISK FIKA. Oj, klockan är redan 3!” 

– De vill ha det så, säger hon och skrattar. Jag antar att det är exotiskt. 

Vad är det i din konst som japanerna älskar?

– Det där har jag svårt att se. Jag har aldrig spekulerat i vad som går att sälja, utan låtit leran, och uttryckslustan, visa vägen.

– Jag tror att det är vemodet och den stilla humorn som tilltalar, fyller Mattias, själv konstnär, i. Det finns ju ett trauma i den japanska folksjälen.  

Trots framgångarna – eller kanske på grund av dem – har Lisa Larson aldrig känt sig accepterad av etablissemanget.

– Jag har setts lite över axeln. Att göra prydnadsföremål är inte “fint”. Men jag är glad för vårens utställning på Röhsska museet i Göteborg. Och jag har fått folkets kärlek, vad mer kan man begära?

Har du någon egen favoritfigur?

– Nej, så kan jag inte tänka. Jag är aldrig riktigt nöjd, utan tycker alltid att något kan göras lite, lite bättre. Hon tar en paus och ser sig om.

– Jo, förresten. Bulldoggen. Den har stått sig ganska bra. 

Av: Maria Fröjdh