Hotbrev fick Maria Sveland att skriva bok

Hon är Sveriges farligaste kvinna. Skribenten Maria Sveland toppar en varningslista på nätet, efter en rad kvinnliga mördare och våldsverkare blandat med författare, skådespelare och politiker.
– Jag blev väldigt full i skratt! Listan kan man inte ta på allvar. Samtidigt är det ganska smickrande. Det är ju ett uttryck för att de har sett att jag som skribent har makt och inflytande när det gäller att driva rättvisefrågor, säger hon när vi sitter i hennes kök på Södermalm i Stockholm.

Mer än näthat
Hon bjuder på latte med sojamjölk och dricker själv te. Det är flera veckor sedan vi bestämde träff för att prata om hennes nya bok Hatet, om kvinnohat, feminismen och bakslag, apropå Internationella kvinnodagen 8 mars. Sedan dess har massor hänt. Kvinnohatet har plötsligt visat sitt fula tryne i tv-rutan. Maria Sveland och en rad kvinnor i offentligheten har trätt fram och berättat om hur de mejlbombats med kränkande påhopp och hot om att bli lemlästade, våldtagna och rent av dödade.
Naturligtvis tycker hon det är bra att hatet uppmärksammas. Samtidigt har debatten kommit att styras över till näthat i allmänhet.
– Om man säger att det bara handlar om näthat, gör man det enkelt för sig. Kvinnohatet är mycket mer utbrett än så. Feminister har i alla tider blivit hotade och misshandlade, påpekar Maria Sveland.
Hat mot kvinnor är specifikt. Det handlar om att bli förlöjligad, osynliggjord, sexualiserad och föraktad på grund av sitt kön. Det kan ske genom beskrivningar av utseende, klädsel, sexliv, civilstånd och föräldraskap. Och förslagen till åtgärder för att tysta en kvinnlig opinionsbildare är “mera kuk”, lemlästning, våldtäkt – enskilt eller i grupp, länge, brutalt och rentav till döds.
– Rent tekniskt är det fullt möjligt att hitta dem som hotar. Polisen lägger ner enorma resurser på att jaga fildelare, men när det kommer till dödshot är de helt lamslagna. Det är verkligen inte okej.
I sin bok försöker Maria Sveland blottlägga de strukturer i samhället som gör hatet mot kvinnor så grundmurat. Det är skakande läsning. Sida upp och sida ner av exempel på respektlös avsky mot jämställdhet och rättvisa, utan intresse för saklig debatt. Ett motstånd hon kallar antifeminism.

Hotbrev blev starten
Utgångspunkten för boken var ett hotbrev Maria Sveland fick för ett år sedan. Det var strax efter att hon i Dagens Nyheter publicerat två artiklar om oron för det växande hatet mot feminister och hur det går hand i hand med hatet mot det mångkulturella samhället.
I brevet stod det att om hon inte höll käft och slutade skriva skulle avsändaren personligen “skära halsen av dig och lämna dig med kniven uppkörd i fittan”. Brevet var signerat “Ovänliga hälsningar från Breiviks fanclub”.
Maria Sveland har genom åren hotats då och då men inte riktigt tagit det på allvar. Just detta brev utlöste dock först ett trött leende, sedan djup rädsla och gjorde henne till sist heligt förbannad. I en demokrati ska man inte behöva hotas till tystnad för att man önskar rättvisa, anser hon.
I romanen Bitterfittan 2007 skildrade Maria Sveland hur svårt det är att leva jämställt när verkligheten lägger sin blöjvåta filt över fiskpinnar och dammtrasor – trots goda ambitioner och fina lagar. Sedan dess har hon enträget i text och ord verkat för en mer jämställd tillvaro. Hon kan se att kvinnohatet alltid funnits men är nu våldsammare och hätskare än på länge.
Män som hatar kvinnor, är det så enkelt?
– Ja, egentligen är det så enkelt. Ju mer utrymme kvinnor tar, desto mindre får männen. Den grupp som har makten lämnar den ogärna ifrån sig, det går igen i alla frihetsrörelser. Visst finns det en stor konsensus kring jämställdheten, men det har alltid funnits antifeministiska element som inte vill ha rättvisa mellan män och kvinnor.
Är vi inte ganska jämställda?
– Att vi är mer jämställda än andra länder betyder inte att vi är jämställda. Vi har jättemycket kvar att jobba för. Och många länder ser upp till Sverige, vår jämställdhetspolitik är ju nästan en exportvara, säger hon som för att poängtera vikten av att produktutveckla jämställdheten.

Medvind på 1990-talet
Jämställdheten är skör. I sin analys ser Maria Sveland en tydlig start för det hon kallar den ökande antifeminismen. Mot slutet av 1990-talet och in på det nya seklet var det medvind för jämställdhetsfrågor. Det mynnade ut i flera reformer, som sexköpslagen, kvinnofridslagen och den andra pappamånaden.
För första gången i världshistorien höll ett feministiskt parti på att formas, med sympatisörer över hela vänster-högerskalan. Nyfikenheten på detta fenomen var stor från breda folklager, media och politiker såväl inom landet som från utlandet. Etablerade politiska partier fick eld i baken, dammade av gamla jämställdhetsfrågor och satte demhögst upp på agendan. Plötsligt var varenda politiker feminist.
– Till och med Kristdemokraterna hade en variant de kallade för etisk feminism, minns Maria Sveland.

Könskriget ändrade allt
Över en natt förändrades allt. Den ödesdigra tidpunkten är maj 2005. Då sändes tv-programmet Könskriget, där ordföranden för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer, Roks, hamnade i fokus. I tv-rutan kommenterade hon en två år gammal recension i Roks tidning av Valeri Solanas 60-talspjäs Scum-manifestet. Pjäsen diskuterar en absurd mansbild och går ut på att både män och kvinnor fostras i extrembilden av att män är djur. Om den analysen är relevant, var sakfrågan, inte om det är rätt att män är djur. Men Roks-ordförandens svar om pjäsens grundtes, förvreds till att bli hennes personliga åsikt, hela Roksrörelsens uppfattning och i förlängningen själva feminismens syn på män.
– Det blev till en sanning som kom att drabba hela rörelsen. Könskriget ska inte ha all skuld men programmet var dörröppnaren för den antifeminism som legat och jäst. Många blandade ihop Roks och Feministiskt initiativ.
Att Könskriget senare blev fälld i Granskningsnämnden spelade ingen roll. Drevet var i gång och känslan av optimism och nyfikenhet på feministiska frågor blåstes bort. Debatten blev plötsligt osaklig, småaktig och allt mer hätsk.

Debatten spårade ur
I boken ger Maria Sveland exempel på hur etablerade journalister, debattörer, politiker och forskare understödde motståndet mot den feministiska framåtandan. Feminister sexualiserades, Fi:s partiprogram förlöjligades, ord som “manshatare” och “offerkoftor” blev ve-dertagna i debatten.
– Man baxnar när man läser artiklarna som skrevs, säger hon och skakar på huvudet.
Varför kunde inte skribenter och sympatisörer stå över detta?
– Som vid alla drev blev det en allmän gruppdynamik och aldrig någon sansad debatt. Väldigt många blev också rädda. Det är tufft att bli hatad och det var extremt starka känslor på löpsedlar och i artikelserier.
När Maria Sveland jämför mediebevakningen av det feministiska partiet med granskningen av Sverigedemokraterna, ser hon skillnader. Enligt henne har SD:s politik och synsätt inte alls blottlagts och smutskastats så som Fi:s gjorde, något som också speglades i valresultaten.
– Det ansågs tydligen mer farligt att få in ett feministiskt parti i riksdagen än ett rasistiskt.

Jämställt i teorin
En annan grogrund för kvinnohatet Maria Sveland pekar på är glappet mellan lagar och verklighet. Det är förbjudet att lönediskriminera, vi kan dela lika på föräldraledigheten och så vidare. Ändå visar siffror att kvinnor har lägre lön än män, gör mer obetalt arbete i hemmet och är föräldralediga betydligt längre än män.
Med bra lagar frodas argument av typen “Vad gnäller ni för, vi är ju jämställda?!”. På ett raffinerat sätt, menar Sveland, förs på så sätt jämställdhetsdebatten från offentligheten ner till privat nivå. Du får skylla dig själv om din relation inte är jämställd, om du väljer lågavlönat jobb, om du blir våldtagen för att du inte sagt nej högt nog.
– På papperet ser det bra ut, men lagstiftning är bara ett första steg. För att komma tillrätta med orättvisorna måste man göra upp med saker som går på djupet, menar Maria Sveland och efterlyser mer analys, diskussion och åtgärder.

Motsatta tankegångar
Stick i stäv med Maria Svelands maktanalys går den så kallade jämställdismen, som har en biologistisk syn med fokus på mannens och kvinnans olikheter. Kvinnor är mer lämpade att ta hand om barn och hem och väljer hellre mjukare och därmed mer lågavlönade jobb, är deras hållning. De anser att männen är de förtryckta och att det är orättvist med särskilda satsningar på kvinnor, exempelvis försöken att minska sjuktalen hos kvinnor eller bistånd riktat speciellt till kvinnor.
Maria Sveland slår ut med armarna.
– Enligt deras sätt att resonera borde i såna fall seende känna sig diskriminerade över att synskadade får tillgång till talböcker.
För att kvinnor prioriteras behöver inte män diskrimineras, menar hon. Det handlar om att höja upp det som varit dolt och försöka jämna ut orättvisor. Till grund för det ligger riksdagsbeslut och statliga analyser. Om man då inte ser SCB:s eller BRÅ:s statistik över löneskillnader och våld mot kvinnor som en konspiration av “statsfeministerna”, som antifeminister på nätet gör.
Flera etablerade bloggare öppnar sina kommentarsfält för “fotsoldaterna”, företrädesvis vita kränkta män som lägger timmar på att skriva kvinnohatiska inlägg – ett “mäns frivilligarbete”. Bloggarna skulle själva inte smutsa ner manschetterna men stödjer kvinnohatet genom att uppmana till gruppaktioner på nätet och strunta i att rensa bort kvinnofientliga åsikter i kommentarsfälten, menar Sveland.

Våld en del av hatet
En del i kvinnohatet är mäns våld mot kvinnor. Forskning visar att misshandlande män inte alls är extrema, utan ofta vanliga älskade makar ur alla samhällsklasser. Det faktumet avfärdas ofta av näthatare med att feminister “skuldbelägger alla män”. I stället borde det göra en nyfiken, menar Maria Sveland.
– Vad är det i mansrollen som gör att män tar till våld?, frågar hon sig.
Allt kvinnohat, är det en sorgeprocess?
– Nja, inte sorg, motståndet är mycket mer aggressivt än så. Snarare en rädsla och oro över förlorade maktpositioner som tar sig uttryck i denna vrede.
Är du själv rädd i dag?
Hon suckar.
– Det är klart att man inte blir opåverkad. Hatet betvingar dig. Ibland tycker jag att jag överdriver, i nästa stund är jag fullkomligt paranoid.
Så här inför kvinnodagen är Maria Sveland ändå hoppfull. Hon säger sig tillhöra den tredje vågens feminister från åren runt millennieskiftet, efter första vågen vid förra sekelskiftet och andra under 60- och 70-talen.
– Den här typen av rörelser går i vågor. Just nu samlar vi kraft och för varje våg händer det saker. Det har varit ganska kyligt ett tag, så vi kanske är redo för ett steg framåt igen. Vi har lång väg att gå innan motståndet försvinner helt.