Margot Wallström har hittat hem igen

Margot Wallström är hemma efter många utlandsår. Nu är det familjen som gäller i första hand – och ett nytt jobb.

 

Margot och maken Håkan Olsson, 63, bor tillsammans igen i familjens utbyggda sommarhus på Hammarö utanför Karlstad. Och hennes tandborstmugg står på sin vanliga plats igen.

– Håkan stoppade undan den när jag var i New York. Det blev som en symbol för mig, berättar Margot.

– Kom jag hem så var det bara på besök.

Hon tar emot i lobbyn på ett hotell nära Stureplan i Stockholm där hon checkat in med maken. Margot susar från en tv-soffa till en annan – hon lanserar boken om sitt liv, “Margot”, skriven av Bengt Ohlsson – samtidigt som de förbereder sig för kyrkbröllop i Värmland om några dagar. Äldsta sonen Viktor, 27, ska gifta sig.

– Det känns väldigt speciellt, och jag ska hålla tal, säger Margot och det glittrar i de berömda bruna ögonen.

Yngste sonen Erik, 19, har börjat studera vid universitetet i Lund nu i höst.

– Själv ser jag fram emot att fjällvandra med några väninnor. Ta jägarexamen. Lära mig spela dragspel. Och bara vara med min man, förstås.

– Jag mår väldigt bra – och det är skönt att vara hemma igen. Jag simmar i Vänern nästan varje dag, oavsett väder. Joggar och promenerar i skogen. Tar bättre hand om mig själv. Samtidigt var det med vånda jag gav upp FN-jobbet i New York, som var så meningsfullt, viktigt och spännande.

– Men vi hade bestämt att det skulle vara i två år.

Och Margot – socialdemokraten som haft världen som arbetsplats – är redan sugen på nästa uppdrag:

– Jag vill ha ett fast jobb, ett heltidsjobb, ganska snart, säger hon bestämt. Vad det blir vet jag inte i dag.

– Men det ska vara ett jobb som passar mitt liv tillsammans med Håkan – som stämmer med var vi vill bo och vad vi vill göra. Hon säger det med betoning på vi.

 

Tio år utomlands

Under Margots Wallströms tio år som Sveriges EU-kommissionär flyttade familjen med henne, och bodde i en villa i Bryssel. Pojkarna – som var 14 och 6 år när de lämnade Karlstad – gick i Europaskolan med undervisning på engelska och franska. Och Håkan skötte hemmafronten: barn, matlagning, städning.

Men när Margot direkt efter åren i Bryssel tackade ja till FN-jobbet i New York – som generalsekreterarens särskilda representant för att förhindra konfliktrelaterat sexuellt våld – ja, då tog det stopp, säger Margot.

– Han kände sig sviken. Både Håkan och barnen tyckte att jag fattat beslutet utan att prata igenom det med dem.

Erik skulle börja gymnasiet och Viktor hade flyttat hemifrån, så det var aldrig aktuellt att sönerna skulle resa med. Och Håkan ville inte.

Margot flyttade alltså ensam – och har bott i en lägenhet på 33 kvadrat på 39:e våningen mitt i New York där hon sovit med öronproppar.

– Jag arbetade i ett bra team, och trivdes enormt med jobbet. Samtidigt var det väldigt psykiskt slitsamt på ett sätt man kanske underskattar när man är mitt i ett uppdrag. Ibland gick det flera månader mellan det att vi sågs, jag och familjen.

– Å andra sidan är jag och Håkan vana att reda oss på var sitt håll – jag har rest mycket genom åren.

För Håkan blev perioden som särbo också en nystart: Han och sonen Erik har gått kvällskurser, tagit skepparexamen och flugit sportplan. Håkan har åkt Vasaloppet – och jobbat på Värmlandsoperan, där han byggt dekor.

 

Volontärarbete

När en ensam helg tornade upp sig framför Margot i New York gick hon ut och jobbade som volontär – med soppkök, med att bära hem mat till gamla på Manhattan. Hon deltog också i kyrkans arbete med att hjälpa hemlösa i kvarteret där hon bodde.

– Det gav stadga och mening åt helgerna.

– Jag visste att jag måste koppla av eftersom jag jobbat så intensivt hela veckan. Men jag orkade inte spela käck turist – eller sätta mig i en cocktailbar. Som volontär kände jag att jag gjorde något.

Och det var så hon började med politik. Margot vill göra något. Göra så att blommorna blommar.

– Jag är helt ointresserad av att prata politik för pratandes skull. Jag vill se resultat.

När Margot var 16 år startade hon en SSU-klubb i Kåge strax utanför Skellefteå där hon växte upp med fyra syskon.

– Vi demonstrerade, skrev insändare, uppvaktade politiker – och fixade en busslinje till Skellefteå. Och en fritidsgård!

– Hemma pratade vi aldrig politik, men jag växte upp i en politisk, optimistisk tid. Världen låg för ens fötter – man kunde bli vad man ville, kunde förbättra världen.

– När jag blickar tillbaka ser jag mig som en väldigt lycklig människa. Vi rörde oss fritt, det fanns barn överallt – alla kände alla.

Margot Wallström i New York, där hon bodde i en etta på 39 våningen. De två åren som särbo från maken var psykiskt slitsamma, säger hon idag om åren i New York. Nästa jobb jag tar ska gå att förena med familjeliv.

 

Margot ville bli “en lärarinna med bröst som två bergstoppar”, som hon berättade för sin mamma i 5-årsåldern.

– Det blev varken det ena eller det andra, säger Margot och skrattar. Men jag älskade verkligen skolan.

Efter gymnasiet erbjöds hon att bli SSU-ombud i Karlstad – och norrländskan blev värmländska.

 

Möttes på logdans

Håkan träffade hon sommaren 1979 på en logdans i Blomsterhult utanför Karlstad. Margot var 25 och skulle senare på hösten få en plats i riksdagen.

– Vi är extremt olika, vilket är en del av attraktionen. Fru Eld och Herr Vatten, har en kompis kallat oss. Håkan är noggrann, har stort tålamod och tänker efter före. Jag är impulsiv, entusiastisk och glömmer lätt detaljerna.

– Jag hade aldrig kunnat leva med en person som är som jag.

Men visst har det varit gnissel i relationen också. Margot berättar att hon gick hos en kvinna i Stockholm som lärde henne meditera under en period då hon tyckte att det var jobbigt hemma. Margot saknade bekräftelse, det emotionella!

– Hon lärde mig något viktigt. Vill du ha förändring måste du själv vara den förändringen. Vill jag att Håkan ska bli mer kärleksfull – ja, då måste jag själv visa honom vad jag menar. Hur gör jag när jag är kärleksfull?

– All förändring måste börja inom dig – det sa också Gandhi. Att bli sur och tyst eller klaga på andra leder ingen vart.

– Sen är det lätt att falla in i rutiner, att man glömmer bort att göra det där lilla extra för sin partner. Köpa en present, hitta på något kul, en överraskning. Det vill jag bli bättre på.

 

Sonen  dog

Margot och Håkan har gått igenom en stor sorg. I boken “Margot” berättar hon detaljerat om hur det var när de förlorade sonen Jonas.

– När det hände läste jag allt jag kom över. Hur får man tröst? Vad säger man till folk? Genom att berätta i boken hoppas jag kunna ge stöd åt andra, säger Margot.

Jonas föddes i april 1992 då storebror Viktor var sju år. Margot, som var 37, hade mått prima under graviditeten, och förlossningen gick bra. Men Jonas fick svårt att andas direkt när han kom ut. Han hade ett diafragmabråck som gjort att andra organ – lungorna, och hjärtat – inte utvecklats som de skulle.

Efter tre dagar somnade han in.

– Sjukhusprästen gav oss ett bra råd som vi följde. Han sa: Gör allt själva. Steg för steg. Ring och anmäl dödsfallet och så vidare. Gör allt – minsta lilla – som ni kan; gör det för honom!

– Vi tog en taxi hem med honom – från Göteborg dit vi fått åka ambulans. Viktor fick se Jonas, se att han var död. Det tror jag är viktigt för ett barn, så att de inte får fantasier sen – att man begravt någon som i själva verket levde.

– Sen rekonstruerade vi det som hänt på sjukhuset, pratade med läkare och andra. För där gick det ju så fort – de bar i väg honom, och själva var vi chockade.

Jonas är begravd i samma grav som Håkans föräldrar på Hammarö. Margot och Håkan går ofta dit.

– Vi svetsades samman av sorgen.

– Sen var det en stor lycka för oss att vi fick Erik så snabbt. Han föddes året därpå.

 

Klimakteriet kom som en överraskning

Margot som alltid varit “yngst” –  hon är yngst i regeringen, har tre äldre bröder – närmar sig nu 60. Klimakteriet kom som en överraskning, berättar hon.

– Jag började sova dåligt, och kunde bli extremt arg och irriterad. Samtidigt var jag nedstämd – jag kände inte igen mig själv. Jag trodde att jag drabbats av en utmattningsdepression.

Margot gick till en läkare i Bryssel som sa: Madam, ni är i övergångsåldern.

– Jamen just ja – det var det också! Ungefär så reagerade jag. Jag hade kört på, inte reflekterat över att jag nått den åldern.

Margot fick mediciner, utskrivna av läkare – “alla jag kunde få” – som hon fortfarande tar.

– De har varit en otroligt bra hjälp. Nu är det väl snart dags att trappa ner på dem. Men vi borde prata mer öppet om klimakteriet och om vilka symtom man får – och att det finns hjälp.

Balansen mellan yrke och privatliv är ett tema i Margots liv. Familjen är henne kärast – och engagemanget för jobbet har alltid varit stort.

– Man kan inte tro att man kan få allt. Vill man ha en massiv karriär, ja, då får man välja bort annat. Jag tror att man måste bestämma sig för vad som är allra viktigast, vad man helst vill ha.

Men hon tycker inte att hon prioriterat jobbet framför barnen i perioder:

– Absolut inte. Jag var föräldraledig maxtid – ammade så länge jag kunde. Sen har det förstås varit en hjälp för mig att Håkan tagit så stort ansvar hemma. Det har gjort det möjligt för mig att kombinera mina jobb med familjen.