Folke Anderson från Dalsland var en driftig man. Efter att ha fått smaka på potatischips under en boxningsmatch i Madison Square Garden i New York 1957, startade han chips- och popcorntillverkning i Sverige under varumärket Estrella.
Folke Anderson startade och sålde Estrella
Estrella, efter spanskans ”stjärna”, hade sett dagens ljus 1946. Ett företag Anderson skulle komma att sälja till Marabou 1965, och sedan 2014 ägs Estrella av det tyska företaget Intersnack Group.
Sven Folke Anderson själv föddes på gården Ekeliden i Ödskölt i Dalsland den 21 mars 1903. Han blev tidigt faderlös och trots att familjen hade det knapert fick han plats vid Filip Holmqvists handelsinstitut i Göteborg. 1924 anställdes han av en avlägsen släkting som drev fruktfirman Frans A Zandén och fyra år senare gick han över till konkurrenten Banankompaniet. 1939 valde han att starta eget i branschen.
Egna plantager i Ecuador
Det andra världskriget var tuffa år för världshandeln, men när kriget väl var över satsade Folke Anderson stort och efter att 1947 först ha importerat bananer från Colombia tog han sig söderut över gränsen till Ecuador där han köpte mark och startade sina egna plantager.
Det sägs att han själv paddlade inifrån djungeln ut till kusten med den första skörden av bananer. Men snart hade han byggt upp ett imperium. Som mest bestod det av fem plantager om totalt 14 000 hektar och han avlönade omkring 10 000 anställda.
Han byggde en hacienda i Timbre, en handfull mil från kuststaden Esmeralda, där ett mönstersamhälle växte fram med arbetarbostäder och nödvändig infrastruktur i anslutning till plantagerna. Så såg det ut, bolaget AB Trans Frukt, eller Fruit Trading Company, med kontor i Syd- och Nordamerika och Europa. Huvudkontoret låg av skatteskäl i Panama.
Byggde fotbollsstadio
Folke Anderson flög som en skottspole över kontinenterna. Hans företag stod för tio procent av Ecuadors bananproduktion.
Han paddlade inte längre själv med bananerna till hamnen vid kusten. Han byggde upp en flotta, anlade flygfält och radiostationer.
En dag knackade några unga killar på dörren hemma hos Folke Anderson. De ville ha en sponsor till det lokala fotbollslaget. Kanske han kunde skänka pengar till nya tröjor? Eller fotbollsskor?
Det slutade med att han byggde en helt ny modern fotbollsstadion i Esmeraldas. Den invigdes 1956 och heter än idag Estadio Folke Anderson.
Folkes allsvenska favoritlag Degerfors IF bjöds ned för att spela en match.
Socialt ansvar för arbetarna
Enligt tidningen La Hora byggde Anderson hus åt sina arbetare, betalade rättvisa löner och gav pengar åt de fattigaste.
Med sund affärsmoral konkurrerade han ut de nordamerikanska företagen, skriver La Hora:
”De som var vana vid att ekonomiskt ruinera sina små rivaler med hjälp av förändringar i priset på frukt.”
Överallt betonas det sociala ansvar som Folke Andersson tog för sina arbetare. Även Marcela Blomberg, som är dotter till den svenske författaren och filmaren Rolf Blomberg som bodde i Quito i Ecuador, poängterar detta. Hon minns Folke från barndomen.
– Han var en bra affärsman, mycket generös, god vän och bra med sina arbetare. Satte upp skolor, byggde hus och även ett hälsocenter för dem. Så såg det inte ut på andra håll, säger hon.
– Folke Anderson var väldigt generös. Han hade sina egna fraktbåtar som for till Sverige med bananer, men han startade också en färjelinje till Galapagosöarna, berättar hon.
Hon minns att Rolf Blomberg fick åka med gratis till Galapagos för att filma, men också hur hela familjen kunde flytta med båten då de en gång flyttade hem till Sverige.
Med bananexporten och Folke Andersons imperium var Esmeraldas på god väg att bli Ecuadors ekonomiska motor.
Mycket pengar
Under 1960-talet sjönk lönsamheten för bananexporten katastrofalt. Ett priskrig var på väg att förstöra marknaden.
Folke Anderson försökte ställa om till palmodling. De politiserade fackföreningarna gick emot honom i ett Esmeraldas där 80 procent av befolkningen var beroende av bananproduktionen.
Det finns uppgifter som säger att Folke kände sig hotad av aggressiva fackföreningsledare och därför hade valt att flytta söderut längs med kusten, till storstaden Guayaquil.
Företaget hade också fått problem med myndigheterna i Ecuador och Folke Anderson var just de här dagarna på väg att betala in en större summa pengar.
Hans hacienda i Timbre tvångsförvaltades och med pengarna skulle han köpa fri fastigheten för att kunna behålla sitt livsverk.
Folke Anderson hittades död
Det berättar den svenske filmaren Per Dahlberg i Göteborg, som gjort dokumentärfilmen Banankungen om Folke Andersons död. Han misstänker att någon trodde att Folke hade mycket pengar hemma, vilket han inte hade.
På morgonen den 9 maj 1968 hittades han död i sin lägenhet i Guayaquil, skjuten till döds.
När han hittades, av en städerska, hade han en kudde över ansiktet – som om mördaren inte stod ut med att se resultatet av sitt besinningslösa våld.
Det såg inte ut att vara ett rånmord eftersom en väska med pengar ännu låg framme. Ett schackspel stod uppställt. En halvfull whiskyflaska VAT69 stod på bordet. På en fåtölj låg en slips, som inte var Folkes.
– Det var väldigt våldsamt. Folke var stor och stark. Det var en hemsk scen i hans lägenhet. Jag minns att pappa var chockad över det som hade hänt, berättar Marcela Blomberg.
– Hela scenen vittnade om att någon hade blivit insläppt i lägenheten. Det tyder på att Anderson och mördaren kände varandra sedan tidigare, säger Per Dahlberg.
Utebliven betalning
Det spekulerades vilt om vad som kunde ha utlöst det här vansinnesdådet på en av Ecuadors mest framgångsrika affärsmän. Det fanns tidigt en teori att det skulle vara ett crime passionell, ett kärleksdrama, och att Folke skulle ha varit homosexuell. Han var ogift.
– Det var helt felaktigt. Han hade flera väninnor och pappa trodde inte alls på det, säger Marcela.
Istället fanns lösningen sannolikt på annat håll. Antagligen i den tvist som Folke Anderson hade med de ecuadorianska myndigheterna som stämt hans företag för att inte ha betalat in avgifter för sina anställda.
– Folke menade att pengarna hamnade i Quito och aldrig kom Esmeraldasborna till del när de väl behövdes. De fick ingenting tillbaka. Han ville själv stå för försäkringarna, berättar Marcela Blomberg.
Misstänkt amerikan
Man misstänker att någon betalade mördaren för att förhindra att inbetalningen gjordes. Någon som ville komma över Banankungens tillgångar. Inte i första hand kontanter.
– Det fanns en amerikansk bilmekaniker som arbetat för Folke men blivit avskedad då de inte kom överens. Denne hade varit på fest i Guayaquil just den här tiden, försvann några timmar på kvällen, kom tillbaka till festen nybadad och i nya kläder, berättar Marcela.
– Han hade ett sår på armen och förklarade att han varit i slagsmål.
Amerikanen greps som misstänkt för mordet och hemma hos honom hittade man en större summa pengar. Pengar som tros ha varit ersättning för att utföra mordet. Men mannen släpptes i brist på bevis, och är idag inte längre i livet.
Tillgångarna gick upp i rök
Efter mordet gick det allra mesta och flesta av Banankungens tillgångar i Ecuador praktiskt taget upp i rök.
I Värmlands Folkblad 17 maj 2008 står det att arvet efter Banankungen var svårt att reda ut. Skattetvister med myndigheter i både Ecuador och USA, stämningar och bråk gjorde att det tog sex år innan arvskiftet var fullbordat.
Folke Andersson var inte gift och hade inga kända barn, och slutligen fick hans syskonbarn ärva omkring 1,3 miljoner kronor, en bråkdel av hans förmodade förmögenhet.
I och med mordet förändrades spelplanen och hoppet om utveckling för den här delen av Ecuador dog till stora delar.
