Jan Guillou: Historier om min egen släkt gav stoff till en ny romanserie

När Hemmets Journal träffar Jan Guillou i hans Östermalmsvåning är han på tillfälligt besök i staden. Bäst trivs han på landsstället tretton mil bort, i Roslagen. Där har han nära till naturen och det är där han skriver alla sina böcker.

– Ska du träffa Guillou? Då måste du berätta hur han är – egentligen!

Jag tror aldrig att jag inför en intervju fått så många nyfikna frågor och kommentarer. Och alla vill veta hur Jan Guillou framstår i verkliga livet. Om han privat är den alfahanne med ett överseende snett leende och allmänt överlägsen attityd som många uppfattar som hans signum.

Detta stora intresse berättar något.
Jan Guillou är ingen dagslända i det svenska folkets medvetande utan sedan fyra årtionden en av Sveriges mest beundrade och omstridda personligheter. Och även om alla har en åsikt om honom kan det vara värt att rekapitulera lite av vad mannen åstadkommit under sina 67 år på jorden: Han har avslöjat en illegal under-rättelseorganisation och för detta suttit i fängelse, han har stängt ner en internatskola genom att avslöja pennalismen, han har bevisat en dömd mans oskuld och fått honom fri från fängelset, han har skrivit 42 böcker som bara i Sverige sålt över 11 miljoner exemplar.

Ett flertal av böckerna har blivit filmer och tv-serier, de flesta stora publiksuccéer. Böckerna om Arn har gett upphov till en hel turistindustri i Västergötland. Han har vunnit Stora journalistpriset. Han har kastat sig in i debatter och retat upp tusentals och åter tusentals människor såväl till höger som vänster på den politiska skalan. Han har lett tv-program, deltagit i På spåret. Ja, listan kan göras hur lång som helst.

Självbiografi
För ett par år sedan gav han ut sin självbiografi “Ordets makt och vanmakt” som hyllades av en enig kritikerkår. I den summerade han sina år som journalist och författare och det var nog många som tolkade det som ett bokslut på en enastående karriär. Nu var det dags att ägna dagarna åt att äta gott, dricka fint vin och nedlägga en och annan noshörning i ett exotiskt land…

Men icke.
 

I stället drar han igång sitt hittills största projekt: Att i form av en släktkrönika skildra 1900-talet historia. Den första delen i serien “Det stora århundradet” heter “Brobyggarna” och kommer ut i dagarna.
Varför ta sig an ett sådant jätteprojekt i så mogen ålder? Fröet planterades under en svamputflykt med hustrun och bokförläggaren Ann-Marie Skarp i skogarna runt deras gård i norra Roslagen för fem år sedan.
– När vi går där i skogen tar hon upp frågan: “Varför är det ingen i Sverige som ägnar sig åt den brittiska specialiteten släktkrönikor?” Det beror på att det behövs en sådan oerhörd research, svarade jag. Och jag har inte tid.

Vi sitter hemma hos paret Jan Guillou och Ann-Marie Skarp på Östermalm, ett stenkast från Djurgårdsbron. Det är en av sommarens varmaste dagar. Huset, byggt 1891, andas borgerlig tyngd redan i det svala och imponerande trapphuset men den antika hissen har bara plats för en passagerare. Den får fotografen Per och hans utrustning medan jag får ta trappan.

Jan öppnar dörren i kortärmad tröja (vad annars), shorts och, något otippat, sandaler.

Låg och grodde
Åren efter svamppromenaden med Ann-Marie fylldes dagarna av andra böcker och andra projekt. Men tanken låg och grodde.
– Det var nästan som en liten hobby jag hade, berättar han. Jag kunde gå och tänka på hur man skulle lösa olika problem, hur man skulle lägga upp historien.
 I sin egen släkt fann han mycket inspiration. Med sina rötter i både Norge och Frankrike fanns det gott om stoff.
– Min morfar Lauritz och hans bröder Sverre och Oscar var fattiga bondsöner i Norska Östfold. Prästen där övertalade församlingen att bekosta deras utbildning i Dresden, då världens förnämsta tekniska universitet. Men Östfold är ett extremt osexigt fylke. Jag flyttade hela handlingen till fiskarna vid kusten. Där finns det utrymme för mer dramatik.
 

En av utgångspunkterna till berättelsen är det tal som rektorn på Dresdens universitet höll för Jans morfar och som återges i bokens inledning. Där målar rektorn upp 1900-talet som han spådde att det skulle bli.
– Och han fick rätt på alla punkter utom en: När århundradet var slut fanns det mycket riktigt passagerarplan mellan kontinenter, man kunde lyssna på musik från fjärran platser, en människa hade satt sin fot på månen. Men han hade fel på en avgörande punkt: Han förutspådde att dessa tekniska framsteg skulle omöjliggöra alla krig. Så blev det som bekant inte…

Ja, 1900-talet visade sig vara ett århundrade som visade mänskligheten från dess bästa och sämsta sida. Aldrig har så mycket gjorts för människans bästa och aldrig har vi tagit död på så många av våra egna. Det är detta som Jan Guillou vill fånga i sin romanserie.
– Om jag har tagit på mig något uppdrag så är det att radera efterklokheten, säger han och lägger in en pris lössnus under läppen.
– När vi sitter med facit i hand är det så lätt att vi sätter oss på höga hästar. “Självklart skulle jag inte ha blivit nazist”. Men om man levde i ett Tyskland på 1920-talet som dignade under konsekvenserna av en orättfärdig fred – vem vet? Vi tror att vi vet en massa som vi egentligen inte har en aning om. Ingen kan idag veta hur historien kommer att tolka vårt agerande!

Två udda horisonter
Ett grepp är att vända på perspektiven. För att inte berättelsen ska hamna i skyttegravarnas genombelysta helveten under första världskriget har Guillou valt att skildra konflikten från två udda horisonter: Från Norges näst största stad Bergen och från tyska Östafrika, dagens Tanzania, där en av bröderna hamnar – på tysk sida.
– Det är segrarna som skriver historien. Jag ville ge en alternativ bild som jag menar är den rätta. Det var engelsmännen som var de brutala skurkarna under det första världskriget. Jag är övertygad om att allt hade blivit mycket bättre om tyskarna vunnit då. Mindre förtryck i kolonierna, ingen Hitler och ingen nazism.

Researchen har varit minst sagt omfattande inför det här projektet. Hur byggde man broarna vid anläggningen av järnvägen över Hardangervidda? Hur utkämpades det första världskriget i Östafrika? Hur var segelfartygen konstruerade under kappseglingarna i Kiel 1905 och hur skulle man ha byggt en båt som skulle vara snabbare än kejsarens båt?
– Ibland går det lätt. Jag var naturligtvis tvungen att ta tåget över Hardangervidda för att kunna skildra byggandet av järnvägen. Jag steg av på stationen i Finse och uppsökte det närbelägna rallarmuseet. Där köpte jag alla böcker de hade om järnvägsbygget. Det var rena guldgruvan!

Men den detaljerade skildringen av Tanzania under början av 1900-talet?
– Sju år i rad har jag jagat i Tanzania och då besökt samtliga miljöer jag skildrar. Jaktskildringarna – ja, de bygger ju på mina egna erfarenheter. Dessutom fick jag tag på en bok som skildrade stamliv och kannibalism på den afrikanska kontinenten.
 Bokens grymmaste skildring beskriver en krigar- och kannibalstam som slaktar en missionärsfamilj. Idag är det många forskare som avfärdar allt tal om att det funnits afrikanska människoätare.
– Jag vet att det finns moderna forskare som velat “befria” Afrika från rykten om kannibalism. Men de fanns då och finns fortfarande. Men jag förutser att jag kommer att attackeras av en del för den skildringen, säger han förväntansfullt. För finns det någon som inte räds en debatt så är det Jan Guillou.

Just nu håller han på att läsa in sig på de homosexuellas situation i London under tidigt 1900-tal. Där kommer nämligen en del av nästa bok i serien att utspela sig. Och när alla förberedelser, all forskning och allt tänkande är klart blir det åter dags att sätta pappret i maskinen. Bokstavligen. För hemma hos Jan är det skrivmaskin av märket Adler som gäller.
– Det är en fördel att skriva på maskin, inte en nackdel. Allt skrivande gör jag på landet. Jag skriver ett kapitel under veckan, sedan kommer Ann-Marie och läser igenom vad jag skrivit och skäller ut mig i marginalen. Sedan måste jag skriva om alltihop från början och ta med Ann-Maries påpekande och mina egna nya funderingar. Och då blir allt bättre!

Försäljningssuccé
Den 7 september släpps boken. Vad recensenterna kommer att tycka står skrivet i stjärnorna men att det blir en försäljningssuccé behöver man inte tveka om. Hamiltonserien och böckerna om Arn har redan gett honom en plats i den svenska publikens hjärta.
– Ja, jag har ju sålt en och annan bok genom åren. Men min kanske största insats har varit att jag har fått pojkar att läsa. Min bok Ondskan, som faktiskt har funnits i butik sedan 1987, har hjälp oräkneliga förtvivlade svensklärare att förmå sina unga manliga elever att upptäcka läsandet. Och då ska man komma ihåg att just Ondskan är en bok som fick ohyggligt med stryk av kritikerna. Faktiskt så mycket stryk att mitt dåvarande förlag skämdes över boken och inte ville trycka en ny upplaga när den första hade sålt slut.

Förutom sitt stora bokprojekt är det mycket som ska hinnas med. Naturligtvis krönikor i Aftonbladet samt ett och annat debattinlägg. Men också sådant som ger Jan utlopp för sitt stora intresse, jakt. Medan han för Hemmets Journals okunniga reporter artbestämmer hornen som hänger på väggen berättar han om sina planer:
– Jag har fortfarande massor av jakt kvar. Efter sju år i Tanzania drar jag nu vidare till andra länder med spännande villebråd: Kamerun, Centralafrikanska Republiken, Etiopien och Namibia. För någon vecka sedan var jag i Sydafrika. Där jagar man i hägn och det anstår inte en gentleman. Alltså avstod jag!

Hur hinner karln?
– Jag håller inte med om att jag skulle vara så produktiv. När Balzac dog av vällevnad vid 55 års ålder hade han producerat dubbelt så många böcker som jag – med gåspenna!
Och naturligtvis finns det utrymme för en liten spark mot en del författarkollegor:
– Jag hör ofta författare som går och planerar sina böcker i år, helst i tystnad. Vill inte prata om det för att inte bryta den så kallade förtrollningen. Ältar och håller på. Men jag vet vad det är: Det är latmasken som talar.
Säger Jan Guillou med sin som vanligt lena stämma. Och ler…

I Jan Guillous arbetsrum brummar ingen dator. Här skrivs det med handkraft! Han har frysboxen fyllt av färgband som mer än väl ska räcka under hela hans resterande produktion.