Babben om sista orden: “Vet du mamma…”

På 60-talet då Babben var barn sprang ungarna ganska fritt.

– Visst hade jag förhållningsregler, men vi rörde oss lite som vi ville. Jag minns att vi brukade ha hinderbanor i skogen, jag låtsades att jag var häst och hoppade över hinder, lekte kurragömma eller bara cyklade runt, säger Babben som växte upp på en bondgård på Gotland.

Hon beskriver sin mamma som sträng och kontrollerande.

– Mamma hade många sidor. Hon var otroligt duktig, smart och pluggade hela sitt liv. Hon var aktiv i föreningslivet och hade ett socialt liv. Men hemma var hon otillgänglig. Hon hade svårt att knyta an och det var inte lätt för henne att ha nära relationer, berättar Babben som först som vuxen förstod att hennes mamma hade narcissistiska drag.

– När jag läste på om denna diagnos föll alla bitar på plats. Det var ju klockrent. Jag fortsatte så länge att kämpa för en sund mamma-dotter-relation. Men vi fann aldrig det där förtroliga. Det där att man som mor stöttar sitt barn och vågar tala om känsliga saker fanns inte i vår relation.

Babben pratade i SVT:s program Min sanning om relationen till sin mamma. Hon berättade att hennes mamma var svår att nå och att det fanns en hel del martyrskap i luften.

Hon bestämde sig för att när hon själv blev mamma skulle hon bryta det mönstret.

– Jag måste inte upprepa dessa gamla mönster, tänkte jag. Visst, jag har väl sett sidor hos mig som jag kan se kommer från min mamma. Detta med att vara nyfiken och lära sig saker, att ständigt ha ett “varför” och “hur” på läpparna kommer från mamma. Sedan väljer jag att inte se eller fokusera på de mindre mysiga sidor jag har med mig från henne.

Sista halvåret i livet gav Babbens mamma upp. Hon fick en djup depression. När mamman bara hade någon dag kvar att leva sa hon: “Jag vet att ni inte alltid varit så nöjda hur jag har varit som mamma. Är det någonting du vill säga, säg det nu.” Babben tittade på sin mamma och sa: “Vet du mamma, jag tror alla gör så gott de kan.”

– Det var mitt sätt att säga: “Gå i frid, vi har överlevt”, säger Babben.

Hur har du själv varit som mamma?
– Jag och min dotter har en jättefin relation. Vi är tajta utan att vi för den skull lever i symbios med varandra. Framför allt efter skilsmässan från hennes pappa kom vi varandra närmare. Min dotter var 14 år då och innan dess hade hennes pappa tagit hand om det vardagliga. Hon var pappas flicka och blev deppig av skilsmässan och för att hon inte fick hänga lika mycket med sin pappa som hon önskade. Skilsmässan gjorde att hon och jag började umgås allt mer och jag började jobba mer på helger för att tillbringa vardagen med henne. Dessa år var superviktiga för oss. Hon reagerade starkt på skilsmässan, men när hon började på gymnasiet var allt som vanligt igen och hon var åter glad och harmonisk.

Hur är relationen med din dotters pappa idag?
– Efter 17 år behövde vi gå skilda vägar på grund av lång och varaktig söndring. Det var ingen enskild händelse som utlöste separationen. Idag är vi hursomhelst fortfarande vänner.

LÄS ÄVEN: Babben om sin nya kärlek: “Därför fastnade jag”

Vad har varit viktigast i din mammaroll?
– Viktigast för mig har varit att ingjuta mod och självförtroende i min dotter så att hon klarar av en vardag och att möta svårigheter. När hon har haft deppiga perioder har jag inte sprungit iväg till en mottagning på en gång. Vi har samtalat och försökt hitta lösningar och redskap tillsammans. Hon har fått lära sig att man kan må dåligt och att man kan komma ur det. Saker och ting kan ordna sig.

Att vara mamma är ju att vara ständigt orolig. Hur har du hanterat det?
– Min grundinställning för barn är att de måste få klättra i träd, trilla ner och köra på i livet för att få skinn på näsan. Man ska inte tvinga dem, men inte heller stoppa dem. Även om jag är orolig för min dotter visar jag det inte eftersom det inte gagnar henne. Det är viktigt att hålla isär verklig fara och oro, det är helt två skilda saker.

Varför tror du själv att yrket som komiker passar dig så bra?
– Jag har övat på att göra alla glada ända sedan jag var väldigt liten, framför allt gentemot min pappa. Man blir bra på det man övar på.

Så relationen till din pappa var inte heller bra?
– Pappa var inte så lätt att få kontakt med. Ingen av mina föräldrar pratade någonsin om hur de kände eller mådde. Vi pratade mest om problem som: “Varför startar inte min moped?” Eller “Hur stryker jag min skjorta?” Pappa och jag hade en samhörighet, utan att vi knappt pratade om djupare saker.

Så vem har du pratat med?
– Jag hade och har väldigt bra vänner. Dessutom har jag gått i terapi där jag fått reda ut alla knutar. Det har varit viktigt för mig att inte ge upp utan att bli sams med mig själv, hitta mina drivkrafter och komma åt rötterna till varför jag kört över mig själv större delen av mitt liv. Har man en anknytningsproblematik med sin mamma som jag hade då får känslolivet sig en törn. Det finns ingen känsla för hur en naturlig anknytning går till. Och då finns det lite att jobba med, vilket jag gjort.