Jag är det äldsta barnet av fyra i en familj i en fin så kallad ätt här i Sverige. Vår släkt är adlig sedan många århundraden tillbaka. Vi bodde i ett stort fint hus i ett område där alla hus var av samma flotta rang.
Uppväxten var skyddad från omvärlden på något vis. Och min pappa tyckte också att vår familj var lite mer än alla andra. Det fick jag itutat mig från barnsben. Mamma däremot försökte i alla fall att förklara för mig att vi är som alla andra men bara att vi råkar ha lite mer pengar än de flesta. Hon menade att vi bara är vanliga människor.
Läs även: Lina: Min man kommer lämna mig när vår dotter flyttar ut
Vi levde ett bra liv. Jag och mina syskon gick i en privatskola där alla andra var som oss. Och direkt efter skolan kom vår barnflicka och hämtade oss. När vi kom hem läste hon för oss och vi gjorde våra läxor. Hon lagade mat så att den stod klar på bordet när mina föräldrar kom hem från sina arbeten. Pappa hade sin karriär att tänka på sa han alltid. Därför gick han alltid in till sitt kontor direkt efter maten. Där satt han sedan och arbetade till sent på kvällarna. Det var alltid mamma som tog hand om oss barn när barnflickan slutat för dagen.
Drömde om att upptäcka världen
Jag trivdes bra i skolan men allt eftersom jag blev äldre började jag inse att det finns en värld utanför vår skyddade miljö och vår fina privatskola. De hade försökt få mig att vara trygg i vår miljö och ville liksom inte förklara särskilt mycket om omvärlden för mig. Men jag var vetgirig med åldern och lärde samt förstod allt mer. Den yttre omvärlden, världen utanför vår sfär, verkade väldigt spännande och intressant. När jag skulle börja studera på universitet kände jag att nu vill jag göra något. Nu vill jag upptäcka världen. Men det protesterade mina föräldrar emot. De förklarade för mig att jag skulle studera till ett bra statusyrke och att det var universitet som gällde. Dessutom ställde de höga krav på mig och förväntade sig höga betyg. Jag försökte därför ändå att följa deras önskemål för de skulle lita på mig även om jag hade en baktanke. Min baktanke var så klart att jag ville uppleva den vanliga världen där utanför.
Jag kom in på universitetet och flyttade hemifrån. Mina föräldrar betalade för en fin bostadsrätt i centrala stan och fixade hemhjälp med städningen åt mig. Det var viktigare att jag studerade än att jag städade ansåg de.
Läs även: Ex-makens nya flickvän skrämmer bort barnen
Studierna gick riktigt bra för mig och jag stortrivdes med att ha flyttat hemifrån. Men jag gjorde inte helt som mina föräldrar sa. Jag var med på insparksfester och gick med i en studentförening och det blev mycket festande.
Jag träffade också flera olika killar och blev till slut blixförälskad i en av dem. Martin. Martin var från en liten ort i södra Sverige.
Blev med barn
Vi kom från helt skilda världar och jag visste att honom skulle mina föräldrar inte acceptera men det struntade jag i. Det var jag och Martin mot hela världen. Han var den enda som betydde något för mig. Jag försökte hålla vårt sällskap hemligt mot min släkt. Tiden gick och mina föräldrar undrade om jag inte träffat något trevlig kille än men jag svarade alltid nej. Jag hade inte hittat någon än.
Några månader senare upptäckte jag att jag var gravid. Det hade gått dessutom ganska långt in i graviditeten och i och med det var det för sent att göra abort vilket jag heller inte ville göra. Vi ville båda gärna ha barn varför vi valde att behålla det.
Barnet föddes fem veckor efter att jag gått ut min utbildning på universitetet. Jag började med att vara föräldraledig det första året. Jag hade hållit graviditeten hemlig så länge som möjligt för mina föräldrar. De var väldigt arga på mig och tyckte att jag hade förstört deras rykte. Att jag hade förstört mina chanser till ett bra betalt jobb nu när jag skaffat barn direkt. Barn skulle jag, enligt dem, skaffa senare i livet när jag hade arbetat mig upp till en social topp.
Från en dag till en annan blev jag deras hemska dotter som de inte ville veta av. Martins föräldrar däremot var helt tvärtom. De avgudade vår lilla dotter direkt. Vi flyttade ner till Martins hemby och bosatte oss i en trerumslägenhet där vi bodde i flera år. Det var ett litet och charmigt område med skog och lekparker i närheten. Den perfekta miljön för en liten familj som vår.
Läs även: Jag blev bedragen på värsta tänkbara sätt
Mina föräldrar brydde sig inte om oss och vi var aldrig hembjudna till dem. Vi fick bara julkort och någon hälsning då och då via brev eller telefon. Läget var svalt mellan oss.
Har gått vidare
En dag fick jag ett jobberbjudande som jag inte kunde motstå. Det hade allt jag alltid drömt om. Men företaget, som var känt över hela världen, låg i Stockholm. Martin tyckte ändå att jag skulle ta jobbet och det ville jag också. Jag tackade ja och vi flyttade vårt bohag till storstan. Jag ville inte säga något till mina föräldrar men jag blev intervjuad i ett magasin och det magasinet brukade min pappa läsa. När han såg hur bra det hade gått för mig ville han förstås gärna träffa mig igen.
Jag blev skeptisk och tyckte att en snobbig titel inte är det viktigaste. Jag sa att om jag inte passat tidigare för dem passar det inte nu heller. Sedan tog det flera år innan jag tog mitt förnuft till fånga och ringde upp pappa och sa förlåt. Jag sa att vi gör ett nytt försök att skapa kontakt med varandra igen. Vår dotter måste ändå få träffa sin mormor och morfar. Hon har frågat i många år och tiden går. Jag vill inte att hon ska missa chansen att få träffa dem.
Därför sågs vi igen. Det var för två år sedan nu. Och direkt när jag såg dem insåg jag hur mycket jag faktiskt hade saknat dem. De är trots allt mina föräldrar.
Läs även: Varför får jag aldrig en vänskap som håller?
Vi har pratat mycket om hur och varför det blev som det blev. Vi har pratat av oss om allt och nu har vi gått vidare. De inser själva att en titel inte är allt. Mina föräldrar är precis som alla andra mor- och farföräldrar. De avgudar vår dotter och hon avgudar dem.
Nu har hon både förstående och omtyckta morföräldrar och farföräldrar. Martins föräldrar har även blivit bra vänner med mina föräldrar. Mina föräldrar inser nu att livet kan se annorlunda ut och att det finns en värld utanför deras skyddade värld. Och de verkar glada med den insikten.
Tänk att det blev bra till slut.
Sophie
Skicka in din berättelse!
Har du själv upplevt något i ditt liv som du vill berätta och dela med dig av till andra? Det kan vara stort som smått. Skriv och berätta med dina egna ord!
Du får gärna vara anonym, men ange namn, adress och personnummer eftersom alla införda bidrag honoreras. Vi kan behöva redigera och korta ner texten.
Adress: Läsarnas egna berättelser, Hemmets Journal, 205 07 Malmö.
E-post: lasarberattelser@egmont.se
Välkommen med din läsarberättelse!
Carina Löfgren, redaktör
