Sara förlorade sin älskade häst: ”Jag saknar min bästa vän varje dag”

Den första tiden efter Rós död mådde Sara Skytte nästan fysiskt dåligt av sorg. När hon körde runt i landet på jobb som fotograf var hon ofta tvungen att stanna vid vägkanten och låta tårarna flöda fritt. Hon hade samma starka känslor som efter sin fars död, med smärtor i hela kroppen och våldsamma drömmar. Men Rós var inte en människa, hon var hennes häst.

– Men hon var min bästa vän. Hon betydde allt för mig. Eller ... det låter som en klyscha, och mina barn och min man betyder självklart allt, men hon var något alldeles speciellt, förklarar 50-åriga Sara.

– Jag skämdes inte över sorgen, men jag är ganska selektiv kring vem jag pratar med om den. Jag är medveten om att inte alla förstår att man kan känna så för ett djur.

Ridit största delen av sitt liv

Sara har ridit större delen av sitt liv, men tog en paus i vuxen ålder. Hon hade dock börjat fundera på att bli halvfodervärd för en häst igen, och en dag när hon scrollade på Facebook dök Rós upp. Först scrollade hon vidare, men sedan återvände hon. För Rós var inte bara enormt vacker, hon hade också en blick som liksom borrade sig in i Sara.

Även om Rós visade sig kämpa med både mentala och fysiska utmaningar som kolik och magsår, var det kärlek vid första ögonkastet. Sara lovade instinktivt att hon alltid skulle ta hand om islandshästen. 

Det löftet skulle hon komma att hålla, för när ägaren till gården där Rós stod efter ett tag meddelade att gården skulle säljas, och hon därför inte kunde ha kvar Rós längre, tog Sara över. Hon hittade ett bra stall till henne med andra hästar och en gårdsägare som förstod hennes särskilda behov.

Husdjur

Läs även: Därför kan sorgen efter ett husdjur kännas skamfylld

– Jag har lagt ner otroligt mycket pengar på veterinärräkningar och på att få hjälp till henne. Folk säger ofta att hon hade tur som hade mig. Men jag hade också tur som hade henne. Hon lärde mig så mycket. Vi behövde varandra. Hon behövde någon hon kunde lita på och som kunde ta hand om henne. Jag behövde någon att ge min omsorg till och någon som intuitivt kunde känna hur jag mådde, berättar Sara, som var ute hos Rós de flesta dagar.

Hon trodde att hon skulle lära sig att bli en bättre ryttare på Rós, men det visade sig att Rós ofta hade andra planer. Hon var helt sin egen.

Den sista ridturen

– Nalle Puh har ett citat som jag alltid återvänder till: ”En del människor pratar med djur. Men inte många av dem lyssnar. Och det är problemet.” Rós lärde mig att vara tyst och lyssna.

Även om Rós, som för övrigt betyder ”ros” på isländska, var en levnadsglad häst, kämpade hon fortfarande med sjukdom och trauman som satt sig i kroppen sedan hon var mycket liten. Sara satt många nätter hos henne och inväntade att veterinärens behandling skulle verka. Hon var alltid rädd när telefonen ringde, för tänk om det var något fel på Rós? Lyckligtvis fick de sex fina år tillsammans.

En höstdag förra året red Sara sin sista tur på Rós tillsammans med sin dotter och hennes häst. De red med armarna utsträckta åt sidorna i regnet och stannade när de fick syn på två fantastiska regnbågar.

– Jag hade fjärilar i magen. Det var ett fullständigt magiskt ögonblick, berättar Sara med tårar i ögonen.

Befriade Rós från smärtan

Bara en vecka senare dog Rós i stallet tillsammans med Sara och veterinären, som till slut fick komma och befria hästen från smärtan. Det fanns inget mer att göra. Hon hade fått tarmvred och organsvikt.

– Det var en mörk och stormig höstkväll. Vi var ensamma i stallet, och det är jag enormt tacksam för. Dels för att det var en mycket våldsam upplevelse, dels för att det var jag som skulle vara där med henne. Jag hade lovat att ta hand om henne in i det sista, säger Sara, som måste ta en paus flera gånger medan hon berättar.

– Rós kunde titta på en på ett alldeles speciellt sätt. Som om hon bara tittade rakt in i ens själ. Hon vände på huvudet en sista gång och gav mig den där blicken. Och så var hon borta. Där satt jag med det stora djuret på över 300 kilo med hennes huvud i min famn, och hon fanns inte där längre.

Kunde dela sorgen i gemenskapen

Sara sörjde tillsammans med resten av sin familj. Rós hade varit viktig även för hennes barn, man, mamma, syster och systerdotter. De kände alla som om de hade förlorat en familjemedlem eller en kär vän.

– Jag saknade henne helt vansinnigt mycket. Det var en enorm tomhetskänsla, berättar Sara, som dock fann stor tröst i gemenskapen med de andra hästägarna på gården, som alla förstod hennes smärta.

– Min dotter har också en häst på gården, så jag var därute ett par dagar efter Rós död, och alla kom fram och tröstade mig. De grät med mig, men sa också hur glada de var över att jag fortfarande kom till gården, så att de kunde krama mig. Det betydde oändligt mycket att ha så många att dela sorgen med.

Sara gjorde också en liten minnesplats för Rós i hemmet, och hon sparade en hästsko och lite hår från hennes man. Under veckorna efter hennes död växte en idé fram hos Sara. Hon hade aldrig trott att hon skulle skaffa en tatuering, men nu fick hon lust att alltid ha Rós hos sig.

– Jag gick länge och funderade på motivet. Skulle det vara något som symboliserade henne, till exempel en hästsko? Men så slog det mig att det mest karakteristiska hos henne var hennes blick. Min man, som är grafiker, tecknade henne, och vi ägnade lång tid tillsammans med min väninna, som också är grafiker, åt att få till det helt rätta uttrycket. Till och med vecket på örat skulle vara med.

Idag har Sara inte bara sin bästa vän med sig i hjärtat, utan också på armen. Den våldsamma smärtan har lagt sig lite, men häromdagen på gården, när solen plötsligt tittade fram genom molnen, var hon tvungen att ge efter för tårarna igen.

– Men sorgen får gärna finnas där också. Jag har vänt det till hur lyckligt lottad jag är som hade henne i mitt liv, säger Sara med ett litet leende. 

Expert: Sorgen över att förlora ett familjedjur bör tas på allvar

Sorgen över att förlora ett familjedjur ska tas på allvar precis som all annan sorg, menar Tia G B Hansen. Hon är expert på psykologi kring människa-djur-relationer.

– Självklart känner inte alla sorg över att förlora ett djur. Det handlar om hur man förhåller sig till djuret och graden av anknytning. För vissa är djuret mer ett bruksföremål eller en hobby, till exempel en tävlingshäst. Medan det för andra är en del av familjen. Det är också därför ordet ”sällskapsdjur” borde bytas ut mot ”familjedjur”, förklarar hon.

Vi kan skämmas över en sådan sorg, för borde man inte bara sörja när man förlorar en människa? Ett djur är ju trots allt ”bara” ett djur. Tia förklarar dock att dels visar studier att sorgen över att förlora ett djur kan upplevas som precis lika intensiv som sorgen över att förlora en människa, dels hjälper inte skammen mot sorgen. Den får inte känslan att försvinna.

– Och det är mänskligt att sörja förlusten. Man hade en vardag tillsammans och upplever nu ett tomrum. Samtidigt händer det att när vi knyter an till ett djur, tar vi på oss ansvaret för att djuret har det bra. Det appellerar till en inneboende omsorgsdrift i oss. Saknaden kan därför bli stor, förklarar hon.

Men även om känslan av sorg finns, är den inte lika kulturellt accepterad som sorgen över att förlora en mänsklig familjemedlem.

– Sorg över människor erkänner vi kulturellt. Det finns ritualer som vi kan luta oss mot: dödsannonser, begravningar och så vidare. Det finns ett kulturellt förankrat erkännande när du förlorar en människa som står dig nära. Det finns inte på samma sätt när det gäller ett djur. Djurägares sorg över ett familjedjur som har gått bort får inte samma erkännande.

Artikeln är tidigare publicerad hos alt.dk, som också är en del av Story House Egmont. Artikeln är översatt och redigerad.