Sara forskar om andar, väsen och närvaro: ”Jag har alltid vetat att det finns något mer”

Idag arbetar Sara Duppils med sin doktorsavhandling, parallellt med rollen som universitetslärare inom religionspsykologi. Hon når också ut i bredare sammanhang, som då vi kunnat se henne som expert i tv-serien Kalla kårar. Där resonerade hon kring människors oförklarliga upplevelser utifrån sin forskning.

Redan som barn upplevde Sara sådant som var svårt att sätta ord på: en känsla av närvaro som följde henne i vardagen. För henne var det aldrig skrämmande utan snarare självklart.

– Jag har alltid vetat att det finns något mer, säger hon.

Ville forska om andar

Hon berättar att hon tidigt ville förstå vad det var hon upplevde, trots att skolan lärde henne att ”det vi kan se är det enda som är verkligt”.

– Jag och min bror brukade spela anden i glaset med pappa. Mamma tyckte det var onödigt eftersom det ofta slutade med att vi skrek och sprang därifrån, berättar Sara med ett skratt.

Samtidigt minns hon hur begreppen inte riktigt gick att få ihop. Som barn hade hon svårt att förstå kopplingen mellan ordet ”ande” och de upplevelser hon själv bar på. För henne handlade det inte om något religiöst eller mystiskt – mer om en känsla som saknade språk. Hon kände till ”anden i lampan” och den heliga anden från kyrkan, men inget som riktigt stämde med hennes egna erfarenheter.

Nära Andlighet

Läs även: Ditt familjeträd kan påverka dig: ”Lagrad energi finns kvar tills någon bryter mönstret ”

Nyfikenheten fanns där, liksom frågorna. Hon började leta efter något som kunde ge en förklaring och som elva-tolvåring hittade hon en bok om parapsykologi i skolbiblioteket.

– Det var då jag bestämde mig för att jag ville forska om sådant här.

Fann religionspsykologin

Saras väg mot akademin var allt annat än spikrak. Hon blev mamma tidigt, var skoltrött och hade svårt att hitta sin plats i ett system som inte riktigt rymde hennes frågor. Samtidigt fanns nyfikenheten där hela tiden.

Hon pluggade upp sina betyg och hörde av sig till Stockholms universitet. Där frågade hon hur man skulle gå tillväga för att forska om andar.

– Personen jag talade med blev väldigt upprörd och snäste av mig.

Så småningom började Sara läsa religionsvetenskap och där väcktes något till liv. Inte minst när hon för första gången kom i kontakt med jungiansk psykologi och religionspsykologi.

– Det var som att allt föll på plats. Här fick upplevelsen finnas, utan att behöva reduceras eller förklaras bort. Sedan dess har jag inte slutat att studera.

Upplevelsen är verklig

Inom religionspsykologin fann Sara ett sammanhang där människors berättelser i sig betraktas som kunskap. Här är det inte nödvändigt att bevisa upplevelser med mätinstrument eller laboratorieresultat. Det räcker att någon har upplevt något och kan berätta om det.

– Det är ett humanistiskt perspektiv, säger hon. Upplevelsen är verklig för den som upplever den, och det är det vi studerar.

För Sara, som alltid varit lika intresserad av människans inre landskap som av teori, blev detta avgörande. Hon kunde äntligen förena sitt intresse för andlighet, psykologi och mening i ett akademiskt sammanhang.

Nära Andlighet

Läs även: Johnnys NDU förändrade hans liv: ”Det var meningen att jag skulle komma tillbaka”

Samtidigt har Sara varit noga med att skilja mellan sin egen livssyn och sin forskning.

– Mitt arbete handlar inte om att övertyga, utan om att förstå hur människor skapar mening utifrån sina upplevelser.

Svårt att få forskningsmedel

Forskningen om extraordinära upplevelser har länge varit stigmatiserad i Sverige. Sara mötte både nyfikenhet och motstånd när hon började fördjupa sig i spiritism och det oförklarliga.

– Inom min egen ämnesmiljö har jag haft mycket stöd. Kollegor och handledare har uppmuntrat mig och sett värdet i det jag gör.

Men att få forskningsmedel och formella uppdrag har ofta varit nästintill omöjligt. Inte på grund av bristande kvalitet, utan för att ämnet upplevts som obekvämt.

–De här frågorna utmanar vår bild av vad som räknas som kunskap, säger Sara.

I stället fann hon en akademisk hemvist vid Åbo Akademi i Finland, där religionsvetenskap och folkloristik haft större öppenhet för upplevelsebaserad forskning. Eftersom forskningsmedel ofta saknats, beskriver Sara sig som en månskensforskare – någon som forskar vid sidan av sitt ordinarie arbete, på kvällar, helger och under semestrar.

–Jag är otroligt envis och har jag bestämt mig för något så gör jag det. Sen vill jag såklart även knäppa stropparna på näsan och visa att det visst går att forska inom detta, ler hon bestämt.

Internet blev en vändpunkt

På 1960-talet fanns något som kallades ”mediumsjukan”, där människor som berättade om sina upplevelser kunde bli inlåsta på mentalsjukhus. Rädslan för att uppfattas som konstig levde fortfarande kvar när Sara påbörjade sin forskning. Hon möttes av tystnad när hon ville intervjua människor om deras erfarenheter, och få vågade berätta.

– De var rädda. Rädda för att bli dömda, förlöjligade eller betraktade som psykiskt instabila, säger hon.

Det fanns helt enkelt inget språk och sammanhang där upplevelserna kändes tillåtna. I stället fördjupade sig Sara till en början i det som då började växa fram på nätet. I anonyma forum och slutna grupper delade människor sina berättelser med varandra, ofta för första gången.

Nära Andlighet

Läs även: Hypnos, NDU och telepati: Etzel Cardeña utmanar synen på medvetandet

– Där såg jag hur viktigt det var att inte vara ensam. När någon skrev ”det här har hänt mig” och andra svarade ”mig också”, då hände något.

Internet blev en vändpunkt – både för Saras forskning och för den samtida andligheten. Där traditionella religioner har kyrkor och heliga texter, menar hon att den moderna spiritismen i stället har nätet som mötesplats.

– Det var där stigmat började luckras upp. Anonymiteten gjorde det möjligt att tala, och gemenskapen gjorde att människor vågade stå kvar i sina upplevelser.

Med tiden förändrades också öppenheten. Från anonyma forum och vidare till ett alltmer offentligt samtal.

– Idag är det mycket lättare för människor att berätta. Men rädslan sitter djupt hos många, särskilt hos dem som minns hur det var för tio-femton år sedan.

Språk för det oförklarliga

En central del i Saras arbete handlar om språk. Hon menar att många ord vi använder – som spöken, andar eller poltergeister – är laddade med föreställningar som riskerar att förenkla eller låsa upplevelser.

I stället använder hon begreppet entitet.

– Det är ett neutralt ord. Det säger inget om vad något är, bara att det upplevs som något.

Genom att tala om entitetupp­levelser blir det möjligt att inkludera många olika tolkningar, utan att behöva välja en enda förklaring. För Sara handlar det om att skapa ett språk där människor kan känna sig trygga att berätta.

I sin forskning har Sara också intresserat sig för platser. Vissa miljöer tycks bära på en särskild atmosfär. Något som kan aktivera starka upplevelser hos människor.

– Många känner igen det. Man kliver in i ett rum eller en skog och känner direkt att något är annorlunda.

Hon beskriver det som ett samspel mellan plats och psyke. En sorts grundstämning som kan väcka känslor av närvaro, intensitet eller mening. Ofta utan att vi riktigt förstår varför.

För Sara är det viktigt att avdramatisera det extraordinära. Hon ser dessa upplevelser som en naturlig del av att vara människa.

Nära Andlighet

Läs även: Spännande forskning om mindfulness: ”Vi ser positiva effekter”

– De är lika självklara som drömmar. Svåra att beskriva, men djupt verkliga. Det är just därför de angår oss alla.

Hon menar att det även är dessa erfarenheter som ligger till grund för religioner, myter och föreställningar om andra världar. Inte tvärtom.

Risk att rubba världsbild

Många människor, menar Sara, bär själva på upplevelser som liknar de hon forskar om – men tillåter sig inte att erkänna dem. Inte ens för sig själva.

Stark skepsis handlar sällan om rationalitet. Ofta handlar den om rädsla. Hon menar att våra föreställningar om verkligheten fungerar som ett slags existentiellt skydd. Att öppna upp för något som inte går att kontrollera eller förklara kan kännas hotfullt, eftersom det riskerar att rubba hela den världsbild man byggt sitt liv kring.

– Om ens sätt att förstå världen hotas, blir det väldigt obehagligt. Då är det lättare att förneka än att öppna upp.

Samtidigt ser hon hur just dessa upplevelser ofta finns där, på ett omedvetet plan. De kan väckas till liv i samband med sorg, starka känslor, filmer – eller möten med vissa platser.

– Många säger att de inte tror, men har ändå upplevt saker. Det går inte alltid ihop logiskt, men det är väldigt mänskligt.

När Sara avslutat sin doktorsavhandling vill hon fördjupa sig i fler av de frågor hon länge arbetat med. Hon är bland annat nyfiken på barns upplevelser av närvaro, som ofta tycks vara friare från rädsla och färdiga tolkningar.

Nära Andlighet

Läs även: Lär dig hantera barn som upplever andevärlden

Ett annat mönster hon vill förstå bättre är det hon beskriver som en tidsfördröjning i andliga erfarenheter, där något kan upplevas vid ett tillfälle men först långt senare få mening.

För Sara handlar det inte längre om att passa in, utan om att vara trogen de frågor som följt henne hela livet. Frågor som, menar hon, i grunden handlar om samma sak för oss alla – att försöka förstå vad det innebär att vara människa.

Att det finns något mer.