Marie Olsson Nylander: “Ingen borde göra det vi gjort”

Det är en varm dag i pittoreska Höganäs. Marie Olsson Nylander tar emot i dörren till sitt och maken Bills vackra gula 1800-talshus, den så kallade Kaptensvillan, som de renoverade i programmet Husdrömmar på SVT, 2012.

Marie ursäktar sig om hon är trött, hon är just hemkommen från Sicilien natten innan. Men hon verkar pigg och pratar snabbt och engagerat om det rosa kråkslottet Palazzo Cirillo på Sicilien.

I andra säsongen av Husdrömmar Sicilien kommer tv-tittarna åter att få följa Maries och Bills hårda arbete att få det 450 kvadratmeter stora palatset i tre våningar från slutet av 1700-talet precis så fint som de önskar.

– Det är som vanligt blod, svett och tårar, gömda rum, katastroflägen, lycka och lurendrejerier. Nu tror italienarna att vi är jätterika, eftersom vi har blivit kändisar och då tredubblar de priset på saker, säger Marie.

Det tolv rum stora huset har genomgående fem meter i takhöjd. Garaget i bottenplan har hela åtta meter i takhöjd.

– Det är så vackert, säger Marie.

I den nya säsongen kommer tittarna att få se när Bill och Marie tar sig an flera nya projekt. De ställer i ordning de två terrassrummen med utsikt över hamnen och tar sig an den stora prunkande trädgården där det bland annat växer blod- och vildapelsin.

– Det har varit en jättekamp ekonomiskt med trädgården, eftersom det är så svårt med logistiken. Det är dyrt att frakta byggmaterial och träd genom de trånga gränderna, säger Marie.

Dessutom har de kämpat med den italienska byråkratin. En trädgård i den anrika staden Termini Imereses gamla kvarter är ovanlig och därför har trädgården en motsvarighet till kulturminnes­­märkning.

Marie och Bill kan inte göra vad de vill utan att först få tillstånd. Men de får faktiskt lov att bygga en pool.

– Det råder vattenbrist på Sicilien, så det blir ingen stor pool, utan bara en liten att svalka sig i, säger Marie.

Det dyker ständigt upp nya problem med renoveringsprojektet. Men det triggar bara Marie. Hon älskar utmaningar och är en tuff projektledare som styr och ställer med sina italienska byggare.

– De tycker att jag är jätteudda. I Italien går kvinnorna i högklackat och är fina i håret. Jag kommer rufsig i snickarbyxor, säger hon och skrattar.

En riktig kulturkrock

I Italien arbetar bara drygt hälften av kvinnorna och i början hade Maries italienske byggherre problem med att det var hon som betalade hans lön.

– Det var en riktig kulturkrock, och han frågade hela tiden efter min man Bill. Men nu har han lärt sig att det är till mig han ska gå, säger Marie.

En annan stor utmaning har varit språket. Marie talar både spanska och franska, men den italienska dialekten på Sicilien är svår att förstå och det blir därför mycket gester och kroppsspråk.

Paret har velat göra så mycket de kan själva för att spara pengar. Men även här har den italienska byråkratin satt käppar i hjulet. Taket fick de till slut ge upp planerna på att lägga själva och tvingades i stället anlita en italiensk byggfirma.

– Men vi har renoverat fönster och dörrar själva, säger Marie.

Marie och Bill hade länge pratat om att ha ett hus på varmare breddgrader när deras gode vän, antikhandlaren Martin Enget en dag 2017 skickade över en länk med häftiga hus på Sicilien, till priser man knappt får en sommarstuga för i Skåne.

– En kolonilott här kostar nästan lika mycket som ett palats på Sicilien så vi sa: Låt oss dra till Italien. Paret bokade en tre veckor lång semester, deras längsta någonsin, packade in barnen i bilen och åkte ner till Italien för att titta på hus. De åkte runt i hela Italien, men fastnade snabbt för södra Italien med Neapel och Sicilien.

När Marie såg det rosa, magiska palatset med en prislapp på 800 000 kronor var det klippt. Hon kände: Så ja, här är det! Bill var lite mer skeptisk. Huset, som hade stått tomt i 40 år och varit till salu i tio år, hade varken el eller vatten indraget och taket höll på att rasa in. Men sådant triggar bara Marie.

Har kämpat mot cancer

Hon drabbades av bröstcancer 2013 och det har gjort henne ännu mer modig.

– Jag känner inte sedan, jag känner nu. Om vi har råd att köpa ett kråkslott i Italien, då gör vi det nu. Vi vet ingenting om morgondagen. Man inser att ett virus kan döda oss alla, ingen är skyddad och ingen bank kan rädda oss. Jag tror att det kommer att hända väldigt mycket efter corona och att programmet väcker en livslust och glädje. Jag tycker det är viktigt att förmedla det, att man ska följa sina drömmar.

I det här fallet lyckades Marie också övertala sin man Bill om att faktiskt slå till.

– Han är väldigt vild, men han gillar när jag driver. Han står i bakgrunden och låtsas som han inte är delaktig, säger Marie och skrattar.

Men att renovera hus tillsammans är inget Marie rekommenderar.

– Nej. Ingen ska göra det, säger hon bestämt.

Deras relation har gått upp och ner. Vid ett tillfälle var de också nära att skilja sig, men hittade tillbaka till varandra.

I Maries och Bills fall handlar det dock inte om renoveringar utan om att båda är arbetsnarkomaner och att tiden inte räcker till.

Paret träffades 1999, när Bill spelade skivor på Maries och hennes pappa Kjells cowboyklubb i byn Färingtofta i Skåne.

– Han såg lite farlig ut och var stöddig och dryg som en amerikansk discjockey, säger Marie och ler.

Bill uppvaktade Marie intensivt under en lång tid, men hon tvekade.

– Jag har aldrig behövt ha killar. Jag gillar friheten och att ha min egen tid. Jag har aldrig drömt om prinsessan som blir uppvaktad av en prins på en vit springare.

Förlorade tvillingar

Men så möttes de igen på en konsert med Bo Kaspers Orkester, dansade hela kvällen och då hände något.

Ganska snart blev Marie gravid. Det visade sig vara tvillingpojkar. Men så, i vecka 20, förlorade hon dem.

– Det var ett av mitt livs största trauman, värre än cancer. Det är jag fortfarande ledsen över, säger Marie som blir märkbart rörd av att prata om händelsen som hon aldrig tidigare tagit upp i en intervju.

När sonen Vidar föddes en januaridag 2003, var glädjen därför extra stor. Idag har Marie och Bill fyra barn och de är hennes allt.

Maries egen mamma lämnade familjen när Marie och hennes ett år yngre syster Susanne bara var ett par år. Pappa Kjell fick ensam fostra sina flickor, tillsammans med sin finska mamma Verna.

– Det var mycket kärlek, men också en hel del sisu.

Vi fick lära oss att hårt arbete lönar sig. Det gjorde mig tuff och jag klagar inte i onödan, säger Marie.

Att bli övergiven av sin mamma har gjort Maries egen mammaroll extra viktig.

– Som mamma är jag väldigt kärleksfull och snäll. Kanske lite för snäll. Och för mig som inte vet hur det är att ha en mamma som kramar en, är det väldigt skönt att få vara en mamma som kramar. Om man är lite trasig själv är det väldigt skönt att skaffa barn. Det är väldigt läkande att få gå in i en mammaroll.