Efter 13 IVF- och donatorförsök var paret nära att ge upp – då hände det oväntade

– Jag upplevde att jag blev en riktigt dålig version av mig själv, säger Maren Ørstavik (39).

Hon sitter vid matbordet hemma på Skøyen tillsammans med maken Øystein K. Langberg (39). Paret har skrivit boken «13 försök» om de tyngsta åren de har upplevt. Långa år som skulle vara fina och mysiga, men som fylldes av besvikelser och nederlag.

– Jag blev så töntig. Och det gjorde mig otroligt generad. Jag ville helst inte att någon skulle lägga märke till det. Det var därför jag sprang och gömde mig på toaletten, säger hon.

Anledningen till att hon behövde gömma sig på toaletten kommer vi till senare. Nu kan hon skratta åt sig själv när hon ser tillbaka på en del av det hon gjorde.

Målet med att berätta sin historia är att visa att det går bra, även om saker kanske inte blir exakt som man önskade.

– Det finns ett hopp i vår historia, och vi hade hopp hela vägen också. Men exakt vad hoppet var förändrades lite under resans gång, säger Øystein.

Barn och föräldrar

Läs även: Jag har blivit gravid vid 45 års ålder – vad gör jag?

Som en tågkrasch

Historien började när Maren hade fyllt 30 år. Då hände det som ofta händer med kvinnor i den åldern: Hon ville ha barn.

De hade gott om tid, tänkte de. Trots allt var de unga och friska. Men månaderna gick. Ingenting hände. Efter nio månader luftade Maren idén om att de borde få hjälp.

Läkarna hittade inget fel, men ändå blev Maren inte gravid. De började med IVF, provrörsbefruktning, fortfarande utan framgång.

– Allt gick fel. Det första försöket lyckades inte, och sedan lyckades inte heller det andra försöket. Och fortfarande var det ingen som kunde säga att något var fel. Jag kände att jag satt på ett tåg som hade kraschat. Och skadan blev bara större och större, säger Maren.

Vid IVF befruktas kvinnans ägg med spermier i ett laboratorium, och det befruktade ägget sätts in i livmodern. Kvinnan ska därefter leva som om hon är gravid tills hon kan ta ett test – eller tills mensen kommer. Så var det för Maren, gång på gång.

– Det var något av det svåraste att hantera. För det är en resa från noll till noll. Du börjar inte gravid, och så slutar du inte gravid. Så egentligen har ingenting hänt. Men det kändes inte så. Det kändes otroligt annorlunda än de månader då vi försökte själva. Vi hade sett embryot sättas in i livmodern, det blinkade en liten stjärna på den mörka ultraljudsskärmen. Och så dör det, säger Maren.

Detta är känslor som kan vara svåra att förstå för föräldrar som blev gravida snabbt och utan problem.

– Jag tror att det är något omgivningen också kan ta med sig. Att ett misslyckat försök är en enorm besvikelse. ”Enorm besvikelse” är faktiskt en underdrift. Det är en sorg, säger hon.

Reagerade så dåligt

Øystein hjälpte Maren genom försöken och var ett bra stöd och en god samtalspartner.

– Med tiden blev jag angelägen om att vi skulle ha några andra projekt vid sidan av också, för det kan ju bli alltuppslukande, säger han.

Paret flyttade till USA. Øystein var korrespondent för Aftenposten, och Maren arbetade som frilansjournalist.

– Vi var på många krävande turer i nationalparker. Det var väldigt fint, och det gör att när vi ser tillbaka så är det inte bara mörkt, säger han.

IVF-behandlingen fortsatte i USA. Här lyckades några av försöken, men graviditeterna avbröts nästan direkt.

Barn och föräldrar

Läs även: Camilla fick ett sms från en bekant: "Ska vi skaffa barn tillsammans?"

Det var nu Maren började känna av den dåliga versionen av sig själv. När hennes bror ringde för att berätta att han skulle bli pappa låtsades hon att hon snubblade i snön och avslutade samtalet.

Och när ett vänpar avslöjade att de väntade barn medan de var på restaurang, var Maren tvungen att fly in på toaletten för att undvika att bryta ihop vid bordet.

– Jag reagerade så dåligt i sådana situationer. Jag klarade inte av att vara glad för vänners skull, tyckte att det var svårt att vara på familjesammankomster. Och det klarade jag inte av att prata om. Vi pratade inte om det mellan oss heller. Jag ville inte berätta för dig om hur fruktansvärd jag var, säger Maren till Øystein.

– Vi pratade ganska öppet om en del saker, men det finns definitivt saker jag inte uppfattade. Så jag blev ledsen när jag läste några av de saker du skrev i boken, säger Øystein.

Överraskningen

Eftersom IVF-behandlingen inte fungerade gick paret vidare till äggdonation i Danmark.

Ett nytt hopp hade tänts. Det här borde väl fungera? Men nej. Den långa resan, som skedde i all hemlighet inför vänner och familj, var förgäves.

Efter några månader fick de besked om att en ny donator var klar. Men innan de hann tänka på det hände något oväntat.

Maren var gravid.

Efter 13 IVF- och donatorförsök hade de lyckats – utan hjälp. Men lyckoruset som Maren väntade på kom inte. Rädslan för att det inte skulle gå den här gången heller var för stor.

– Jag blir ledsen av att tänka på det. Graviditeten blev förstörd, för jag var så säker på att det skulle gå fel. Vi var i Norge på sommarsemester, och jag lät ingen ta bilder på mig med magen. Jag var så rädd för att bli sittande med många bilder på magen och ingen bebis, säger hon.

Lyckligtvis är en graviditet tillräckligt lång för att paret också skulle få några fina upplevelser.

– I USA är de generösa med ultraljud, så jag fick se bebisen ganska ofta. Och det var lika fantastiskt varje gång. Jag minns väl första gången vi kände att det var rörelse där inne. En gång körde vi till Maine, och då tyckte jag att han hade varit så tyst hela förmiddagen. Då satte vi på ABBA på högsta volym i bilen, och då kom rörelserna, mitt i "Waterloo", säger hon med ett skratt.

Alla goda ting är tre

Efter en tuff förlossning blev de föräldrar till lille Sigurd 2022. De flyttade hem till Norge, och innan de visste ordet av hände det som de inte hade trott skulle ske: Maren blev gravid igen.

Ett och ett halvt år efter den första förlossningen kom Mikkel till världen. Den här gången var graviditeten mycket bättre. Nu hade de trots allt bevisat att de kunde lyckas.

Och paret var inte färdiga. I Marens armar ligger nu familjens nytillskott, Liv, som föddes två år efter Mikkel. 

– Det kändes fel att börja med preventivmedel och neka kroppen att få fler barn. Och då blev det så här, ler Øystein.

Fem tunga år med negativa resultat har de lagt bakom sig.

– Vi känner oss verkligen som världens lyckligaste som fick barn överhuvudtaget. Och det är en härlig känsla att ha när det stormar som mest, säger han.

Barn och föräldrar

Läs även: Detta är världens äldsta namn

Historien slutade väl. Men Maren är tydlig med att det inte i första hand handlar om slutet.

– Vår historia ska kännas hoppfull, men inte för att det bara går bra om det blir barn. Anledningen till att det har gått bra för oss är att vi fann en känsla av att det här kommer att gå bra oavsett. Vi överlever som par, vi överlever som människor, säger hon och tillägger:

– Det är inte alla som får barn. Vi ställde också in oss på att det kunde bli så. Och det hade varit en stor sorg. Men det vi försöker beskriva är att man kan hitta en känsla av att det ändå går bra. Det är möjligt att ta sig igenom det som gör ont, säger hon. 

Artikeln publicerades först hos Klikk.no, som också är en del av Story House Egmont. Artikeln är översatt och redigerad.