• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Mariana ­Simionescu i öppen­hjärtig intervju om ­livet med Björn Borg

    Hon var tennisflickan från det kommunistiska Rumänien som inte bara fick komma till väst och tjäna pengar, utan som dessutom hade en himla­stormande kärlekshistoria med världens bäste tennisspelare. Men efter att Mariana Simionescus äktenskap med Björn Borg tog slut har hon vägrat låta sig intervjuas om deras tid tillsammans. Tills nu.

    Mariana ­Simionescu i öppen­hjärtig intervju om ­livet med Björn Borg

    Under några år i slutet av 70-talet och början av 80-talet var hon ständigt i rampljuset. Nästan lika påpassad som sin pojkvän, och senare make, Björn Borg. Rumänska tennisspelaren Mariana Simionescu var bara 19 år när hon och Björn blev ett par och när äktenskapet tog slut 1984 hade hon fortfarande ett par år kvar till trettio.

    Men vad hände sedan?

    Bild 1284485

    Unga och nykära. Mariana och Björn fotograferade 1977, samma år som Björn vann Wimbledon för andra gången.

    Trots omfattande spekulationer i världspressen vägrade Mariana att ge intervjuer eller ge utlopp för någon bitterhet. Livet gick vidare och Mariana bodde kvar i Monaco där hon och Björn bosatt sig. Intresset för henne som person svalnade med åren.

    Men just den här ljumma och soliga dagen i Monaco går hon här vid min sida. Trots att hon själv en gång var en tennisspelare i världsklass så gör det henne inget att hon idag mest är känd som Björn Borgs ex-fru. Och det är med stolthet och glädje som minnena från deras år tillsammans bubblar upp inom henne.

     

    Mariana, hur började det egentligen? En gång i Rumänien...

    – Jag föddes 1956 i norra Rumänien och kom till Bukarest med min familj när jag var tre år gammal. Jag var det enda barnet i familjen och växte upp hos min gammelmormor i hennes hus. Redan när jag var sex år började jag spela tennis.

    – Så småningom blev det mer allvar i den statliga tennisklubben Dynamo. I skolan var de lite fascinerade av att jag kunde kombinera skolarbetet med att spela tennis. Man kan nog säga att jag var lite privilegierad. Så småningom, när jag började tävla, fick jag även ibland ledigt någon vecka från skolan för att delta i någon nationell turnering. Och senare även turneringar i våra grannländer, som Bulgarien, Ungern, Jugoslavien och de andra länderna inom kommunistblocket.

     

    Och sedan väntade du förstås på att få komma ut i världen och spela?

    – Ja absolut! Den första internationella turneringen som jag spelade var French open 1973 då jag var 16 år gammal. Jag och Virginia Ruzici åkte från Rumänien. De skickade iväg oss helt själva med ett plan till Paris.

    – I taxin in till stan satt vi bara och grät. Ja, det gjorde vi faktiskt. Tårarna rann. För det var ju första gången någonsin som vi var i ett land utanför östblocket och allt var bara så underbart och vackert! Taxin var fantastisk... Till och med motorvägen... Och människorna var trevliga.

    – På den tiden fanns ingenting av den västliga flärden i vårt Rumänien. Om någon hade varit utomlands, så tog de ofta med sig tvålar hem. Folk älskade att duscha med dessa tvålar. För man doftade så gott efteråt! Och det var vi inte bortskämda med.

     

    Vad hände sedan?

    – Senare det året åkte vi också till USA för att spela i Virginia Slims Circuit. Vi var där i tre månader och spelade alla turneringar. Hur det nu var möjligt... För vi hade knappt några pengar.

    – Det enda vi fick från rumänska tennisförbundet var flygbiljetterna. Resten fick vi klara själva. Även utrustningen betalade förbundet. De bästa spelarna hade den förmånen. Så var det för alla idrottare i juniorklassen under kommunisttiden. Men 1975 blev jag senior och då fick man betala allting själv.

     

    Och det var när du hade börjat spela som senior ute i världen som du träffade Björn Borg?

    – Det var 1976 i Paris, när jag var 19 år, som mötte jag Björn Borg för första gången på riktigt. Vi råkade bo på samma hotell i Paris. Klockan tio på kvällen den 10 juni ringde Björn till mitt hotellrum. Jag blev så chockad, för han ville att vi skulle gå ut till någon restaurang och fira lite tillsammans med Lennart Bergelin, Björns tränare. Det var nämligen Björns födelsedag, sa han.

    – Det var bara jag och min mamma på hotellrummet när han ringde. Mamma, sa jag. Det är Björn som undrar om jag vill följa med ut på restaurang ikväll. "Björn? Vilken Björn?" Jo, du vet, den där blonde svensken. Ha ha! "Okej, gå du, men kom inte hem för sent!"

    – Och det var där och då som det sa klick! Kärlek vid första ögonkastet, som man brukar säga. Vi kunde inte vara ifrån varandra en sekund den kvällen. Vi pratade, skrattade och tog på varandra hela tiden. Och sedan den dagen var vi tillsammans hela tiden. Och då menar jag hela tiden!

    Lång paus. Rösten skär sig.

    – Jag har nästan svårt att prata om det här nu. Så många känslor som bara väller upp inom mig. Han var så fantastisk och trevlig, Björn. Han var alltid positiv och godhjärtad. Inte ens när han var i dålig form eller sjuk, så kunde man avläsa det i hans ansikte eller beteende. Aldrig!

    Bild 1284486

    Det var hela tiden träningar, tävlingar och resor under året då Björn var på topp. Men ibland blev det förstås tid över att spexa!


    Sedan började alltså ert liv tillsammans och ni var på ständigt resande fot. Hur var det?

    – Det var ganska hektiskt faktiskt. Det värsta var 1977 när vi båda hade skrivit på ett kontrakt för WTT (World Team Tennis), i USA. Björn och jag tävlade för Cleveland Nets. Jag var ofta fruktansvärt trött under matcherna för det var match varje dag och nästan varje natt var vi tvungna att flyga någon annanstans för en ny tävling. Och så måste man ju hinna med att tvätta, laga mat och duscha under den korta lediga tid man hade. Fruktansvärt! Det var så obeskrivligt tröttsamt. Som tur var, så var det bara under det året.

    Bild 1284487

    Mariana ger Björn ett glas vatten i samband med träning i Bukarest under de allra mest hektiska åren.

     

    Var det inte svårt att vara ifrån varandra, när ni spelade på olika håll?

    – Jo, så småningom blev det så att jag mer och mer gav upp min egen tennis, för jag behövdes för Björn. Jag ville alltid vara vid hans sida. Visst, jag spelade lite strömatcher här och där men var inte längre tillräckligt fokuserad. För, du förstår, han var på toppen av sin tenniskarriär och den bäste i världen. Jag kände att han behövde all support och kärlek för att kunna hantera den utsatta position han var i.

    – Björn ville det också, för det var ett sådant obeskrivligt tryck på honom. Så ofattbart stort! Och Björn ville bara ha lugn och ro när han inte var på tennisbanan. Han gillade inte stoj och trams och att ständigt ha folk omkring sig. Det stressade honom. Därför blev det så att jag och Lennart Bergelin och hela hans familj försökte skydda honom från allt detta. När vi var ensamma och tillsammans med familjen, hade vi sååå roligt. Med föräldrar och mor- och farföräldrar. Vi var verkligen som en stor familj.

    Bild 1284488

    Mariana blev mycket god vän med Björns föräldrar Rune och Marianne. Bilden är från en av US open-tävlingarna, 1978 eller 1979.

     

    När din tenniskarriär var över så började ett nytt kapitel i ert liv. Ni gifte er!

    – Ja, det var den 24 juli 1980. Det var i Rumänien och strax efter Björns vinst i Wimbledon. En av anledningarna till att vi gifte oss just där var att det var mitt eget land förstås, men även att Björn gärna ville ha ett annorlunda bröllop. Björns föräldrar Margareta och Rune var naturligtvis också där. Det blev en annorlunda och mycket trevlig fest.

    Bild 1284489

    Strax efter att Björn Borg vann Wimbledon för femte året i rad gifte sig Mariana och Björn i Rumänien den 24 juli 1980.

    – Men redan dagen efter så åkte vi tillbaka till Monaco där vi hade mottagning för prins Albert och hans mamma Grace som gratulerade oss. Vi stannade kvar där ett par dagar innan vi sedan fortsatte till Marbella på spanska sydkusten. Där hade vi ytterligare en mottagning och "alla" var där. Det var helt galet och 150 journalister var också där. De slogs med varandra för att få de bästa bilderna! Det var rena cirkusen.

    Bild 1284490

    Prinsessan Grace gratulerar Björn och Mariana till gifter­målet i samband med mottagningen i Monaco.

    Bild 1284491

    Bröllopsmottagningen hölls i Monaco innan de for vidare till Marbella.

    Bild 1284492

    Fortfarande kära och lyckliga. Mariana och Björn ritar hjärtan i sanden i Marbella kort efter bröllopet 1980.


    Hur ofta var ni i Sverige på den här tiden?

    – Sverige var som hemma för mig. Ett så underbart land. Så vackert! När vi inte var hos Björns föräldrar, så var vi i hans lilla, lilla sommarstuga. Men den låg så vackert på en skogstomt inte så långt från Stockholm.

    – Men så småningom köpte Björn istället Kättilö, en liten ö i skärgården sydost om Norrköping. Det var så underbart vackert där. Precis som i en film. Självklart fanns det en tennisbana där också. Mellan turneringarna under sommarhalvåret var vi ofta där och då kunde jag träna med Björn precis när vi ville. Oftast spelade vi tre-fyra timmar per dag där på ön. Det gällde att hålla formen för Björn. Han var ofta sliten och trött efter allt hårt tävlingsspel. Vecka efter vecka och hit och dit. På en månad kunde vi åka sju gånger mellan Europa och USA! Det tar på både psyke och kropp.

    – Ja, allt han egentligen ville när han var på Kättilö var att sova, äta och träna. Lugn och ro var högsta prioritet! Det lite tragikomiska var att efter 1980, när jag mer eller mindre hade lagt tennisen på hyllan, då blev jag själv så bra genom all träning med Björn, att jag förmodligen hade slagit vem som helst i dameliten. Jag spelade nästan som en man, kan man säga, ha ha! Förutom där, så tränade vi alltid tillsammans, var vi än var i världen.

    Bild 1284493

    Mariana tillsammans med hennes mamma Marie i Sverige för mer än 35 år sedan.


    Pratade du och Björn svenska med varandra?

    – Nej, vi pratade alltid engelska. Mest för att det var så vi började prata med varandra. Men när jag började träna svenska med Margareta och Rune, då pratade vi enbart svenska. Och så lagade vi svensk mat. Jag gjorde så goda köttbullar, så kan du inte tro det, ha ha! Och filmjölk och lingon – det var min favorit! Mamma mia så gott!

     

    Alla vet ju hur det sedan gick mellan dig och Björn i livet. Hur tänker du om det idag?

    – Det känns som om det var igår som Björn och jag bröt upp. (I själva verket var det 1984.) Jag kan inte säga varför. Det var varken jag eller han som gjorde slut. Det var en så komplex situation. Vi hade på något sätt liksom fått nog. Våra liv var så fulla av omtumlande händelser. Under det sista året hade vi inget förhållande värt namnet. För folk var överallt runt omkring oss. Nej, vi hade inget normalt liv och Björn orkade inte med det längre.

    – Många sa att det var på grund av mig, men han var så trött, så trött på allting. Jag föreslog att han inte skulle sluta med tennisen utan bara göra ett avbrott ett tag, men han är så speciell Björn. Han behöver mycket närhet, lugn och ro. Och som jag sa, han är inte som alla andra. Han behöver tystnad. Förstår du vad jag menar? Han behöver vara lycklig helt enkelt. Han är en typisk svensk. Men det var ingen annan som förstod det. Han var nästan utbränd!

    – Det folk måste förstå och komma ihåg är att mitt liv tillsammans med Björn helt enkelt var som en vacker saga. När vi nyligen hade skilt oss och nyheten var färsk, så ringde folk från Hollywood och alla andra möjliga och omöjliga ställen och ville intervjua mig. Men jag vägrade hela tiden. Mest var det faktiskt av omtanke om Björn. Han var inte förtjänt av den typen av skvallerjournalistik. Nej, det ville jag inte ställa upp på. Och så har det också varit ända fram till idag.

    Bild 1284494

    Mariana Simionescu då och nu. Hon lever ett gott liv som singel i Monaco och tar hand om sin åldriga mor.

     

    Hur ser ditt liv ut idag?

    – Jag har levt ensam i 23 år nu. Jag har ingen man utan lever nu tillsammans med min mamma. Sedan har jag min nu vuxne son Anthony som också bor i Monaco.

    – Idag bor jag tillsammans med min mamma här i Monaco. För hon är ensam och relativt gammal också. Men hon har tur som har mig på ålderns höst. Det är lätt att ta sig runt här i Monaco, för avstånden är så korta och bussarna går ofta. Om jag inte tar bussen så promenerar jag gärna. Om mamma är med och vi ska ta längre promenader, eller om det besvärligt att gå, då skjutsar jag henne i rullstolen.

     

    Hur känns det att så ofta fortfarande bli förknippad med Björn?

    – Jag har inga problem med det. Jag är stolt över honom. Björn var en fantastisk idrottsman. Många glömmer det och jag vill inte att man i Sverige eller någon annanstans pratar strunt om honom. Fortfarande ser han bra ut och är sagolikt "välbevarad". Trots att han levt ett mångsidigt och knappast asketiskt liv. Han har gjort det han ville göra. Men han har en enorm självkontroll. Vilket jag inte har, ha ha! För jag är lite rundare nu än på den gamla goda tiden.

     

    Du har tagit tillbaka ditt ursprungliga efternamn?

    – Björn sa till mig i samband med skilsmässan att jag gärna fick använda efternamnet Borg, om jag ville. Även om han senare skulle gifta om sig. Men jag gjorde inte det. Mest av respekt för den nya kvinnan i hans liv. Nej, jag använder Simionescu nu. Minnena finns i mitt hjärta, inte i mitt namn.

     

    Hela artikeln finns att läsa i Hemmets Journal nr 12-13 2016.

    Det visste du inte om Mariana!

    Efter skilsmässan från Björn drev hon i flera år en framgångsrik pianobar i Monaco.

    Hon har ställt upp i Paris-Dakar-rallyt som andreförare och kartläsare till Françoise Elby.

    Hon blev under en period ivrigt uppvaktad av brasilianske fotbollslegenden Falcão som bland annat skickade henne 25 rosor varje dag.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!