80 år sedan andra världskriget var över – så firades freden i Sverige

Tidningarnas löpsedlar och förstasidor skriker ut ordet gång på gång; FRED! FRED! FRED!

I Stockholm fylls gatorna av tiotusentals arbetsskolkande män och kvinnor, och inte bara svenskar. Under sex års krig har huvudstaden blivit en internationell metropol för tusentals flyktingar, och norska och danska ungdomar firar om möjligt allra mest. Bussar och lastbilsflak är överfyllda med flaggviftande, glädjestrålande människor, och från fönstren på Kungsgatan töms i klassiska bilder papperskorgar från kontoren och faller som konfetti över lyckan nedanför.

LÄS ÄVEN: Förintelseöverlevaren Walter Frankenstein ger aldrig upp kampen mot diktaturer

På Karlaplan dansar Öster­malmsborna ringdans runt fontänen, patienter på sjukhusen bjuds på tårta, spårvagnar kommer inte fram för allt firande.

”Stockholm är helt från vettet” skriver Astrid Lindgren i sin dagbok från krigsåren. Hon är själv ute på gatorna, lycklig och lätt berusad.

Så spreds nyheten

Klockan är 02.47 natten den 7 maj 1945 när generalöverste ­Alfred Jodl skriver under en villkorslös kapitulation för de allierades styrkor i väst, i en enkel skolbyggnad i franska Reims. Han är bemyndigad av amiral Dönitz, tysk ledare efter Adolf Hitlers självmord en vecka tidigare.

Beskedet når svenska utrikes­departementet ett par timmar senare, via greve Folke Bernadotte. Han har sedan en tid haft nära kontakter med den tyske toppnazisten Heinrich Himmler, som försökt att med Bernadottes hjälp förhandla fram en separatfred i väst, för att kunna fortsätta kriget mot Sovjet­unionen i öst.

Telegram med liknande innebörd löper jorden runt, och tidningen Expressen, nystartad sedan några månader, är först ut med löpsedlarna på måndagen.

Klockan 16.00 håller statsminister Per Albin Hansson ett radiotal – se intill – och berättar om freden. Då är firandet redan i full gång.

Ett år senare hängs Alfred Jodl i Nürnberg.

Viftar med flaggor

I stora delar av landet dröjer budskapet, men i Göteborg och Malmö blir firandet av freden lika starkt som i Stockholm.

I Malmö på andra dagen – redan på söndagen stod det klart att tyskarna gett upp i Danmark, och staden fylldes av rödvita flaggor. Nu blir de än fler, och byts ibland ut mot norska rödvitblå.

I Göteborg dominerar norska färger, där fylls ­Avenyn av fredens glädje, och Handelstidningens ­redaktion uppvaktas av en stor folkmassa som hyllar den då bortgångne antinazistiske redaktören Torgny Segerstedt.

Klockan 16 håller statsminister Per-Albin Hansson ett radiotal – och freden är officiellt bekräftad.

I en orolig värld som vår kan freden vara värd att fira än idag, 80 år senare, och det gör man i snart sagt hela Europa.

Ur Per-Albin Hanssons tal

”Detta är dock slutet för den fruktansvärda förintelsen av människor och andra värden som pågått under mer än fem år, och som fyllt oss med fasa. Det känns som om en lång mardröm äntligen släppt sitt tag, och vi åter kunna andas.”

Sverige firade freden direkt

Men vad innebar freden för Sverige? Vi hade ju faktiskt inte haft krig, bara levt i slagskuggan av det.

Till att börja med att vi firar redan 7 maj. Den villkorslösa tyska kapitulationen i Reims i Frankrike innebar att striderna skulle upphöra helt dagen efter, 8 maj klockan 23.00. På andra håll i norra Europa fanns miljontals tyska soldater, enbart i Norge 300 000. Den 7–8 maj fortsatte kriget i flera länder, med hundratals döda. Men Sverige, som med sin neutralitet sluppit tysk trupp i landet firade direkt.

Den nystartade tidningen Expressen var först ute med nyheten, löpsedeln löd: EXTRA ”FRED I HELA EUROPA”.

Gränserna öppnas

Fredsdagen 7 maj innebar egentligen inte så stora direkta förändringar i Sverige, men gränserna stod på flera håll plötsligt öppna. En annan följd var att direkt tyskfientliga vågade gå ut ­öppet. Den tyska turistbyrån på Kungsgatan attackerades med stenkastning av en stor folkmassa under kvällen och ridande polis tillkallades för att skingra mobben.

Annars gick vardagen i stort vidare: ransoneringarna fortsatte – ett kilo kaffe per person på 15 veckor, gengas­aggregaten rullade vidare, de inkallade stod kvar på post ytterligare en tid.

Men planer för freden fanns: Samlingsregeringen hade redan tidigare på våren insett Tysklands snara nederlag. Finansministern Ernst Wigforss (S) hade lagt en ”Fredsbudget” där bland annat kostnaden för beredskapen i försvaret skars ned kraftigt, och Gunnar Myrdal, också socialdemokrat, ledde en särskild kommission för efterkrigsplanering.

LÄS ÄVEN: Korngrynsgröt och kristidskaka – Marie lagar mat som under ransoneringen

Myrdal och Wigforss var oense om hur efterkrigstiden skulle te sig – och likt de allra flesta som spått framtiden fick båda fel.

En väntad lågkonjunktur blev istället starten på Sveriges mest lyckosamma decennier i modern tid.

Tre personer som minns freden

”Det var över! Jag minns glädjen”

Madeleine Pyk, då 11 år, idag 91, konstnär, Skillinge:

– Ja, jag minns. Jag var i skolan, Södermalms kommunala flickskola, och vi fick ledigt. Jag kommer ihåg glädjen, hur Amerika blev hjältar, hur fantastiskt det var att det var över! Jag bodde med familjen på Värmdö utanför Stockholm, i vår släktgård.

– Vi var ju en judisk familj, om än inte troende, men min pappa hade sett till att vi syskon konverterat till katoliker, om Hitler skulle ta över i Sverige. Samtidigt hade vi släktingar runt om i Europa, flera av dem bodde som flyktingar hos oss på Värmdö. Vi var i stort självförsörjande där.

– Tänk att nu när vi lever i så osäkra tider, då trodde man att krigen skulle vara över helt…

LÄS ÄVEN: Korrespondenten Johan-Mathias Sommarström skildrar Israel och Gaza: ”Vi blir anmälda hela tiden”

”Jag var med och firade på Kungsgatan”

Arne Jansson, då 13 år, idag 93, pensionerad jurist och ekonom, Reimersholme, Stockholm:

– Ja, och jag var med på Kungsgatan. Jag bodde i Ålsten i norra Stockhom, och vi fick reda på freden i realskolan där. Några kompisar och jag åkte in till stan, där tömde de papperskorgar genom fönstren, väldigt glad stämning.

– Kriget märkte jag inte så mycket av, min pappa blev aldrig inkallad. Han skötte organisation av distribution av dagstidningar på Pressbyrån, och blev krigsplacerad där.

”Jag var hos mormor och vi hörde på radio”

Staffan Heimerson, då 9 år, idag 89, författare och journalist, Provence, Frankrike:

– Ja, jag var på Hallandsåsen, ­i min mormors hus där jag, mina syskon och min mamma bott under kriget. Det låg bara några kilometer från Barkåkra där amerikanska piloter ibland nödlandade. Vi hade två svenska officerare inkvarterade i huset under lång tid, jag tror de var kvar.

– Jag är lite osäker, men minns jag rätt fick vi på radion höra om den tyska kapitulationen, på kvällen 7 maj. Det var ganska tyst i rummet. Jag minns bättre Sven Jerrings radioreferat två dagar senare, från ett Köpenhamn dit gränserna nu öppnats.

– Mamma var engagerad i Röda Korset, och under sommaren och hösten arbetade hon med de Vita båtarna, de hämtade som bussarna lägerfångar från Tyskland till tryggheten i Sverige.

Sverige får nya hjältar efter andra världskriget

Sverige har inte varit inblandat i direkta strider under kriget, och några krigshjältar finns inte att hylla efter freden. I våra grannländer går diskussionen hög om att Sverige varit för undfallande mot tyskarna.

Men efter freden lyfts två namn fram. Greve Folke Bernadotte hyllas för de vita bussarna och fartygen, konvojer som hämtar judar och krigsfångar från tyska läger till vård och trygghet i Sverige. Arbetet sker i Röda Korsets regi, och Bernadotte är långt från ensam: hundratals vanliga svenskar hjälper till med transporterna, bland dem Staffan Heimersons mamma, (läs ovan). Men greven får äran.

Den andre hjälten är diplomaten Raoul Wallenberg. Hans arbete med svenska skyddspass till judar i Budapest i Ungern har varit sparsamt bevakat i svensk press, men i amerikanska tidningar som New York Times är hans insats stort hyllad redan i april. Upp emot 20 000 ungerska judar räddas till livet med de svenska skyddspassen.

I krigets absoluta slutskede försvinner Wallenberg, mest troligt bortförd av sovjetiska trupper, alternativt avrättad av ungerska fascister, ”pilkorsare”. Hans öde är än idag inte helt klarlagt.

Sorgligt bortglömda hjältar är de drygt 2 000 svenska sjömän i handelsflottan som miste livet av minor och torpeder under kriget.