Claudia Payton om otäcka skadan: “Skrek rakt ut”

Det svartnade för Claudia Paytons ögon den där kalla höstdagen 2011 som kunde ha förändrat hennes liv för alltid.

Värmlandstjejen, som då var 13 år, spelade årets sista fotbollsmatch med sitt IFK Skoghall dam när hon helt frispelad skulle skjuta in ännu ett mål.

Men det slutade med en väldigt hård och olycklig kollision, där hennes ben på något sätt låstes fast i närkampen med målvakten just i skottögonblicket.

– Jag skrek rakt ut och svimmade av den obeskrivliga smärtan. När jag vaknade upp strax efter låg jag på mage och de andra spelarna sa till mig att inte titta bakåt. Men det gjorde jag ändå och upptäckte att mitt högra ben såg ut som ett z, säger Claudia om skräckupplevelsen.

Ambulanspersonalen trodde först att hennes knä gått ur led och försökte vrida tillbaka det. Men när de inte klarade det blev det färd till Centralsjukhuset i Karlstad.

– Först när jag och min mamma fick träffa läkaren förstod vi hur allvarligt det verkligen var. Han sa något i stil med: “Det här är akut, lårbenet är av. Hon har jättedålig puls. Vi måste dra rätt benet på en gång annars är det stor risk för komplikationer.”

Timmarna efter den otäcka händelsen är luddiga för Claudia, som svimmade ett par gånger av smärta och fick morfin. Hon har fått mycket av händelseförloppet återberättat.

– Efteråt har jag förstått att en av de värsta komplikationerna som kunnat hända var att tvingas amputera benet. Usch, så hemskt. Det vill jag inte ens tänka på.

Under operationen sattes två metallstift in i lårbenet ner till underbenet så att det kunde fixeras – och sedan väntade tio dagar på sjukhuset och en lång rehabilitering.

– Till att börja med fick jag sitta i rullstol i tre månader. Det var förstås en enorm omställning för mig, som var van att träna och röra på mig mycket så gott som varje dag. Jag höll på med både fotboll, truppgymnastik och friidrott.

Gav inte upp

Under tiden med gips uppstod dessutom en del komplikationer – bland annat drabbades Claudia av en infektion i operationssåret och blev inlagd på sjukhuset igen.

När gipset sedan togs bort satte läkarna en så kallad ortos på lårbenet – ett skydd som stabiliserar – i flera månaders tid. Då fick hon även gå på kryckor.

Trots att Claudia kämpade och slet med sin rehabilitering – i hopp om att komma tillbaka till ett vanligt liv och även att kunna idrotta igen – blev inte knäet bra.

– Det höll på att låsa sig hela tiden. Läkarna gjorde både röntgen och titthålsoperation, men hittade inte orsaken. Till slut fick jag beskedet att de inte kunde göra något åt saken. Att jag kanske skulle behöva sitta i rullstol eller gå på kryckor resten av livet. Både jag och mina föräldrar blev otroligt chockade och tyckte att det var väldigt märkligt att det inte fanns något mer att göra.

Familjen gav sig inte – och Claudia fick en remiss till idrottsläkaren och ortopeden Leif Swärd på Ortho Center i Göteborg under hösten 2013.

– Han upptäckte broskbildning under knäskålen och sa att det var en lång rehabilitering på minst sex månader efter att det tagits bort. Men det var förstås rena lyckobeskedet för mig efter det jag fått höra tidigare.

Sommaren 2014 – nästan tre år efter den dramatiska smällen – kunde hon lära sig att börja springa igen.

– Jag är stolt över att jag aldrig gav upp längs vägen, trots att det var väldigt jobbigt och jag hade en massa motgångar. Jag är glad för att jag är väldigt stark mentalt, och hur envis jag är kan man snabbt få svar på om man frågar de som känner mig, skrattar hon.

Med tanke på den skada Claudia råkat ut för kunde hon varken fortsätta med truppgymnastik eller fotboll.

Däremot med friidrotten. I alla fall en av grenarna där.

– Jag höll på med flera grenar tidigare, bland annat också längdhopp. Men det enda som fungerade efter olyckan var kort sprint – tur att det är min favorit.

Har en otrolig talang

Claudia har alltid varit snabb och explosiv i fötter och ben – och därför mest lockad att springa korta sträckor som 60 och 100 meter.

– Men det var lite skillnad mot innan den allvarliga skadan, eftersom jag fick problem med rörligheten i mitt högra ben, säger hon.

Claudia antogs till Friidrottsgymnasiet i Karlstad – och där startade en närmast osannolik utveckling.

– Jag utökade min träning till fem, sex pass i veckan och redan ett halvår efter jag började på gymnasiet vann jag SM-guld på 100 meter i min åldersklass. Nästan så att man inte trodde att det var sant. Antar att jag har en otrolig talang och har fått höra att jag bygger muskler fort, men det handlar ju också om många timmars träning och en stark vilja.

Claudia radade upp medaljer på juniornivå och fick även representera Sverige i internationella tävlingar – med semifinal som resultat flera gånger.

Något som fortsatte med flera SM-guld i K22 (kvinnor upp till 22 år) och på senare år har hon utvecklats till en av landets absolut snabbaste sprinters på damsidan.

SM-guldet på 60 meter inomhus i februari ledde till att Claudia blev uttagen till inomhus-EM i Polen i slutet
av samma månad.

Och där bjöd hon på en fantastisk skräll. I semifinalen sprang 23-åringen på den tredje bästa tiden en svensk kvinna någonsin gjort (7,26 sekunder) – och gick ända till final på den distansen som första svenska på tolv år. Hon slog personligt rekord både i försöken och i semifinalen.

– Egentligen är det ett under att jag ens kan hålla på med någon idrott i dag, speciellt på den här nivån.

Jag kan knappt fatta att jag är en av Europas åtta snabbaste kvinnor på 60 meter, tävlingen var som en dröm för mig. Jag är jättenöjd och stolt över min prestation, det var så häftigt och känns helt sjukt. Med tanke på att jag tappade tre års viktig träning och till följd av skadan även tvingats till uppehåll då och då på grund av överbelastning, borde jag inte prestera så här bra ännu.

Siktar på nästa OS

Claudia fick migrän inför EM-finalen på 60 meter och kunde inte göra sig själv rättvisa där. Men hon genomförde ändå loppet, blev åtta och skaffade sig viktig erfarenhet inför framtiden.

– Jag hoppas kunna kvalificera mig till VM på 60 och 100 meter och till OS på 100 meter framöver. Jag behöver främst jobba med min löpteknik och sprintuthållighet för att bli snabbare. Med tanke på att jag ändå nått så långt som jag gjort hittills, ska det bli otroligt spännande att se hur långt karriären kan ta mig, ler Claudia Payton.